Bad Teeth

Kapitel 1

Att drömma var nog det bästa som fanns. Även om det var en mardröm. Man befann sig på den där tunna linjen mellan medvetenhet och drömmarnas värld. Man låg där och sov helt omedvetandes om vad som faktiskt hände i huvudet. Det var skönt fram tills att väckarklockans tjutande ljud borrade sig genom drömmen och kroppen slängde sig mot klockan för att få tyst på det. Såhär hade mina vardagsmorgonar sett ut i snart 11 år. Upp varje morgon, iväg till skolan. I början hade jag gillat skolan när jag var runt 6 år. Men nu 11 år senare ville jag bara stanna hemma och sova. Detta var kanske ett typiskt tecken på depression men jag var inte deprimerad, jag gillade bara mina drömmar mer än verkligheten. För mitt liv var inte särskilt intressant. Jag blev ledsen när jag tänkte på hur mitt liv såg ut, men det var inget jag sa till någon.

Jag gick upp ur sängen och stapplade fram till speglen. Jag hade haft samma dröm inatt som många gånger innan. En bil som körde alldeles för fort rakt ut i skogen. Två röda ögon som stirrade på mig. Sen vaknade jag alltid. Jag tog borsten och drog den genom mitt svarta långa hår. Mamma brukade alltid skämta och kalla mig för den svarthåriga versionen av Rapunzel eftersom mitt hår var så långt. Jag log när jag tänkte på henne, min mamma. Snabbt drog jag på mig ett par jeans och en urtvättad t-shirt. Sen sprang jag lätt ner för trappan och in i köket. Där satt båda mina föräldrar och åt frukost. Mamma bläddrade i en IKEA-katalog och pappa läste i en tidning samtidigt som han drack sitt kaffe. Precis som vanligt.
- Godmorgon Mauriel, sa min mamma och log mot mig. Pappa nickade mot mig och jag tog snabbt den lilla lunchpåsen som stod på köksbänken. Jag hann aldrig äta frukost hemma så då fick jag ta med mig den. Mamma och jag småpratade en stund innan jag gick mot ytterdörren. Vi diskuterade dagen och hon frågade mig om jag var nervös inför första dagen efter sommarlovet. Jag fnös bara åt henne som att det var en dum fråga, jag hade ju redan gått på Emerfield High School i ett helt år. Pappa sa inte mycket, som vanligt. Den senaste tiden hade han betett sig väldigt konstigt mot både mig och mamma.

Jag tog cykeln till skolan och när jag kom fram såg jag Kayla stå vid entrén. Hon vinkade mot mig och jag vinkade snabbt tillbaka innan jag låste cykeln. Hon hade på sig en lila klänning och såg perfekt ut som vanligt. Jag suckade och tänkte på hur länge jag känt henne. Det var en riktigt lång tid, och vi var så olika varandra men ändå passade vi så bra ihop. Kayla var populär, festade, smsade med massa killar och såg alltid bra ut. Jag var motsatsen till allt det där. Hon var den blonda perfekta tjejen med de blåa ögonen. Jag var den svarthåriga tjejen med mörkbruna ögon som hade alldeles för långa ben och hundra andra komplex. Men vi matchade varandra bra och tog följe in till skåpen.
- Har du hört eller? Vi ska få en ny person i vår klass, sa hon på vägen in och stötte till mig på armen.