Våga släppa taget - Novell

Våga släppa taget

Det kommer som en chock. Joline är död. Hon är död, död, död och kommer aldrig tillbaka. Frejas liv faller isär efter den dagen. Hjärtat bultar som om femtio knivar sticker in i det. Varje andetag är en ny kamp, men hon fortsätter ändå. För Jolines skull. För att Freja kan leva men inte Joline.

*

Väckarklockan ringer och Freja låter den ringa. Gälla slag som tjuter i öronen och får hennes öron att gråta inombords. Hon snoozar. Minst fem gånger. Till sist kommer hennes mamma springande och tvingar upp henne ur sängen.
- Snälla Freja, ber hon. Du måste gå vidare.

Självklart kan hon inte gå vidare. Joline var hennes allt. De sågs innan skolan, de sågs efter. De gick inte en enda dag utan att de såg varandra. Vad de gjorde varierade. Ibland så promenerade dem - långa promenader i skogen och ute på landet. De brukade ofta baka muffins som de sedan tog med till gläntan och satt och åt medan de lyssnade på fåglarnas kvitter.

Gläntan var deras alldeles egna plats där de tillbringade många sena sommarkvällar. Den ligger i utkanten av skogen och blickar ut över fältet där man kan skymta kohagar och gårdarna längre bort. Det var i gläntan som de provade att dricka för första gången och i gläntan som de upplevde sina första romanser. Notera dåtiden. Nu är den tiden över.

*

Skolan börjar om en kvart. Frukost är att glömma. När hon kommer fram till skolan så är hon fem minuter sen. Jonas suckar djupt när hon kommer inrusande i klassrummet. Han sätter ingen frånvaro på henne, precis som ingen lärare har gjort de senaste månaderna. Hon har kunnat skolka, komma sent och skippa hela lektionen men ingen har brytt sig. Tydligen på grund av de tragiska omständigheterna.

De har matte. Hon tittar ner på sitt räknehäfte och försöker urskilja något ur allt kladd. Joline var jättebra på matte. Hon brukade komma springande med matteboken i högsta hugg och förklara just det här talet. Enda anledningen till att Freja klarade matten var för att Joline var där. Och nu är hon inte det längre.

När hennes betyg kom förra året så försökte hennes mamma och pappa att låta positiva. Men inte ens de kunde undvika att se alla F som prydde pappret. Hennes pappa log lite snett.
- Finns lite förbättring inför nästa år kanske, sa han och klappade henne på axeln.

Freja svarade inte. Hon ville inte förbättras. Allt hon ville var bara att begrava sig i sängen igen och helst aldrig mera resa på sig.

*

Hennes föräldrar tjatar jämt på henne. "Du kanske borde gå och prata med någon?". De har visat Freja grupp efter grupp med unga människor som förlorat någon. Alla med lika töntiga namn. Som om alla hennes problem skulle försvinna bara för att hon pratade med någon som förlorat sin farfar.

Till sist vann hennes föräldrar i alla fall. Nu sitter hon är i en ring med femton andra barn och en ledare som ser ut som Jesus. De börjar med att gå runt i en ring. Alla berättar varför de är där och vem de har förlorat. Det blir Frejas tur.

- Jag heter Freja, mumlar hon och möter en tjejs blick. Hon har långt brunt hår och ett ansiktsuttryck som uppmärksamt tar upp allt man säger. Min bästa vän dog för ett halvår sedan.
Några medlidande hm:anden hörs i gruppen. Det blir den brunhåriga tjejernas tur.
- Mitt namn är Nora. Min storasyster dog i början av året.

Ledaren, vars namn hon inte uppfattade - låt oss kalla honom Jesus - reser sig upp när alla är klara. Han går bort till en bokhylla och plockar fram en låda full med ljus. De skickar den runt sig och tar varsitt ljus. Sedan skickar de några tändstickor mellan sig.
- Tänd ett ljus för era nära och kära, döda och levande. säger Jesus tystlåtet.