~You and I~

Kapitel 3

~Emelias perspektiv~
"Nej mamma, du skojar med mig, eller hur?" frågar jag med gråten i halsen. "Tyvärr gumman, hon gick över gatan med musik i öronen och skulle precis byta låt, då kollade hon ner i telefonen och sedan blev hon påkörd av en stor lastbil. Jag är ledsen vännen." säger mamma. Jag kollar upp på Max med mitt söndergråtna ansikte och han omfamnar mig med en stor kram. "Kan man få besöka henne?" undrar Max. "Nej inte än. Dom opererar henne just nu. Dom ska försöka få henne att klara sig men, man kan ju tyvärr inte lova något." förklarar mamma. "Men förresten, vem är du?" lägger hon till sedan och kollar på Max. "Han, han, han är min bästa kompis." säger jag och ler. "Det visste inte ens jag om." säger Max och ler om möjligt större än vad jag redan gör. Jag ger honom en retsam knuff i sidan och han börjar flina. Olle min lillebror som inte riktigt förstår frågar: "Äj han din pojvän? Isåfall fåj du lova att inte såja hänne föj då slåj jag dig."
"Ollegubben han är inte min pojkvän och han kommer förhoppningsvis inte såra mig." förklarar jag. Jag kollar på Max som sitter och flinar. "Hur kan du vara så säker på det? Okej jag skämtar, jag kommer inte såra dig." säger Max. Helt plötsligt kommer jag ihåg varför vi är här och frågar mamma: "Kan jag gå och kolla om operationen är färdig?"
"Okej, gör det då, men ta med dig Max." säger mamma. "Taaaack mamsi." säger jag. Jag drar med mig Max till receptionen och säger till hon som sitter där: "Är Emilia Enestads operation färdig, i vilket rum ligger hon isåfall?" undrar jag. "Hmm, Emilia Enestad." mumlar hon och kollar på datorn. "Hon blev klar för 11 minuter sedan, hon ligger i sal 18, avdelning 25, rum 16." lägger hon sedan till. "Okej tack." säger jag och springer sedan upp. Max är bakom mig hela tiden fram tills dess att vi kommer fram till Emilias rum. "Jag väntar här." säger Max. Jag ger honom en kort nick och ett försiktigt leénde. Jag öppnar dörren och ser min tvillingsyster ligga på den vita sjukhussängen. "Emilia, det är jag, om du hör mig så vill jag bara säga att jag älskar dig och kommer alltid att göra. Du betyder allt för mig, du är in syster, min bästa kompis, min prinsessa och min solstråle. Du fyller mina dagar med glädje och..." Mer hinner jag inte säga innan jag brister ut i gråt. "Jag hör dig, men jag orkar inte kämpa emot, mitt huvud gör så ont." hör jag en väldigt svag röst säga. "Nej Emilia, fortsätt kämpa. Allting kommer lösa sig, jag lovar." säger jag. Hela tiden hör jag maskinen pipa i jämna takter. Jag är hos min fina syster i ungefär 20 minuter innan hon säger: "Hejdå Emelia, jag älskar dig."
"Nej Emilia, lämna mig inte än. Jag klarar inte av det, jag jag..." försöker jag men avbryts av Emilias ljusa stämma: "Du klarar det, jag kommer alltid kolla ner på dig. Och gör inget du kommer ångra, för då blir jag bara ledsen, håll dig vid Max, han är en bra kille. Jag älskar dig." Sedan slutar maskinen pipa. Hon är död, jag kan inte fatta det, hon är verkligen död.

Men jag ska hålla mitt löfte, jag ska leva för Emilia. Medans jag går ut ur rummet funderar jag på hur Emilia visste vem Max var. Det är en fråga som jag nog aldrig kommer få svar på.
När jag kommer ut ur rummet står Max där och kollar hoppfullt på mig. "Hon är död." säger jag med tårar i hela ansiktet och slänger mig in i hans öppna armar. "Hem till mig och käka glass? Det brukar vara det bästa." säger Max. Jag nickar och vi går ner till huvudingången för att berätta för mamma och pappa.

"Hon är död." lyckas jag pipa fram.
"Nej, Emelia du vet om att man inte ska skoja om sånt här." ryter mamma till mig. "Hon är seriös." intygar Max. Man ser hur allas hopp sjunker och vi bestämmer oss för att gå hem.(vad skriver jag egentligen?)
Jag säger till mamma att jag följer med hem till Max och nu sitter vi på bussen. Jag lutar försiktigt mitt huvud mot hans axel och han ler mot mig. "Lova att du aldrig försvinner från mig." säger jag. "Jag lovar att vara vid din sida tills något skiljer oss åt, och då menar jag inte döden." säger Max och börjar småskratta när han säger det sista. "Bra." säger jag.

När vi kommer hem till Max slänger vi av oss jackorna och går upp till hans rum. Max tar sin dator och vi lägger oss i hans säng. "Vilken film vill du se?" frågar Max. "Pitch Perfect." svarar jag och ler. "Haha okej." säger Max och besvarar mitt leende. Precis när filmen ska starta utropar Max: "Vi höll på att glömma det viktigaste!"
"Va? Vad är det?" undrar jag oroligt. "Glassen." flinar Max och reser sig upp för att hämta den.

Han ät snart tillbaka med 11 Ben&Jerry burkar. Jag tar en Chocolate fudge brownie och en sked, sedan lägger jag mig i sängen igen. Max tar en Half Baked och gör sedan likadant som jag.
När filmen är slut frågar Max: "Ska vi sova eller kolla på en film till?"
"Vad tycker du?" frågar jag. "Jag vet inte, jag är inte så trött men du bestämmer." svarar Max. "Inte jag heller. Men ska vi kolla på en film till? Isåfall får du bestämma nu för jag bestämde förra gången." säger jag. "Okej, vad sägs som Hungergames?" säger Max. "Jag har aldrig sett den så okej." fnissar jag. Under filmen flyttar Max betydligt mycket närmre än vad han var innan. Jag kollar på honom och ler och han ler tillbaka. Eftet vi har sett Hungergames är klockan 03:49 och vi bestämmer oss för att sova. "Du kan ta min säng så ligger jag på golvet." säger Max. " Nehe du, isåfall sover vi båda i din säng." säger jag. "Okej, vill du låna en tröja eller något annat att sova i?" frågar Max. "Nej, jag har med mig saker men tack iallafall." säger jag. "Okej." säger Max. Han placerar en fjäderlätt kyss på min panna och vi går sedan och lägger oss.
När jag har legat i ca 30 minuter utan att somna viskar jag till Max: "Max, är du vaken eller sover du?"
"Jag är vaken, har inte kunnat somna." säger Max. "Inte jag heller." säger jag. "Är det för sent för att fråga om jag får låna den där tröjan ändå? Tror jag somnar bättre då." fortsätter jag och känner hur mina kinder börja blossa upp i en röd färg. "Det är klart att du får den." säget Max och reser sig upp för att hämta tröjan. När han kommer tillbaka ger han mig tröjan och ger mig en mysig godnattkram, sedan går vi och lägger oss. När jag har fått tröjan dröjer det inte länge innan jag sjunker in i en djup sömn.

°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°
Waazzup?! Här har nu ett till kapitel, kanske ganska kort men det funkar. Hoppas alla människor mår bra för det gör jag. Ska snart på en uppvisning och kolla på min bästa kompis. Ha det gutt everybody.
//Idis