Döden Kallar

Rösten ekar inuti mitt huvud. Samtidigt som hjärnan långsamt lossnar från hjärnbalken.
Rösten eller människan säger till mig att
“Ta bara steget ut över kanten så är allt över. Tänk om allt lidande, alla dagar när mascaran
ligger utsmetad över ansiktet efter att man insett hur många kalorier maten man precis åt
innehåller och ens ansiktsuttryck när man ser sig i spegeln. Allt försvinner! När solen
försvinner bakom horisonten kommer du att inse att livet inte är för alla. Så att du någon
gång inom en ljus framtid inte längre kommer att önska att hjärtat slutar slå. Det enda du
behöver är att ta steget ut över kanten. Ge mig kontrollspakarna och låt mig bestämma. Livet
blir inte enklare ju längre tiden går, man måste bara lära sig att kontrollera det. Men som
sagt livet är inte gjort för alla. Livet är inte gjort för dig!”
Jag tar ett steg närmare kanten och känner vinden greppa tag runt omkring min kropp
samtidigt som doften av nylagd asfalt under mig åker in genom min näsa med en rysning.
Håret på armarna reser sig och benen under mig börjar darra och de börjar att kännas lite
som gele.

“Jag måste bara våga ta steget och erkänna en gång för alla att jag är en förlorare. Ingen
vågar ens gå nära mitt på gatan och till och med mina egna föräldrar undviker mig.”, tänker
jag. När jag tar klivet hör jag långt borta polissirener tjuta innan luften tar över min kropp.

Alla minnen blixtrar igenom min hjärna och i kroppen känner jag inte längre någon smärta utan
allt det jobbiga har lättat från mina axlar.
Balettskorna kraschar ner i den hårda marken och benen bryts ett efter ett innan jag bara
känner blodet flöda ut ur kroppen. Jag har aldrig insett att skelettet går sönder så lätt. Men då kommer det igen, den pirrande känslan i magen som nästan få mig att explodera.

Den här gången så slutar inte det här utan den pirrande känslan övergår till smärta. Det känns
som en kniv snittar upp min magsäck men innan jag tänker något annat så kommer ett starkt
stjärnlika ljus som åker in i mina ögon. Min kropp omsluts av ljuset och det känns som att jag
färdas mellan två olika dimensioner.
Mina ögonlock flyger upp och jag måste verkligen dra efter andan när jag äntligen nuddar
marken igen. Jag tar mig på ryggen och luften känns tunnare när jag kollar mig omkring. Min
puls flyger uppåt samtidigt som andetagen nu känns tyngre och det svartnar till för ögonen.
Men innan jag helt tappar kontrollen inhalerar jag en doft av kamomill och känner ett par
händer greppa tag runt min midja. När jag väl öppnar mina ögon igen möts de av ett par
skogsgröna ögon. Man kan se konturerna av ett träd skymta bakom allt det där vänliga och
den allvarliga irsen. Ett leende letar sig fram i hans ansikte innan han säger “Du är en del av
orsaken till varför det ser ut så här, men du är också den enda som kan rädda oss”.
Mina fötter famlar lite klumpigt omkring på marken innan jag kan återfå balansen. Under
fötterna känner jag att daggett är kvar på grässtråna och några små stenar titta upp ur jorden lite här och där. Han tar tag i min hand och en stark rysning flyger igenom kroppen.
En sådan där känsla som man bara får när man träffar någon speciell. Det känns som att
tiden står stilla och luften dallrar. Träden drar efter andan samtidigt som sjön bakom kullen
andas ut. Poeterna pratar om en sådan känsla men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva
det själv.
Direkt när jag inser vad som händer börjar jag ställa honom en massvis med frågor men han
väljer noggrant på vilka han svarar på. Min kropp skakar av rädsla och personen som står
framför mig verkar inte vilja säga vart jag är eller vad jag gör här. Personen som tydligen
heter Harry står och stirrar förbi mig rätt ut i luften med en tom blick. Harry verkar märka att
jag studerar honom till punkt och pricka. Armarna med dess tydliga muskler och syns
igenom den tajta vita tröjan och inte sådär överdrivet med tatueringar men på ett sådär sätt
som framhävde hela hans muskelstruktur. De verkar vara noga utvalda, men bakom den där
kroppen så ser man en person som verkade väldigt sårbar och han ser nästan lite rädd ut.
