Allt jag behöver (🇸🇪)

25 december
2022

Den vita snön ligger som ett tjockt täcke över hustaken. Hela atmosfären sjunger av julens budskap.

Freja står med händerna på elementet och tittar ut mellan gardinerna. Fönstren är upplysta av ljusstakar och ljusslingor så hon kan utan problem se in till grannarna. Det är inte meningen att snoka, det förvånar henne bara att hon känner sig så ensam. Känslan är tio gånger starkare än hon föreställt sig. Hon försöker att inte tänka på klumpen som finns i halsen men det är svårt när det känns som att den hela tiden växer. Varför ska julen vara en så stor grej? Den känns till och med ännu större i USA.

I grannens fönster ser hon hur två personer rör sig genom rummet tillsammans. Det ser ut som att de dansar. Två barn springer förbi och jagar varandra genom huset. Känslan blir alltid värre när hon får något att jämföra med.

Freja drar igen gardinerna. Hon trodde inte att hon skulle få uppleva sin första ensamma jul redan vid tjugotvå års ålder. Det är inte rättvist. Alla klasskompisar har en familj att fira med utom hon. Överallt på sociala medier lägger hennes vänner upp inlägg på tomtar, julgranar eller när de äter tillsammans med familjen.

Hon sneglar mot den översta kökslådan. För ett ögonblick överväger hon att sticka köttkniven genom underarmen bara för att få en anledning att åka till sjukhuset. Då skulle hon åtminstone få träffa sjukhusclownen.

Freja gör en grimas och lutar sig mot köksbänken. Självklart kommer hon inte att skada sig själv. Det är inget mer än en ful tanke. Det är en dröm att studera utomlands. Hon hade bara inte räknat med att alla skulle åka hem över jul.

Allt är annorlunda här i USA. Julfirandet, teveprogrammen och maten. Det är precis som på film. Överdådiga juldekorationer i fula färger i varje trädgård, tomtar som drar repliker från amerikanska julfilmer och familjer som åker skridskor i trånga parker mellan höga huskroppar.

På hennes köksbord står tre oöppnade paket. En är till henne från henne. Den lilla är från mamma och pappa som de skickat på posten drygt en månad i förväg. Bredvid ligger ett paket som ser mjukt ut. Garanterat från farmor. Freja ler snett. Hon är inte bortglömd. Hon är älskad på distans.

Hon sträcker sig efter det minsta paketet. Om hon börjar öppna dem så kanske julkänslan kommer till slut. Med ena handen drar hon loss pappret och knölar ihop det till en boll. Mycket riktigt, farmor har stickat ett par gula raggsockor. Freja ska precis dra på sig dem när det knackar på dörren. För ett ögonblick undrar hon om hon har hört fel. Hon går till hallen men blir ståendes framför dörren. Det knackar igen. Nyfikenheten växer sig stark genom kroppen så Freja öppnar.

"Hej," hälsar hon och tror inte riktigt sina ögon när hon ser gästen som står på andra sidan dörrmattan. Det är som om namnet fastnar i halsen för ett ögonblick. "Leonie?"

Freja försöker att maskera sin bubblande glädje med förvåning. Leonie har det bruna håret utsläppt och ovanpå dunjackan ligger ett tunt lager snö. Freja ritar en osynlig cirkel på golvet med foten. De brukar umgås i skolan, rita drömmar i sanden och gå på basketmatcher tillsammans, men bara som vänner. Det är det som är så svårt med att precis ha insett vem hon vill dejta. Hon brukade utgå från att alla tjejer gillar killar, för hemma stämde det alltid överens med verkligheten. Men inte längre, och inte här i Chicago.

"Jag hoppas att jag inte stör", säger Leonie och blinkar bort snö från ögonfransarna. Kinderna är alldeles rosiga av kylan. "De andra i klassen firar ju med sina familjer så jag tänkte att du kanske ville ha sällskap. Vill du fira jul med mig?"

Freja skakar på huvudet. Hon har ångrat sig. Det här året vill hon inte ha någonting med julen att göra. En gnista som matas av att inte göra som alla andra har tänts i henne.