Förvandlare

Kap 1. Liberum

"Liberum! Det är dags att vakna nu!" Ropar min mamma på våningen nedanför. Slött kollar jag ut genom fönstret för att se hur tidigt det är.
Man kan se att det finns svaga nyanser av rosa och orange vid granarnas trädtoppar som växer utanför våran stuga, men det har inte ens blivit gryning än.
"Bara fem minuter till..." säger jag till mej själv. Vanligtvis skulle jag helst ha velat vara i sängen i en timme till eller så, men jag vet att jag inte får komma sent idag till skolan.

Efter ett tag (antagligen mer än fem minuter) så tar jag mej tillslut ur sängen och vacklar mej fram till min spegel som står på min byrå gjord av ek. Mitt ljusbruna hår ser ut som ett yvigt skatbo. Jag tar ut min borste från den översta lådan i byrån och försöker kamma igenom det, vilket som vanligt inte funkar. Jag suckar och tar fram burken med silkespulver jag hade fått av min mamma förra året på min födelsedag. En av mina klasskompisar mamma jobbar som medicinkvinna & har uppfunnit det.
Om det är något man ska tacka gudarna för, så är det det.
Snabbt gnider jag in mitt hår med lite av pulvret och börjar borsta igen. Jag suckar lättat till när jag känner hur lite ansträngning som krävs för att borsten ska åka igenom håret och mitt hår faller till mina axlar med en nu mer glänsande nyans av ljusbrun.

Jag lägger undan borsten och går fram till min garderob. Det ser inte något vidare ut i den. Fastän jag har så få kläder lyckas jag ändå på något vis göra högar av dom. Förutom mina skoluniformer så har jag bara några få klänningar och kanske någon enstaka tröja eller kjol. Nästan inga av mina vardagskläder är nya. Dom var antingen ärvda av mina  äldre syskon eller köpta av kringresande fattiga handelsmänn.
Jag sneglar på mina skoluniformer. Nästan alla är skrynkliga, vilket är väldigt synd eftersom dom är ganska snygga annars. Tjejernas uniformer är en grå blus och kjol med gul, röd eller blå rosett på vid kragen beroende på vilken årskurs man går i som räcker ner till knäna. Samma färger gäller för killarna fast dom har kostym och att dom har en slips och inte rosett. Jag går i den sista årskursen och har därför en blå rosett på min uniform, vilket jag gillar eftersom att blå är min favoritfärg och att det matchar mina isblåa ögon.

Jag sätter på mej uniformen och går ner till min mamma som redan har fixat frukosten. Mamma drar bort en blond hårslinga med inslag av grått i från pannan, inte konstigt att hon har fått gråa hår med tanke på att pappa försvann i kriget för tio år sen och att hon har fått ta hand om hushållet helt själv. "God morgon Libe! Har du sovit gott?" Frågar hon med en glad men trött ton.

'Libe' är vad mamma och mina vänner brukar kalla mej istället för Liberum. Liberum är namn som jag har ärvt av min gammelmormor, och det är ett namn på det uråldriga språket. Det uråldriga språket var det språket som dom första människorna pratade sedan tidernas begynnelse. Legenderna sägs att människan lärde sej språket av drakarna, eftersom att drakarna pratade det gamla språket när människorna anlände till världen och dom inte hade ett eget språk, så drakarna delade med sej av sina kunskaper till människorna och dom två arterna levde som allierade. Men när det vart krig mellan människorna och drakarna  övergav vi drakarna och hittade på ett eget språk, vilket vi använder än idag.

Jag tittade på henne som hon menade allvar.
"Vad tror du?" Svarar jag med en irriterad röst.
"Såklart jag inte sov bra."
"Var det den där drömmen igen?" Frågar hon med en orolig blick. Jag nickar till svar eftersom jag inte orkar prata om det.

Jag har börjat drömma drömmen sedan några månader tillbaka och den är alltid likadan. Det börjar med att jag är i en ljus omgivning där jag varken ser väggar mark eller himmel, bara ett vitt sken. Jag är omringad av en massa män utrustade med knivar, lansar och svärd som glänser i det skarpa ljuset. Dom ser väldigt hotfulla ut och man såg i deras ögon att dom inte skulle tveka en sekund att spetsa mej på ett spjut eller slita upp min strupe med en kniv.
Några av dom riktar sina vapen mot en tjej i ungefär min ålder som ligger framför mej vid mina fötter. Jag kan inte se hennes ansikte, så jag vet inte vem det är, men jag känner att jag verkligen inte kan låta henne dö.
Jag känner hur mitt vrede väller inom mej och allt börjar krympa. Ansiktsuttrycken på männen ändras från arrogans till ren skräck och vissa släpper sina vapen och försöker fly, men jag hinner slå ner dom innan dom får chansen att fly med min hand som inte längre ser mänsklig ut. En efter än slaktar jag dom utan ånger eller medlidande , det känns faktiskt som att jag gillar det.
Det är faktiskt ganska läskigt och det känns också väldigt verklighetstroget.

"Nåja!" Ropar mamma ut för att väcka mej ur mina djupa tankar.
"Låt inte maten kallna! Dessutom måste du skynda dej, det är en stor dag idag!"
"Jag vet." säger jag samtidigt som jag tar en sked full med gröt och stoppar in den i munnen.

Det är kanske den största dagen i mitt liv, om jag har tur.