fire - omar rudberg

Ett, de är skyldiga att hjälpa

Bea's perspektiv

"Kom in och känn er som hemma", säger mamma och håller mormor i handen samtidigt som hon leder in mormor och morfar i vardagsrummet där jag sitter och zappar mellan alla möjliga kanaler.
Inte för att någon av pogrammen på de olika tv-kanalerna intresserade mig, faktum är att jag har fruktansvärt tråkigt utan min bästa vän Hilma som är utomlands för tillfället. Enda sedan jag fick beskedet att hon skulle åka till Spanien i tre veckor under sommarlovet har avundsjukan växt för varje dag som gått, och tro mig, vi har försökt mer än en gång att övertyga våra föräldrar att jag ska få följa med, men envisa som de är var jag tvungen att stanna hemma den tjugotredje juni Hilma åkte till Arlanda för att flyga till Spanien. Inte nog med att jag är fast här hemma i Göteborg med min näspetande, femåriga lillebror Oliver och mina urtåkiga föräldrar, så har jag alltid velat åka till just Spanien. Så länge jag kan minnas har jag drömt om musiken, värmen, stränderna, människorna, maten, och ja, allt.

Mormor sätter sig ned brevid mig i soffan och morfar i fotöljen snett framför oss.
Jag ser i ögonvrån att mamma med ett minimalt leende vänder sig om och styr stegen mot köket. Snabbt ursäktar jag mig och reser mig kvickt upp ur den svarta, bekväma Ikea-soffan för att följa efter mamma för att fråga vad som händer. Alltså, pappa har berättat att mina morföräldrar ska komma och bo hos oss i några månader men ingen förklaring varför har jag fått.

"Mamma, vad har hänt?", utbrister jag efter att jag stängt köksdörren med en smäll, som jag faktiskt försökte undvika men eftersom jag är uppspelt tänker jag inte så värst mycket. Jag vet att det är något allvarligt som hänt, det går inte att missa om man kollar på mammas och pappas miner och gester som de alltid utbyter med varandra.

"Deras hus har brunnit ned och allting förlorades. Vanligtvis får man pengar av staten men din morfar har tidigare lånat för mycket utan att ens betala så mycket som hälften", säger mamma lungt med en gnutta panik i rösten.

Så gör hon alltid, låtsas att allt är lungt och okej. När min storasyster Tris skulle flytta till Kina för att plugga kinesiska för fyra år sedan använde hon orden "det är lungt, vi ska hälsa på henne och hon kommer på loven". Med tiden har jag lärt mig att min mamma är en lögnare, Tris har aldrig kommit på besök och vi har aldrig haft en nog bra ekonomi till att åka till andra sidan jorden. Dock tycker jag att en familjemedlem som man troligtvis aldrig kommer se igen är viktigare än behovet av möbler till Olivers sovrumsrenovering.

"Menar du att kommunen inte kan ge pengar? Har de inte råd med ett nytt hus? Eller åtminstonde en lägenhet? Eller hyra en lägenhet?" utbrister jag och pillar med håret som jag alltid gör när jag är nervös och inte vet vad jag ska ta mig till.

"Beatrice, vi löser det, jag lovar. De är skyldiga att hjälpa mormor och morfar", tröstar mamma och för första gången på länge tror jag henne. Jag blir lugn av hennes ord. Hon omfamnar mig i en kram och jag njuter av den, vilket också var länge sen jag gjorde. Nu när jag tänkte på det, var det länge sen jag hade närkontakt med mamma. På kvällarna lägger jag mig utan att säga något och hon kommer aldrig in och säger godnatt som hon gjorde förut, innan Tris åkte.

"Men vänta, hur brann huset upp? Glömde mormor ugnen på eller nåt?" frågar jag och släpper kramen.

Mamma återgår till grytan hon lagade innan jag kom hit och tar sin tid att svara på frågan. Men att hon dröjer tänker jag inte på utan i mitt huvud snurrar alla möjliga förklaringar varför huset började brinna runt.

"Det verkar som om någon har satt eld på det."

INFO

HÄÄÄÄÄÄR får ni en fanfic som är lite annorlunda, inte bara kärlek och sånt trams :))
Oscar, Felix, Olly och Omar kommer in senare i berättelsen. Dock kan jag redan nu berätta att jag inte planerar att göra de till det "gäng" de är.

Omar kommer vara vän med Oscar

Oscar kommer vara vän med Felix och Omar

Olly kommer vara vän med Felix

Och felix kommer vara vän med Oscar och Olly.

JAAA, där fick ni se :)) dock kanske jag ändrar helt och hållet på allt men isåfall märker ni det. Egentligen vill jag inte att alla ska känna alla, som sagt vill jag ha det lite annorlunda än alla andra fanfictions.

HADE