Mina ord

Du har tagit mina ord så länge jag kan minnas. Sedan vi träffades första gånger har min mun varit sluten. Vi träffades på en nattklubb, mina ord nådde inte fram över den höga musiken. Istället såg vi varandra och log. Dina ord nådde mig däremot, höga och tydliga.

" Ska vi gå någonstans mer... tyst. "

Det gjorde vi. Och sedan blev vi ihopkopplade. Några veckor efter blev vi tillsammans. Mina ord kunde höras ibland, men redan då var det som om de inte fanns. När jag frågade dig saker brukade du inte svara, alldeles för upptagen med vad som nu fanns på din telefon. Du log alltid mot din telefon, skrattade ibland, men när du hörde min röst suckade du och rullade med ögonen. Jag fick lära mig att inte prata med dig när du kollade på telefonen.

Vi flyttade ihop. När folk kom över bestämde du över mig helt. Du hade kontrollen. Jag kunde ta på mig ett kort linne och en kjol, men det fick jag inte ha, det visade för mycket. Jag gick och satte på mig jeans och ett lite längre linne istället. Det var inte tillräckligt. Du fortsatte så tills jag hittade något du tyckte var bra. Sedan kom det till sminket. Jag fick inte vara utan smink, jag var för ful för det. För mycket smink kunde jag inte heller ha, det skulle inte synas att jag hade smink på mig. Det skulle se ut som om jag var helt naturlig, när jag egentligen var tvärt emot. Det kunde ta timmar att fixa mig, så jag fick alltid börja på morgonen så jag var klar tills alla kom. Jag skulle ju också laga mat, eftersom det är kvinnans jobb. När gästerna kom så behövde jag och maten vara helt klar. Då skulle jag vara vid din sida, min arm i din, med ett stort leende på mina läppar. Jag fick inte prata om ingen pratade med mig först, om jag såklart inte fick tillåtelse av dig. Om jag sa något när jag inte skulle göra det så tystade du ner mig, och när alla gick började slagen.

Det började ganska litet. Till en början slog du mig inte ens, utan du kunde hota mig eller kasta saker åt mitt håll. Sedan började det när du var full. Du kunde bli arg eller irriterad på mig för att jag sa något eller gjorde fel på något sätt, och det var till en början käftsmällar. Sedan att putta in mig i saker så hårt att jag skadas. Riktiga slag, slå mig med saker, skära mig med kniv, våldta mig.

Det var det som var värst. Våldtäkten. Jag vet inte när den började, men en kväll så gjorde du det bara. När jag skrek och sa nej så fortsatte du, slog mig hårt över ansiktet för att få mig tyst. Det gjorde alltid ont. Nästan för ont. Ibland kunde jag vakna till mig fastbunden i sängen, mina kläder på golvet bredvid och du över mig. Efter ett tag lärde jag mig att det inte var någon idé att skrika. Mina gråt var tomma, och jag blev bara tystare och tystare för varje gång du skadade mig.

Jag tänkte ibland på att berätta för någon. Jag visste att det du gjorde var oacceptabelt. Men jag var rädd. Om jag skulle polisanmäla skulle du förmodligen komma undan på något sätt, och du hotade mig alltid med att om jag lämnar dig så hittar du mig, och om jag berättar för någon skadar du mig. Ibland undrade jag också hur ingen kunde märka. Vi hade grannar. Mina skrik i början måste ha blivit hörda. Mina blåmärken på kroppen borde blivit sedda. Mitt halvdöda beteende borde varit självklart. Men jag antar att ingen brydde sig. Jag antar att ingen ville höra mina ord.

Tillslut blev jag gravid. Du hatade mig. Du sa att jag var smutsig, att jag borde dö med barnet i mig. Men han ville inte att jag skulle göra abort, eftersom det är mord. Jag blev fylld med hopp, trodde att du kanske skulle lämna mig. Men nej. Du gjorde bara mitt liv till mer av ett helvete. Du gick ut varje kväll, kom hem mitt i natten full. Ibland drog du hem en massa tjejer du hittat, och jag visste att min natt skulle vara lugn, inlåst på toaletten. Andra nätter kom du hem, slog ner mig och våldtog min halvt medvetslösa kropp.

När jag var hemma själv försökte jag alltid med saker för att döda mitt barn. Jag ville inte att det skulle växa upp med dig, ville inte att det skulle få känna samma smärta som jag. Men ingen funkade.