Du kan inte krossa en diamant

Ritblocket

"Kära mamma och pappa, om ni hittar det här så..." Var det ända jag hann att skriva innan jag rev loss pappret och slängde det i papperskorgen. Vad håller jag på med? Jag Diana, skriver ett brev till mina föräldrar. Ett självmords brev.

Man kan tydligt höra när skåpen slås igen i korridoren. Även om man är tre våningar upp kan man höra ljudet av skåps dörrar, de tunga dunsarna och det klickande ljudet av låsen som folk klickar ihop. Ljudet av skor, lås, dörrar och elevers röster gör mig nervös. Snabbt som bara den skyndar jag ner för trapporna, men långt hinner jag inte, innan Jag blir omringad. Inom bara några sekunder låg mina böcker, pennor och mitt ritblock på golvet nedanför trappan. Tiden stannar upp, varenda morgon. Och alla som går förbi, stannar och stirrar eller går iväg skrattandes. Jag är rätt van nu. Det har pågått ett tag, ända sedan jag började på skolan i november, alltså fem månader sedan. Jag fumlade mig över sakerna tills jag hörde Antes röst. Jag vänder upp blicken mot honom. Han står några trappsteg upp eftersom han är väldigt kort. Han höll något bakom ryggen. Jag kollade igenom mina böcker. Det kunde inte vara sant. Han höll upp den högt upp, så att alla kunde se. Det blåa reflekterades mot väggen. Jag ställde mig sakta upp, men fortsatte att följa honom med blicken.
"Men men men, vad har vi här? Ett litet ritblock" Han kollade på blocket. Nej nej nej, öppna det inte. Det var det ända jag kunde tänka på. Han babblade på och började bläddra och skratta. Jag kunde se att han blev förvånad, men han ändrade snabbt sin blick. Han började retas och få med alla de andra. Jag kollade ner på marken. När jag kollade upp tog han tag i en bunt av sidor i blocket. Han drog till och ryckte av alla blad. Jag flämtade till. Alla mina teckningar som jag har jobbat på. Nu kunde jag inte höra vad han sa. Det ända jag kunde se var mina teckningar i hans högra hand. Han såg hur Jag kollade.
" vill du ha tillbaka dina små teckningar" sa Ante med en bebis röst. Jag kunde bara nicka.
"Okej visst, ta dem!" Sa han och kastade ut den i korridoren. Alla skrattade och gick åt olika håll. Jag kunde inte hålla emot. Tårarna rann längst kinderna medan jag plockade upp mina skrynkliga teckningar.
"Wow, det här är helt fantastiskt!" Jag vände mig och upptäckte en tjej med brunt medellångt hår ståendes med flera utan mina teckningar. Jag kunde inte svara. Jag bara snyftade. Hon gav mig mina teckningar och hjälpte mig upp.
"Du målar jättefint!" Sa hon och stirrade på mig. Jag tackade tyst och sprang iväg. I ögonvrån såg Jag hur hon kollade efter mig.

Hemma frågade mamma alltid varför jag inte tog hem någon kompis och jag svarade alltid att jag hade mycket läxor eller att de inte kunde, men jag berättade aldrig sanningen. Att Jag inte hade några vänner. Pappa var inte så jobbig med sånt. Vi pratade som vanligt liksom. Jag gick och la mig tidigt den kvällen. Mamma kom in till mig och satte sig på sängkanten. Hon såg mitt ritblock och undrade varför de var så lite papper i. Jag ljög igen. Hon gick ut ur rummet och kom tillbaka med ett block, det var mint grönt och det stod Diana Jennings på utsidan. Mamma berättade om varför hon hade det hemma. Jag blev överlycklig. Den kvällen somnade jag jättegott. Bättre än vanligt. Morgonen därpå kom mamma in och väckte mig. Jag var på ovanligt bra humör och gick ner och gjorde frukost. Jag åkte till skolan vid åtta. Det var tomt i klassrummet. Bara Jag var där. Efter tjugo minuter av väntande kom Ann-Britt förbi. Hon är våran receptionist och har hand om scheman. Hon frågade om någon hade meddelat att vi hade fått inställd lektion fram till tjugo över tolv. Såklart inte. Jag tog mina grejer, reste mig upp och suckade tungt när jag gick ut i korridoren. Det var tomt på den stora skolskärmen klickade jag på inställda lektioner och alla klasser på hela skolan fram till tidigast klockan tolv. Jag släpade mig bort till ena fönstret. Man kan se hela skolområdet där ifrån. Jag tittade på kanten vid fönstret. Den var ungefär en meter bred. Jag hoppade upp och satte mig men väskan mellan mig och fönstret. Jag tog upp mitt blåa block ut väskan samtidigt som mitt gröna block föll ut ur väskan. Blocket trillade ner med en duns på marken. Och en lapp trillade ut. Jag tog upp lappen och studerade den. Det var ett foto, ett foto på en liten flicka som såg ut att vara tre åt gammal. Henne kände jag igen, det var ju jag. Men det var inte på mig som blicken stannade, utan på tjejen som satt jämte mig. Hon var inte så lik mig, förutom den mellan bruna hudfärgen och de krulliga håret. Men annars var ingenting likt. Jag kom Inte ihåg att jag har träffat henne, men jag kände igen henne på något sätt. Jag sträckte mig ner efter blocket samtidigt som ett brev föll ur. Jag tog upp det och kollade på det. Det var mina mammas handstil. Jag kunde se att det var lite gammalt och klistret höll på att gå upp. Jag öppnade det försiktigt. På insidan av kuvertet stod de "Skrivet till Diana, Maj 2001". Jag drog försiktigt upp brevet och vek upp det. Jag kollade runt omkring mig och började läsa.