“Är du helt bunden av min kroppsbyggnad Bea”?, säger Harry.
Ögonen nästan sprängs när jag stirrar ner i marken i ett hopp om räddning. Men så till slut
kommer den och vi släpper varandra med blicken och kollar ner ifrån den stora kullen.
Vi börjar gå ner från kullen, bort från den mörka skogen och mot ett starkt ljus. När jag
kommer närmare ser jag att det gula ljuset som reflekteras ut mot stjärnorna är från stora
strålkastare på gatorna. Gatorna ringlar sig runt husen i den lilla byn. En av dörrarna slås
upp och möter mig med doften av nybakat bröd och grillat kött som gör att min mage kurrar
till. Harry föser mig in genom dörren där en kvinna möter mig vid köksbordet. Kvinnan har
flera rynkor i pannan, hennes handleder är som stickor och när hon möter mig med en
kraftig handskakning kan man känna alla benen i handen och av hela henne ser det ut som
att det endast ben och hud kvar på kroppen.
“Som Harry här säkert har berättat så behöver vi dig. Du är den enda som kan rädda oss
och släppa ut mitt folk från skogens förbannelse. Men du kommer inte att klara det själv”,
säger kvinnan.
“Varför måste just jag göra det här, varför inte någon annan tjej”?
“Du är den utvalda och tro mig om vi hade fått välja vem som helst hade vi valt någon bättre.
Du måste besegra rösten genom att ta dig igenom skogen och ta ifrån den ens själ som
finns i det heliga trädets mitt. Mer en så kan jag inte berätta för er än så länge.”
Hon tar fram två till stolar och ställer de vid bordet innan tallrikar åker ner från hyllan och
ställer sig på bordet. “Jag heter Aimée och kommer vara din följeslagare under din tid här”.
Efter ett tag sätter jag mig på en stol, Harry gör detsamma och tallrikarna fylls upp med både
kokt broccoli, renkött och en minibaguette. Ögonen rör sig mellan mellan Aimée och Harry
innan de slutligen fastnar på maten framför mig. Matångorna sprids med luften och köttet är
bakat så att det faller isär när jag för in det i munnen och jag låter nervöst baguetten knastra
mellan tänderna och åka ner genom halsen. Vi rensar tallrikarna innan de flyger till diskhon
och sedan in i skafferiet igen. Aimée ger Harry en ryggsäck som tydligen är bättre än alla
andra men självklart som den duktiga lilla tjejen jag är så ställer jag inga frågor.
Jag känner en dragningskraft mot dörren och börjar gå ut medans jag tackar för allt igen.
Men då stannar mina ben till, vad ska de göra om jag inte tänker göra det här? De kan ju
inte tvinga mig till något eller?
“Vi behöver dig och om du lämnar kommer du aldrig glömma de människor som du lämna
bakom dig, särskilt inte mig, säger Harry med ett leende på läpparna.”
Det känns nästan som att han har läst mina tankar och den tanken får håret på armarna att
resa sig.
Efter planen är uppgjord om hur vi ska befria rösten från platsen och separera skogen så
börjar vi. Skogen växer upp framför mig, de stora livlösa grenarna, de kusliga vajningarna på
de kala träden och taggarna som långsamt kommer att borra in sig i huden. Harry tar fram
sin karta över skogen som han plötsligt har i sin ryggsäck som verkar full av allt möjligt. Vi
eller ska jag säga Harry studerar kartan innan han slutligen bestämmer sig vart bästa vägen
att börja är.
Stigen framför oss växer och blir bara längre och längre. Det är som ett slukhål fast istället
för att saker försvinner in i det så dras stigen ut. Bredvid stigen är det rosenbuskar med
mörka, svarta rosor och en vatten från en liten bäck porlar förbi bredvid oss.
