Förvandlare

Kap 2. Tecknet

Efter att jag har ätit upp den sista gröten och diskat skålen tackar jag mamma för maten och börjar gå ut.
"Liberum?" Ropar mamma från vardagsrummet när jag har nått ytterdörren.
"Vad är det?" ropar jag med en frågande ton.
"Om du har nånting att säga så skynda dej! Ceremonin börjar om en halvtimme!"
"Du vet att..." börjar mamma tveksamt.
"...Om det är så att det inte blir du, så... bli inte för besviken, okej?"
"Jag lovar." svarar jag snabbt och går sedan ut ur huset.
Hur skulle jag förresten kunna bli besviken? Chansen är ju en på tiotusen, eller ännu mer!

Jag öppnar den slitna trägrinden till våran lilla gård och går ut på grusvägen. Grinden stängs med ett gnissel och jag börjar gå mot skolan. Det är en solig dag utan ett enda moln på den klarblåa himlen, en sådan dag som man känner direkt att den kommer vara helt underbar och fantastisk. En lätt bris gör så att björkarnas grenar gungar i den svala majvinden. Solens strålar skiner igenom lövverket och jag får lov att kisa lite. Trots att det är mitt i sommaren hör jag inte en enda fågel som sjunger eller något barn som leker i det gröna gräset. Det är som att hela världen håller andan i spänning för att den vet vad som ska hända i dag.

Efter ungefär fem minuters gående på vägen kommer jag till Kels hus. Kel har varit min vän sedan vi träffades vid fyraårsåldern. Hon är min bästa vän, och den enda för den delen. Hennes familj bor i minst ett trippelt så stort hus som mej och mamma och är byggt i starkt ekträ med mahognydörrar. Det märks på hennes snobbighet ibland att hennes familj är rik, men hon är ändå en bra vän.
Just när jag ska knacka på dörren får jag en plötslig känsla av att jag är iakttagen. Jag spetsar minna öron och smalnar mina ögon för att upptäcka vart personen eller var det nu var för sak var någonstans.
Helt plötsligt hör jag ett svagt välkänt svischande ljud som kommer ifrån ett av dom stora ekarna som finns på Kels gård, och då vet jag genast var det är.

Så snabbt jag kan klättrar jag upp för eken till samma nivå som ljudet kommer ifrån och hoppar på Kel.
Kel tjuter av förvåning och släpper genast slungan med ekollonet i som hon hade tänkt att skjuta på mej.
"Tagen på bar gärning!" Skriker jag triumferande. Kel har en dålig ovana att skjuta ekollon på mej vissa gånger när vi ska gå till skolan tillsammans. På senare tid trodde jag att har hon hade slutat med det, tills nu.
"Alltså du och din satans tur!" säger hon surt.
"Jag trodde att du skulle ha glömt bort det vid det här laget." fortsätter hon under tiden hon kammar ut eklöv ur hennes blonda, lockiga hår. Många killar i skolan skulle säkert vilja bli tillsammans med henne, inte så konstigt om man tänker efter. Hon har en rik familj vilket betyder mycket pengar, hon är vacker med sitt blonda hår och blåa ögon och så har hon lärt sej att brodera, spela piano och allt sånt. En perfekt fru, med andra ord.

Kel tittar fundersamt och aningen förvånat på mej.
"Vad är det?" frågar jag.
"Inget, det är bara som att jag inte känner igen dej med kammat hår." svarar hon på ett skämtat sätt och med ett flin på munnen.
"Ja, tänk att jag har det!" Säger jag surt och börjar klättra ner för eken.

Vi börjar gå till skolan under tystnad.
Om jag ska vara ärlig, så tror jag att båda vi är nervösa.
"Du Libe? Hur... hur tror du att det kommer vara??... Under ceremonin, menar jag." frågar Kel med darrig röst, det känns skönt att inte vara den enda som är rädd för vad som väntar oss.
"Jag vet inte, om jag ska vara ärlig."
Svarar jag och försöker låta så orädd som möjligt.

För jag har faktiskt ingen som helst aning, ceremonin utgår så att varje person som fyller femton i år ska vara med i ett test för att kolla om dom har förmågan att kontrollera magi. Väldigt få har den förmågan, så sannolikheten på att någon på skolan skulle kunna det är liten.
Dom flesta magianvändarna, vilket är vad personer som kan kontrollera magi kallas, har gåvan från födseln, men vissa upptäcker inte sin kraft förrän på årsskiftet året efter att dom fyllt femton.
Det är det dom ska testa på oss nu, om vi har kraften fast den inte har visat sej. Om man nu har oddsen med sej och är en magianvändare så förändras ens liv för alltid. Man får börja gå på en specialskola i norr där man lär sej om magi och efter utbildningen utför man uppdrag som kungen själv har gett en. man kommer aldrig få chansen att leva ett normalt liv igen, men det är ett liv i ära.