Huset ( Bts fanfic

Kapitel 1

__________________

Det du aldrig trodde skulle hända hade hänt. Det som du var säker på inte kunde hända någon som dig hade nu hänt. Du stod mitt i parken med en stor resväska bredvid dig, ingen aning om vart du var, ingen aning om vart du skulle ta vägen.

Förra året hade din mamma plötsligt dött i en bilolycka. Din pappa hade blivit sjukt deprimerad. Han vägrade att komma till jobbet på flera veckor och han hade suttit hemma i soffan och tröstätit hela dagarna. Till slut hade han fått sparken från sitt jobb och ni hade fått slut på pengar. Han slängde ut dig ur huset och sa att det var för ditt eget bästa. Men vart fan skulle du ta ivägen nu. Din pappa hade satt dig på ett tåg och nu var du i någon främmande stad du inte ens visste namnet på. Du trodde att du skulle få dö i kylan. Visserligen hade din pappa skaffat ett eget bankkonto till dig och gett dig det mesta av pengarna han ägde. Men du var bara 17 år. Du var inte vuxen än och du visste inte hur man skulle klara sig själv i denna stora värld.

Du stod i en liten park, bredvid dig stod ett par gungor som guppade fram och tillbaks när vinden slog mot dom. Det var kväll och det var mörkt och kallt ute. Du pulade fram din mobil ifrån jackfickan och kollade vad klockan var. Klockan var 21:16
Det ända som fanns i parken förutom gungorna var en rutten trä bänk som stod bredvid en gatlykta. Du gick och satte dig på bänken. Du lag din röda resväska nedan för bänken och din helt vanliga svarta ryggsäck bredvid dig. Du var rädd, rädd att du aldrig skulle hitta ett ställe att bo på...

Du tog fram en lila filt som du hade lagt ner i din ryggsäck. Du lag dig ner på bänken med handen under huvudet, helt indragen i filten. Mycket hade hänt idag, du var jätte trött. Du slöt dina ögon och rätt som det var somnade du.

Några timmar senare vaknade du av att du hade ont i hela kroppen. Bänken var hård och rutten, du kunde känna träsmaken i din mun. Du reste dig sakta upp och filten föll av din kropp. Du gäspade högt och sträckte armarna upp mot himmeln. Du kollade upp mot himmeln, den var full av stjärnor.. Det var en vacker natt. Helt plötsligt gav din mage ifrån ett högt vrål. Du var super hungrig. Du tänkte att du säkert hade nån typ av näring i din ryggsäck så du gick för att öppna den. Du slog dig ner på bänken igen och lag ryggsäcken i ditt knä. Du öppnade upp den och det första du såg på toppen av allt, var ett konstigt blått Papper. Du tog upp pappret och började studera den. Något var inritat på den..

"Hej min kära dotter! Så fort du ser det här så följ kartan...det är en karta på vart du ska gå. Jag har redan köpt ett rum till dig där, så det är bara att gå dit! Mvh din pappa."

Du kollade chockat på papperslappen. Din blick drogs mot kartan och du studerade den noga. Han hade med en röd penna ritat en cirkel, det stod att stället hette Myrdalsparken. Du kände igen namnet och du kom på att det var parken du satt i just nu. Dina ögon letade efter stället din pappa sagt att du skulle gå till. Du såg sedan efter ett tag ett guldigt klistermärke format som en stjärna. Du tänkte att det var dit du skulle gå. "Myrdals student lägenhet". Det var dit du skulle gå. Du såg på kartan att det inte alls var långt dit. Det var bara att gå igenom en stig som gick igenom en liten skog precis bakom parken. Efter det svängde man höger och gick i ungefär 100 meter sen skulle lägenheten ligga där.
Du glömde helt bort att du var hungrig. Du packade ner kartan, stängde väskan, reste dig upp och började gå. Det var mörkt, men som tur vad fanns det gatlyktor som lyste upp stigen. Stigen var liten och lång. Ju längre in man gick desto färre gatlyktor lös. När du hade gått i cirka 5 minuter fanns det inga gatlyktor kvar. Vinden slog hårt mot träden och dom gav ifrån sig ett prasslande ljud. Du kände hur mörkret tog över dig, du började skaka. Du skakade inte av den hemska kylan, du var rädd.