“Varför har ni inte gått in tidigare? Det här känns ju enkelt och inte alls så läskigt som alla
beskriver det”, säger jag självsäkert.
“Om du tycker det så, säger Harry.”
Men bara efter några minuter börjar det att sticka lite i ryggen, som att någon trycker in nålar
min rygg eller som när man får en liten elektrisk stöt, men smärtan går bara utför. Som
vanligt vill jag ha rätt och fortsätter att gå, men då svischar något förbi framför mitt ansikte.
Innan jag hinner ducka träffar något mig i ryggen så att mina muskler dras ihop, blodkärlen
splittras och benen krossas. Någon greppar kraftfullt tag i min hand och jag känner något
kallt som möter min rygg innan smärtan försvinner lika fort som den kom.
Mina pupiller vidgas och min mun börjar spotta ut sig massvis av svärord när jag ser vad det
är framför mig. Luften sluter ihop framför oss som en vägg och i luften framför väggen
hänger något benigt, vitt, kalt. De svävar och under de så är det svarta “glitterkorn” som ser
ut att hålla de svävande. Skeletten närmar sig oss med ett svärd i handen och jag drar efter
andan.
Svärdet är ungefär 5 meter framför mig och det är nu min kropp börjar hänga med i
svängarna. Jag flyger upp, ner, åt sidan, men det känns som de alltid är ett steg före mig och
de är nu cirka 3 meter framför mig. Andedräkten flåsar mig i ansiktet, även fast jag trodde att
skelett inte hade någon eftersom både deras lungor och luftstrupe är borta. Då inser jag att
varför inte använda mina sportliga kunskaper. Mina fötter ställer sig på tårna och kroppen
börjar att snurra runt, nu hänger de inte med alls. I hörnet står Harry helt obrydd utan att
hjälpa mig. Skeletten måste ha sett mig stå still och de är nu nästan på mig igen innan jag
hör skott efter skott. När jag vänder mig om igen redo för att göra anfall så finns det inget
kvar. Antingen så syns inte skelett när de dör eller så absorberar den här skogen de, men
kan skelett verkligen dö.
Vi fortsätter på stigen in mot trädet och nästan som att min kropp har gått in i någon trans
för att jag kan inte sluta ta balett steg framför mig, ett ben framför den andra och så vidare.
Men jag är nog inte den enda som drabbas för när jag tittar till höger om mig så går Harry lite
som en tupp som är rädd för höken. Hans bröstkorg är utspänd, benen är stela och knäna
ser nästan omöjliga ut att böja.
I skogen så tappar man tidsuppfattningen helt för det känns som att vi har varit här in en
timme men vi har befunnit oss i skogen över 2 dagar. Inte undra på att jag är hungrig.
“Har du någon ätbar mat i din “magiska ryggsäck”, säger jag på ett skämtsamt sätt.
“Om du vill att jag ska vara ärlig så tror jag att jag inte ens borde nämna vad jag har med
mig”. “Jag har med mig två påsar nötter, två proteinbars och två protein shakes, men jag
trodde att du också skulle ta med dig mat”, säger Harry.
“Jag kanske skulle bli informerad om det då”, säger jag spydigt tillbaka.
Vi tar varsin påse nötter, en proteinshake och en vattenflaska var innan vi fortsätter. Jag
skakar och är nära att börja gråta under tiden jag långsamt för in nötterna i munnen.
Proteinshaken är det inga problem med för det är mitt vanliga favoritmärke.
Mitt huvud säger åt mig att springa men min kropp ber mig att stanna. Jag vet att vi måste
fortsätta och att jag varken kan lyssna på någon av de men det tar emot. Men efter bara
någon timme svimmar jag, min kropp klarar inte av att äta så lite efter att den har varit i
svälttillstånd så länge.
Mina ögonlock öppnas trevande och de möts av Harrys försiktiga ögon. Han tvingar i mig en
proteinbar samtidigt som han själv tar en och ger mig efter det en vattenflaska som
försvinner ner i min mun efter bara någon minut. Men efter några minuter så ställer sig han
upp fast besluten om att fortsätta.
“För annars kommer vi garanterat dö”, säger han.
