Han är bara min.

Den mörklagda gatan lyses endast upp av den skinande månen som står högt på den dova himlen och granskar de två silhuetterna som vaggar varandra i varandras armar mitt på den slitna, helt otraffikerade vägen vid ett par blinkande gatuljus. Hans helt underbara doft har för länge sedan trängt sig in genom mina luftvägar och fört mig bort i någon slags trans där jag inte kan sluta le, och att han nog mot sin axel känt alla mina försök i att tvinga bort det där löjliga leendet är nog rätt uppenbart. 

"Jag kan inte sluta le", viskar jag tillslut och det då blir leendet om möjligt bredare. Det gör nästan ont i kinderna, men jag är så fruktansvärt glad att det är endast ren lycka som pumpar genom mina blodådror i en sådan högfart att det kanske hoppat över mina ben som blivit alldeles knäsvaga och jag kan nästan svära på att om han inte hållt om mig där vi utan musik vaggade varandra så skulle jag ramla ihop. För så svag är jag för denna killen, och att nu få stå med hans ena hand i min och den andra om min midja är överväldigande.

"Sluta inte då", viskar han till svars med den oehört förförande dialekt som helt förvirrande gör så min lycka och glädje svämmar över och måste komma ut på något sätt. Några sekunder senare så blir min syn över hans axel alldeles suddig och de spända ansträngningarna vid struphuvudet avslöjar helt klart att jag kommer gråta, gråta glädjetårar - för att jag efter så många års suktande efter denna killen äntligen har honom, för mig själv. Tårar började rinna ner för mina kinder, inte lika hastigt som när man gråter annars, men visst rinner dem kanska tätt och våldsamt ner mot den gråa tunna sommarjackan som han bär, tyvärr får han räkna med att den blir lite blöt. Det är en liten snyftning som avslöjar för honom att jag gråter då han plötsligt stannar upp och släpper mig, lägger istället sina händer runt mitt ansikte som han riktar upp mot sig. Han smeker undan tårarna på mina kinder med sina tummar och ler svagt så hans enormt charmiga hörntänder blottas. En våg av värme sköljer över mig och försöker få mig drunkna i hans leende, vilket jag är väldigt nära på att göra. De vackra bruna ögonens svarta pupiller vidgas ut och plötsligt får de ett sådant djup att jag ser rakt igenom hans själ och han rakt igenom min. Om man ska sammanfatta allt det jag skrivit hittils så strålar han, han lyser upp den mörka gatan starkare än trafikljuset som hela tiden skiftar från grönt till gult till rött, sedan från rött till gult till grönt. 

"Detta är bara pinsamt", mumlar jag och skrattar svagt vilket avbryts av ett snyftande och ytterligare några tårar som rinner ner för mina kinder som han torkar bort med tummarna. Han skakar lätt på huvudet och ler snett. Mina händer har knutit sig om hans handleder. 
"Att du gråter så mycket du älskar mig? Nej det är inte pinsamt.", han säger det med mening en aning malligt och det får mig skratta och glömma bort gråten som nu jämnat ut endorfinerna i mig

Han skrattar också och kysser min panna med sina mjuka, helt perfekt läppar och återigen blir jag knäsvag av hans charm. Läpparna letar sig lekfullt ner i mitt ansikte och kysser min tår-blöta hud, vid mina läppar stannar han och jag känner hans varma andetag vilket får mina läppar skälva i väntan på kyssen. Hela jag skakar, jag kan inte koncentrera mig på någon annat och mitt hjärta bankar så hårt att jag tror det kommer spräcka mina revben. Det gör ont. Jag sneglar intensivt ner mot hans läppar innan jag ser upp i hans ögon som nu glittrar som solen själv, han ler självsäkert. Sekunden efter så försvinner smärtan i bröstet när hans läppar pressas mot mina.