"Kära Diana. När du läser det här brevet är du antagligen sexton år. Vi ville inte ge dig brevet innan vi visste att du skulle klara av det. Vi älskar dig gumman och det vet du.

Du fick ett foto också, på två små underbara flickor. En av dem är du! Det vet du nog. Men jag tror inte att du vet vem den andra är. Hon är din syster. När jag fick barn fick Jag tvillingar. Men vi hade bara råd att behålla en. Och då fick vi ha dig. Du betyder jätte mycket för oss och jag hoppas att du i".

Det var det ända jag kunde läsa. Jag blev arg och ledsen på samma gång. Jag knycklade ihop brevet och skulle precis kasta iväg det innan jag såg en tjej. Det var hon som hade sett mina teckningar. Hon var påväg genom korridoren. Jag ville inte att hon skulle se mig, jag tog min väska och sprang iväg. Inte förens jag hade sprungit ner för två trappor upptäckte jag att brevet och fotot låg kvar. Jag kunde inte låta det ligga där, elverna skulle snart att strömma in och hitta brevet. Då skulle jag bli mobbad i resten av mitt liv. Snabbt sprang jag upp för trapporna igen och kollade i fönstret. De var borta! Jag kunde inte hitta dem! Rusade mot toaletterna för att kolla om den där tjejen hade tagit dem och gått in dit.

Jag hörde det inte ens, jag hörde inte att den flög ut ur väskan. Mitt fina mint gröna block föll ut ur min väska. rakt ner på golvet. Ner på golvet och jag bara fortsatte. Jag rusade in på tjejtoan, men där var det lika dött som ute i korridoren. Jag kollade mig i spegeln och tänkte på hur jag såg ut när Jag var liten. Jag hade inte afro på samma sätt lägre, de hängde ner mer och var faktiskt väldigt snyggt, eller om de skulle vara fixat. Samma kläder hade jag varje dag. Ett par leggings och en hoodie. Jag vände mig om och såg i spegeln. Man kunde se min troskant väldigt tydligt. Smink de använde jag, men de blev aldrig bra. Jag skulle precis ta upp mitt ritblock när jag upptäckte att det inte heller låg där! Helvetes jävla skit, skrek jag ut. Jag drog väskan över axeln och gick ut. Den låg inte där ute heller. Jag gick bort till mitt skåp och ställde mig utanför det med ryggen mot det. Sakta gled jag ner till golvet. Jag la armarna över huvudet och bara satt där.

Jag hoppade till, någon satt jämte mig. Det var hon, hon den där tjejen.
" Du är väll Diana, visst?" Sa hon och kollade snällt på mig med sina kastanjebrun ögon.
" Ja... Vadå då?" Svarade jag lite tyket.
"Jo jag hittade de här, och den här... Jag tänkte att du ville ha tillbaka dem" sa hon och plockade fram mitt block samt brevet.
" Har du läst brevet?" Frågade jag och kollade ner i marken. Hon la armen mot mitt ben och kollade på mig. Jag tittade upp på henne och hon svarade mig lugnt
"Nej, Jag skulle aldrig göra det. Så gör inte vänner". Jag kunde inte tro att det var sant. Hon sa vänner, alltså som om hon är vän med mig. Jag kollade på henne med en förvånad blick. Hon fnissade till lite och log.
"Jag har velat bli din vän sedan jag såg dig sittandes och samla ihop underbara teckningar. Jag tycker att du utstrålar en energi som jag aldrig har träffat på." Sa hon och kollade på mig intensivt. Nu var jag ännu mer förvånad. Hon fnissade och tog mig i handen och hjälpte mig upp. Jag heter Jessie, men du kan kalla mig Jess." Sa hon och log. Jag frågade henne vad hon tyckte var så fantastiskt med mig, en tjej som går runt i leggings och smutsiga hoodies. Hon bara skrattade och berättade massor.

Efter min lektion gick Jag till mitt skåp igen. Och där stod Jess.
"Diana, kan vi inte hänga lite idag? Typ åka in till centrum?" Hon log.
"Eh... Visst... Jag ska bara hem och hämta pengar. Du kan hänga med om du vill. Jag ska bara ringa mamma" sa jag och tog upp min telefon.
"Nej det behöver du inte göra, jag har en mopedbil. Jag kör." Sa hon och började gå. Jag smällde igen mitt skåp och gick efter henne.