Förändrade mig❤️

The new member

Som jag sa i förra kapitlet hoppar jag fram 8 månader (mars) och killarna ska ha konsert... Här kommer det

____________________________

•Oscar•

Efter vår feta konsert förra året bestämde vi oss för att ha en mys dag med våra foooers på grönan. Det kommer vara kul men oroligt. Josefine är hög gravid och kan föda närsom. Ogge vill inte lämna henne. Han hade lovat oss och Josefine är trots allt inte själv. Hon har ju tjejerna.

Vi är på grönan och massa foooers är redan där.

- Hur är det Ogge? säger jag och klappar honom på ryggen.

- Jag ska bli pappa så det är väldigt oroligt, annars bra, säger han och ler.

-Ta det lugnt bara allt kommer gå bra, säger Felix och går ut till foooers:na. Man hör massor av skrik och galenheter.

- Hej FOOOERS!!! skriker Omar.

- Om det är så att vi måste gå mitt i allt ihop kan det vara för Josefine, hon är hög gravid, säger Felix och massa foooers skriker av lycka.

- MINI OGGE! MINI OGGE! skriker nästan alla och jag ler.

~2 timmar senare~

Det ringer i min telefon. Telefonlinjerna i Stockholm har strulat en hel del idag så det förvånar mig att det är någon som ringer. Det är Hanna.

Min Hanna Panna😍😘💋❤️💎: KOM HEM NU!! HON KOMMER FÖDA OM VILKEN MINUT SOM HELST!!

Jag: Va?! Vi kommer.

Sen lägger hon på.

- Sorry, foooers det är nödfall, vi måste sticka, älskar er, säger jag innan jag springer med Ogges handled i min hand.

- Vad snackar du om? säger han och börjar svettas.

- Det händer farsan, säger jag och klappar honom på axeln.

- DAFF!!! Vi sticker nödfall!! skriker Felix till Daff och han nickar som svar.

Alla utom Omar har sin moppe med sig så han hoppar bak hos Felix. Vi kör jätte snabbt.

~Chanel~

- Sjukhussängen är klar, säger Hanna från det lilla gästrummet.

- Sakerna killarna behöver är klara, säger jag.

- Killarna är här, säger Zelda som sitter och håller Josefine i handen.

- Har ni ringt sjukan? säger Omar som kommer springandes in.

- Ja, men vi kommer aldrig fram, säger jag.

- Ni måste föda hen, säger Zelda.

- Kom här är allt ni behöver, säger jag och små springer till gästrummet. När killarna är klara kommer de ut och ser ut som riktiga doktorer. Ogge tar Josefine i hans famn. Sedan stängs gästrums dörren.

- Zelda du ska bli moster!!! säger Hanna och springer till Zelda som sitter helt stum på soffan och kollar i väggen.

- Ja. Ja det ska jag, säger hon och fortsätter kolla i väggen.

Man hör skrik. Josefine skrik. Barn skrik.

- Ring sjukan, skriker Felix från gästrummet.

- Okej!! skriker Zelda tillbaks och springer till hennes telefon.

112: Hallå det är 112

Zelda: Ja hej vi har en 19 åring tjej här som ska föda eller rättare sagt har fött och vi behöver någon här.

112: Hej Zelda! Det är Roger.

Zelda: Roger!! Har du flyttat hit till Stockholm?

112: Japp! Men vi kommer! Har hon redan fött?

Zelda: Ja jag tror det du vet mamma hon fixar sånna saker. Killarna föder.

112: Okej. Vi ses!

Sen lägger han på.

- Får vi presentera... Mr. Molander och Mrs. Blacks son, säger Felix och håller ett litet barn. Han har en handduk runt barnet och har tagit av sig sina doktor kläder. Sen kommer Josefine sittandes på en rullstol med Ogge bakom sig som styr. Omar kommer också ut och ställer sig bredvid Felix och kollar på barnet. Oscar går till Hanna.

- Kom Zelda och möt... säger Felix.

- Shawn Michael Ossian Alex Molander, säger Josefine och kollar upp på Ogge.

- Michael... säger Zelda tyst och börjar blir röd i ögonen.

- Ja... Michael... säger Josefine och blir röd i ögonen.

- Jag hälsar sen, säger Zelda och springer upp till hennes rum.

- Omar här, säger Felix och ger Shawn till honom. Sen springer han upp till Zelda.

~Zelda~

Michael. Michael. Nej. Sluta. Nej...

- Zelda, säger Felix tyst och sätter sig bredvid mig i sängen. Jag fortsätter att gråta högre och högre. Jag känner att jag blir lyft. Jag ser Felix rakt i ögonen. Han lutar sig närmare mig. Tillslut har vi våra pannor mot varandra.

- Vill du prata? säger han.

- En kyss först, säger jag och kollar rakt in i hans ögon. Han lutar sig fram de sista små centimetrarna som är mellan våra läppar och vi möts i en perfekt kyss.

- Vem är Michael? säger han när kyssen är slut.

- Han var min bästa vän, han hjälpt mig no matter what och det slutade med att han dog, säger jag och känner er hård klump i halsen.

- Hur dog han? säger Felix och tar tag i mina händer.

- Han blev skjuten när vi var i Spanien. Mannen tog fram en pistol och skulle skjuta mig men då såg Michael det innan och ställde sig framför mig och PANG han är död... säger jag och börjar snyfta.

- Dog han direkt, säger han och kysser min hand.

- Nej, han fick infektion i benet där han blev skjuten sen så när vi kom till Sverige försvann han bara, från mitt liv, min klippa, han bara dog, säger jag och fäller några tårar. Felix torkar bort mina tårar och pussar mig på pannan.

Kort kapitel jag vet men jag var tvungen.. Har en ny novell/bok den heter Det finns ingen annan än dig❤️. Kolla in den gärna.