Två sekunder försent!

Utanför fönstret kunde man höra det ständiga droppande som kunde vara riktigt irriterande för vissa. Men efter en stund då man har suttit inne på ett kontor på polishuset kan det vara tröstande. Då är det inte en obekväma tystnad som kommer in över samtalet.

"Okej Vivecka och Jack. Vad jag vet så var det ni som löste detta brott. Jag skulle vilja höra hur ni lyckades med det hela" sa kriminalpolisen och lutat sig tillbaka på sin stol och betraktade ungdomarna. Vivecka kunde se Jack som kollade på henne och det fick henne att sucka. Den obekväma tystnaden skulle nog försvinna ett tag nu.

"Jag ska börja berätta hur allt startade", sa Vivecka och påbörjade berättelsen.

"Det var en dimmig morgon den 19 augusti. Under hela sommaren hade det varit soligt och varmt, men just den dagen så hade kylan trängt in. Jag var på väg till skolan och jag hade nästan kommit halvvägs när jag märkte att någon kom och cyklade upp bredvid mig. Jag märkte att det var Jack. Resten av vägen cyklade vi och pratade samtidigt med varandra. Kom vi in i skogen och det blev mörkare. Då ramlade jag plötsligt av cykeln. Jack stannade och klev av sin egen cykel lite längre fram och frågade om jag var okej, varvid jag svarade att jag var det. Men när jag skulle resa min cykel upp såg jag vad jag hade kört på. Det var en kropp. Just då trodde jag att det var något annat men... Det var Jack som ringde polisen. Jag visste inte alls vad man skulle göra. Jag gick in i något typ av chockläge och visste inte vad jag ska göra. Speciellt då, när jag trodde att det var jag som kanske hade dödat honom."

Det blev åter igen tyst i rummet och man kunde höra regnet strila utanför. Det lätihärdigare som om gjorde att tystnaden inte kände så obekväm. Det var något man kunde lyssna på, något sol gjorde en lugn inombords.

"Vill ni har något att dricka eller bara en paus. Jag kan förstå om detta är jobbig för er", sa kriminalpolisen och lutade sig framåt på sina armbågar han lagt på skrivbordet. Vivecka och Jack kollade på varandra innan de kollade tillbaka på kriminalpolisen.

"Jag, behöver nog bara en liten paus. Kanske Jack kan fortsätta", sa Vivecka och Jack nickade medan han kollade upp ifrån golvet, som om han inte hade lagt märket till att han hade kollat på.

"Som ni vill", sa kriminalpolisen och respekterade ungdomarnas svårigheter att berätta en sådan här känslig berättelse. Jack tog ett djupt andetag och började sedan.

"Efter att polisen hade anlänt lade jag märket till ett skoavtryck i leran precis bredvid kroppen. Det var tydligt att det var ett skoavtrycket från en vandringkänga och eftersom kroppen hade vanliga sneakers på sig så trodde jag det var mördaren som hade lämnat avtrycket. Det är inte så många som väljer att har vandringskängor på sig precis efter sommaren och vad det såg ut som så var det någon som hade stora fötter. Jag skulle gissa på att det var storlek 45. Jag själv har storlek 43 och avtrycket såg ut att vara lite större. Jag tog ett foto. När polisen hade kommit svarade vi på några frågor som polisen ställde till oss och... vi hade helt glömt bort skolan. När vi såg på klockan så var den 09.11. Polisen fick då gå med oss till skolan och förklara varför vi var sena för att lärarna skulle tro oss om varför vi hade kommit försent."

Det blev genast tyst i rummet igen. Vivecka hade lyssnat lite på Jacks berättelse och nu när han hade slutat visste hon att det var hennes tur att fortsätta.