Allan är 99 år, han har grått hår med exakt 20 hårstrån. Han är kort, rynkig, ödmjuk, suspekt och nästan helt bortglömd, det är bara hans sköterska på ålderdomshemmet som känner igen Allan. Allan börjar känna sig gammal och vet inte vad han ska göra. I de flesta tidningar har han läst ett ord som han särskilt har lagt märke till, han visste det var något speciellt med ordet. Något som han hade i blodet, det stod Y-O-L-O. En dag när han satt på parken jämte ålderdomshemmet funderade han på vad ordet betydde, så han tog upp sin mobil som var från 1970 och den är gammal. Den är 21 år gammal men den funkar än! Han knappar in bokstäverna på mobilen det kommer upp ett hittat resultat, det stod YOLO - You Only Live Once. Han var lycklig för efter han sett meningen började han redan packa, sköterskan frågade massa frågor som "Vart ska du?", "Varför svarar du inte?" och "Snälla Allan säääg någonting". Allan hörde vad hon sa men låtsades att inte höra, han tänkte för sig själv att det skulle bli en resa som han aldrig glömt. Han lämnade rummet och började gå med raska steg och med den fina rullatorn i händerna. Han närmar sig tågstationen och stiger in i något tåg som han själv inte ens vet var tåget är på väg. Tåget är på väg österut och väldigt mycket uppåt, han är själv på hela tåget, ärligt vet Allan inte ens vem det är som kör. Han lärde sig läsa en kompass i sjätte klass.
Efter att tag så känner han att nu måste han vara flera kilometer uppe i luften? Det visade sig att han hade helt rätt. Tåget börjar skaka mer och mer.....
Oj oj oj, nu gick tåget ur spåret och fortsätter med full fart upp mot rymden. Som sagt Y-O-L-O, tänker Allan. Tåget far uppåt och stannar plötsligt med en tung duns!
Han känner inte sina fötter och han ligger ihop trängt under ett säte. En man kommer med raska steg mot han och ropar "vill du ha hjälp?" "Ja tack svarar allan". Killen samlar alla krafterna han har och rycker upp stenar, och andra saker som Allan är begravd i.
Allan befinner sig just utanför tåget och ser hela månen men det är riktig mörk himmel. Han tänker för sig själv och tänker att han aldrig sett något till sin stora förvåning som denna.
Killen som hjälpt han hette Neil Armstrong och berättar att han inte kommit hem och har varit på månen i snart 50 år. Plötsligt ser Allan sin rullator och beger sig genast dit.
Neil tar den och börjar fräscha upp den. Han sätter en raket som han hittat från en grop på månen och sätter dit den. Allan fräser irriterat, "Vad i hela friden gör du?" Säger Allan nyfiket. Neil svarar "det är elegant att detta fordon kom hit". "Den kan vi komma hem med" säger Neil. "Hoppa på nu så åker vi hem". Allan hänger inte med men fattar sedan att de befinner sög på månens baksida. Neil tänder raketen och med en gudomlig fart drar rullatorn iväg och efter 3 sekunder är Allan och Neil på jorden igen. Neil och Allan blir bästa vänner i två år till för sedan dör både två av cancer, det är synd med det är sånt som kan hända här på jorden.
Av Gustav!