När jag långsamt ställer mig på benen igen så ser jag ett stort träd torna upp framför mig. Då
inser jag att vi var så nära målet innan jag förstörde allt eller svimmade, det beror på hur
man ser på saken. Vi börjar gå närmare innan Harry plötsligt stannar upp och vrider sig mot
mig.
“Var beredd på allting som du någonsin kan komma på, dina värsta mardrömmar kommer att
komma till liv men försök tänka bort allt och kom in i trädet. Det finns ett hål på bakre nedre
delen av trädet som är oskyddat. Om du kommer in i trädet så vänta på mig innanför
dörren.”
“Okej,” säger jag medveten om att jag inte kan ge upp efter ha kommit så här långt.
Innan vi går mot trädets mitt så tar jag ett djupt andetag men mer en så hinner jag inte innan
jag möts av Harrys värmande hand innan vi släpper varandra och går åt varsitt håll som
planerat. Nu är jag helt själv och hundratals liv står på spel om jag inte klarar det här. Min
kropp börjar nu springa utan att tänka vilka konsekvenser det kommer få om jag skadar mig.
Det känns plötsligt som att min arm kommer att gå av, så av när jag kollar ner på den ser jag
vad som har inträffat. Ett svärd ligger bredvid mig spetsat i marken efter den har gett mig ett
rejält jack i armen. Skeletten är tillbaka, tänker jag.
Jag tvingar mig att hålla tårarna tillbaka när jag fortsätter mot trädet. På håll ser jag skeletten
flyga tillbaka in i skogen mot där de tror att Harry är. Jag tar tag i en träknopp som jag tror ska föreställa en dörr. Mina händer omfamnar den och drar, den åker långsamt upp och jag
går in innan den slår igen med en smäll. Mina ögon har inte vant sig vid mörkret än så det är
helt kolsvart där inne. Öronen står rätt ut och försöker lyssna efter steg eller något som
indikerar att någon annan är där inne.
Mitt hjärta stannar nästan när jag känner någon ta sina händer runt min midja. Innan jag
känner hans andedräkt mot min bara nacke och hans röst viska i mitt öra.
“Tryck på den svarta knappen på väggen så är allt färdigt”, säger han.
Vi båda sträcker och efter knappen och Harrys hand lägger sig över min innan vi trycker till.
Ett brak hörs utanför oss men mina ögon är endast fokuserade på honom. Harry tar tag runt
min rygg och omfamnar mig i en kyss.
Innan jag hör någon okänd röst skrika pulsen är 88 igen och sinusrytmen är tillbaka på det
normala. Mina ögon värker när jag öppnar de trevande och jag känner någon krama min
hand. Jag vänder mitt huvud och jag nästan skriker av smärta, men då ser jag mammas
ansikte, med hennes rödgråtna ögon och hennes försiktiga nästan viskande röst.
“Du lever, du lever. Vet du att jag älskar dig”
Jag tittar mig försiktigt omkring med huvudet fortfarande på kudden och på mig sitter det
massvis av slangar och då inser jag vart jag är. En sjuksköterska kommer in och kollar till
såren och frågar om hur jag mår innan hon låter oss vara ifred.
“Var är Pappa”, frågar jag.
“Han är påväg hit från jobbet. Du har varit i koma i över 2 månader och vi blev kallade hit för
att du blev sämre innan du vaknade upp”.
“Lovar du att du ska försöka att gå på terapin och få den hjälp som du behöver”?
“Ja, jag lovar, jag älskar ju er och under den här tiden har jag också insett ett och annat”.
“Förresten vet du vart Harry är”?
“Vem Harry? Är det någon du har en crush på?”
“Nej, glöm det bara tror att jag bara hade en illusion.
Det finns miljontals universum och vi skulle antagligen fungerat i någon av de men inte i det
här. Men på samma sätt som att livet inte är gjort för alla så är kärlek inte gjort för alla.
Jag visste från början att jag aldrig skulle få någon som dig, men att försöka för dig gav mig
en mening i livet. Jag kommer att bli bättre nu, jag lovar. Livet är kanske ändå gjort för mig!