Du har förändrats (boyxboy)

Kapitel 1

Ingen kommer ihåg mig, alla trodde att jag dog under bron... alla trodde deras mardrömmar var över när de slapp se den medvetslösa kroppen.

***
Jag heter Riley.

Efter att jag legat på sjukhus i flera månader efter olyckan så vaknade jag upp i det kalla vita ljuset som trängde sig in i mina ögon. Min mamma skrek och en liten tjej bredvid henne log stort.

-Gubben!...

Hon kunde inte få fram något mer än det den kvällen, hon bara grät.

Just då blev jag en annan person.

Istället för att beskriva mig som en sportkille som hette Marcus och var skitstövel så presenterades jag som en halt kille som hette Riley.

Läkarna visste att jag skulle få vissa bestående skador men att jag skulle bli förlamad i högra foten räknade de inte med.

Vad min mamma inte sa till mig på en gång var hemskt chockande när jag fick höra det en vecka senare.

"Du gubben... jag måste säga en sak"

Jag kommer ihåg hur hon inte ville ta mig till en spegel, hur hon fick mig att undvika min egen spegelbild.

"Du låg inte i koma i 4 månader... det var 4 år" Hennes sköra röst gjorde att jag bara kollade ner på den lilla flickan som stod bredvid sängen.

"Och vem är den här lilla ängeln?" Sa jag glatt för att inte gråta lika mycket som min mamma, den lilla tjejen som stod bredvid var min älskade lilla syster Sofie.

***

Nutid, Rileys pov

När jag vaknade i min varma säng så kände jag hur det ryckte i håret och jag kollade ner för att se min lillasyster Sofie som log ett stort leende som saknade ena framtanden.

-Hej gumman

-Hej Riley, sa hon och såg jätte oskyldig ut

-Vad har du gjort?

-Inget...

-kom igen, om du säger vad du har gjort så åker vi till parken efter att jag kommit hem från skolan

-Jag ville gör en stor frukost till dig eftersom du börjar i skolan... men det gick inte så bra... Sa hon skrattandes och först nu såg jag allt mjöl i hennes hår.

Jag små sprang ner till köket och fick se mjöl överalt.

-Prinsessan... kom ner hit din lilla busunge

Hennes lätta fotsteg hördes i trappan och snart stod hon i ingången med rosiga kinder. Sofie sprang fram till diskhon och höll fram en trasa mot mig.

-Vill du att jag ska torka upp allt det här? Sa jag ironiskt förvånat och hon nickade ja samtidigt som hon började skratta ännu mer.

-Men jag måste ju gå och göra mig i ordning

Hon tänkte på saken och började genast torka upp det medan jag tog en dusch och satte på mig mina vanliga kläder. Det var ett par svarta lite tighta jeans, en vit t-shirt, över den en marinblå tjocktröja och ett par svarta kängor.

När jag sprang ner till köket igen så satt Sofie under bordet och torkade golvet med den nu helt vita trasan.

-Lilla gumman, du måste ju skölja ur den ibland

-Men det skulle ta mycket mer tid... Sa hon utdraget och gjorde hundögon.

-Jaja bar hoppa in i bilen så skjutsar jag dig till dagis, sa mamma när hon skulle komma hem? Hon höll upp 7 fingrar och log medan hon tog upp sin lilla gröna väska och skuttade ut till bilen.