Du har förändrats (boyxboy)

Kapitel 6

Rileys pov

Skolan var över för veckan och Jack hade inte sagt ett ord om uppgiften så jag hade börjat på den själv, men det tog allt för lång tid då Sofie ville åka till Felix sin nya kompis varenda dag.

-Riley, kan vi åka till Felix!? Skrek hon genom hela huset så att det ekade.

-Vi var ju hos honom igår gumman

Sofie kom in springandes och surade i min skrivbordsstol och fortsatte att tjata. Hon snurrade runt några varv tills hon klev av och gick fram till mig.

-Men om jag går dit själv då? Sa hon med hundögon och log busigt.

-Det är för långt dit och det vet du mycket väl

-Me, men... men om jag... Hon försökte komma på något alternativ men lyckades inte och gick surt ut igen. Hon är verkligen lik mamma, får hon inte som hon vill så blir hon sur.

***

Jag satt i två timmar till och arbetade med projektet men plötsligt ringde det på dörren och jag kollade mot klockan. Den var fyra på kvällen och Sofie hade fått skjuts till Felix. Lite för lättpåverkad storebror... ja, och min mamma var fortfarande borta.

Sofie hade varit rädd hela kvällen innan och suttit och gråtit när jag inte kom hem och när jag väl gjorde det så kunde hon inte somna tills jag satte på en ponnyfilm.

***

När klockan var 7 på kvällen bestämde jag mig för att ringa Felixs mamma och kolla hur det gick med Sofie och hon svarade redan efter andra tonen.

-Hej Ril, jag tänkte precis ringa dig

-A hej Therese, var det något särskilt du ville fråga?

-Sofie vill sova över här säger hon

Jag tänkte glatt på hur hon och Felix blivit bästa vänner och sa glatt ja, då hon plötsligt frågade mig vad jag ringde om.

-Jag ville bara kolla så allt gick bra med Sofie, men jag kan hämta henne imorgon då?

-Japp, vilken tid som helst efter 10, jag föredrar att inte vakna tidigt på en lördag, sa hon och skrattade lågt i andra änden av luren. Jag höll med och sa hejdå och gick ut på en promenad i den varma sommarluften. Även fast solen höll på att gå ner så kunde jag inte sluta tänka på hur varmt det var.

Plötsligt avbröts jag i mina tankar då ett väl igen känt brummande från en viss motorcykel fyllde mina öron och jag vände mig om och hoppade utav lycka ( så gott jag kunde, mitt ben klarar inte av allting). Brandon satt lika het som vanligt i sin läderjacka och vinkade mot mig.

-Kunde inte du sagt för typ 2 år sedan att du vaknat, pucko! sa han och klev av motorcykeln och kramade om mig i en riktig bamsekram.

Brandon och jag hade varit bästa vänner sedan tvåan och vi hade alltid varit de två största sportfånarna i skolan.

När han tog av sig den svarta hjälmen så kysste han mig på kinden och skrattade... men jag kunde höra hur han försökte förtränga tårarna.

-Ja, jag... alla sa att du dog... du återuppstod för fan! Sa han ledsamt medans han kollade på mig med en medlidsam blick och jag bara log mot honom.

-Marcus du måste lova mig en sak

-Vad? sa jag utan att reagera på att han kallade mig vid mitt gamla namn.

-Du måste träffa min nya flickvän... vi gick till dig på sjukhuset men du kunde inte riktigt hälsa ordentligt, sa han och små skrattade men fick sedan en allvarlig min och jag nickade såklart ja.

Vi åkte hem till mig genom de få kvarter jag gått och vi gick in till vardagsrummet. Han började med en gång prata om hur han träffat sin flickvän, men det hade jag inte något emot då det var en riktig askungesaga.

-Hur länge har ni varit tillsammans då? sa jag för att uppmuntra honom att fortsätta prata... Jag orkade ärligt talat inte säga något till honom... eller någon annan trotts att han var min allra bästa vän, det väckte för mycket känslor inom mig.

***

Vi pratade så i några timmar tills vi gick upp till mitt rum och han började redan ta av sig sina kläder och slängde sig i min säng. Jag suckade åt att han inte någonsin frågade om lov att göra någonting men log samtidigt då det var det som gjort att vi blev bästa vänner.

-Sängen kommer vara för liten nu, sa jag samtidigt som jag klämde mig in mellan han och väggen.

-Nä då, skrattade han ut och kramade om mig bakifrån. Han hade verkligen aldrig blivit generad över någonting den där snubben.

Samtidigt som jag höll på att somna så kysste han mig på kinden och sa ett varmt god natt i mitt öra. Med en gång somnade jag och utan att jag gjort något för att få upp minnet så drömde jag om hur Brandon frågat alla i skolan hur snygg han var från 1- 10.

-Bimbon där borta hur snygg tycker du jag är från 1- 10?

-9 och en halv kanske, sa hon och blinkade med ena ögat. Brandon flinade och sedan vände han sig mot mig.

-Du är nu den ända person jag inte frågat Mark, hur snygg tycker du jag är från 1- 10?

-Du är ju såklart över en miljon, sa jag sarkastiskt och började gå mot kafeterian men han greppade tag i min handled och jag kollade bak mot honom igen och han kollade allvarligt på mig.

-Du är en 10 de vet du, sa jag försäkrande och han små log mot mig. Han hade kanske alltid sett det som roligt när jag ibland sa något sarkastiskt men när vi frågar varandra hur bra vi ser ut är det mer som "Litar du på mig" eller något liknande.

Vi gick sedan mot kafeterian och beställde en macka och en burgare.

När den gamla mattanten hade givit oss maten så gick vi mot ett bord i hörnet där alla våra mer "ytliga" kompisar genast samlades och vi pratade om fotbolls matcher genom tiderna.

***

Nästa dag, Jacks pov

Jag vaknade utav att min mamma skrek på pappa 'igen' och jag stönade högt åt allt oväsen. Var de tvungna att väcka mig klockan 3 på natten eller? Jag vände mig om och kollade på mobilen medans jag klev upp och in i Caspers rum och han röt argt åt mig... snäll lillebrorsa man har då.

-Behöver du hjälp eller? frågar jag medans han fortfarande satt uppe med sin läxa som skulle in om en dag.

-Nej, bara gå ut och säg till mamma och pappa att sluta bråka... de gör så att jag inte kan koncentrera mig... mumlade han argt och jag skrattade åt honom. Han visste verkligen inte hur allvarligt det var när mamma och pappa grälade.

Pappa brukade ha flera olika kvinnor hem på kvällarna och mamma gick alltid till barer för att supa sig full. Ingen dröm familj direkt. Men jag inser att nog ingen kan ha en perfekt familj hela livet ut.

När jag gick långsamt in i duschen så var vattnet iskallt och jag svor åt säkert alla olika saker i badrummet innan det blev varmt.

"Undrar vad Riley gör just nu?"

-Vem är Riley? hör jag Casper säga medans han knackar på dörren.

-Hur visste du om honom?! skrek jag åt honom då jag aldrig sagt något om honom till någon.

-Du vet väl att du tänkte högt, idiot! sa han medans han började skratta högt åt mig.

-Jaja, han är en god vän till mig

-En god vän? Du skämtar med mig, du har inte några vänner du bara har sex med alla sen dumpar du dem

-Han är annorlunda... sa jag drömmande och han bara suckade och gick ner för trappan. Han verkade faktiskt inte ens bry sig om att våra föräldrar var i skilsmässa. Han brukade bara säga okej och gick alltid upp på sitt rum utan att göra något åt det.