Du kröp ihop på marken och satt blixtstilla. Du stängde ögonen och hoppades på att nån skulle komma för att rädda dig. Du kände helt plötsligt att någon var bakom dig. Du stängde ögonen ännu hårdare och du kände att tårar började falla ner för kinderna. Varför skulle dethär hända just mig, varför, tänkte du. Du hörde tunga fotsteg komma närmare. Du var precis påväg att ställa dig upp och börja springa men du kände en stor varm hand nudda din axel lite lätt. Du ramlade ner helt och hållet på marken och gav ifrån dig det högsta skriket du nånsin hört. Du satt på marken och fortsätta ge ifrån dig pipiga skrik. Framför dig såg du ett ljus som liknade en ficklampa. Är du räddad, eller kommer du dö här, tänkte du.

Lugna ner dig!! Hörde du en mörk röst säga högt.

Du öppnade ögonen som du hade stängt och såg på den smala figuren framför dig. Du satt helt tyst och bara stirrade. Din mun var öppen och du hade fortfarande tårar i ögonen. Den smala figuren som du var säker på var en kille räckte fram handen och plockade upp ficklampan som låg slängd på marken. Han lös på dig med den. Du kunde nu se hans ansikte lite klarare. Han såg ung ut, han såg ut att vara i typ din ålder. Hans ögon var bruna och fulla av liv, hans hår var i en brun färg...Det var onormalt fluffigt. Han hade på sig en stor grön jacka och ett par svarta, lite smutsiga jeans.

Han tog ett steg framåt och räckte fram sin stora hand mot dig och log lite svagt med sina gulligt formade läppar. Du tog tag i hans varma hand och ställde dig upp. Du borstade av dina svarta tights som hade blivit alldeles dammiga när du ramlat.

Förlåt...För jag skrek alltså...mumlade du.
Ah nej, förlåt mig för jag skrämde dig! Sa han med en förvånad blick.
Förresten vad gör du här i skogen mitt i natten? Sa han och log.
Jag letar efter ett ställe! Sa du med en tydlig röst.

Du pulade fram kartan du fått av din pappa ur väskan. Du tröck upp den mot killens ansikte och pekade där vart guldstjärnan satt.

Hit ska jag, sa du.
"Myrdals student lägenhet", mumlade killen.
Ah! Jag bor ju där, jag kan visa dig dit! Sa killen högt.
Oh heheh. Sa du.

Han började gå framåt genom stigen och du hängde efter. Det var tyst.
Du började tänka på att du gick i en mörk skog med en person du aldrig träffat förut, du visste inte ens vad han hette. Det var mörkt och du var fortfarande lite rädd, även fast du inte var själv. Du hade gått bakom killen men för att känna dig säkrare smög du upp och ställde dig tätt intill honom.
Han var lång och hans hår guppade lite lätt medan han gick. Han såg så lugn och snäll ut.
Medan du studerade hans tunna kropp så vände han blicken mot dig.

Jag heter Kim Taehyung, sa killen plötsligt.
OH! Jag heter MinAh! Sa du högt med en nervös röst.
Heheh fint namn! Sa Kim Taehyung och log med sitt stora gulliga leende.

Ni hade äntligen kommit ut ur stigen. Några meter fram stod en tre våning hög byggnad. Den såg rätt gammal ut och var byggd av trä. Utanför ingången fanns en liten veranda som det stod massor av blommor på och bredvid stod även en gammal grill. Du gav byggnaden en tveksam blick och kollade sedan upp på Kim Taehyung. Han kollade på huset och suckade.
Utan att ni sa något gick ni upp på verandan och Kim Taehyung slog upp dörren. Samtidigt som dörren öppnades kollade han på mig och gav en blick som betydde att vi var framme.
Jag log tillbaks.

Jag såg inte men när dörren var öppen kände jag att någon stod framför mig i dörren. Jag kollade upp och såg en relativt kort person stå framför mig. Jag hörde en hög suck komma ifrån Kim Taehyung.

TAE TAE HYUUUUNG!!! vrålade personen framför mig.
VART HAR DU VART, VI SKULLE JU ÄTA MIDDAG TILLSAMMANS! Skrek personen framför med en gullig, ledsen röst.

Personen framför mig gav mig en sur blick. Hans ansikte var tjockt och gulligt men hans kropp såg vältränad ut. Han hade på sig ett par gråa mjukisbyxor och en alldeles förstor svart t-shirt. Hans ansikte var jätte gulligt om jag ska vara ärlig.

Tae Tae vem är dedär? Sa killen bittert.
Jimin detta är MinAh, MinAh detta är Jimin. Sa Kim Taehyung med en trött röst.

Jag bara stod där och log tveksamt. Vart hade jag hamnat ...