fire - omar rudberg

Två, kom på en lögn.

And now we're flying through the stars

Beas perspektiv

"Oj. Bea, det är hemskt."

Felix lägger sin hand på min axel och tittar in i mina ögon.
Det börjar pirra i min mage, de himla fjärilarna igen. Det hettar till om mina kinder och med ett misslyckat försök att agera normalt på hans lilla beröring bryter jag vår ögonkontakt.
Likt varje dag intalar jag mig själv att jag inte är kär i Felix, min bästa vän. För det är jag inte.

"Det är okej, huset borde vara klart inom ett par månader", ler jag och byter ställning där vi sitter i soffan och ser på något gammalt avsnitt av The Vampire Diaries som jag sett minst fem gånger.
Egentligen tycker jag inte om serien, det mesta av handlingen förvirrar mig. Dock måste jag erkänna att Damon är sjukt snygg och jag kan ha sagt det några gånger till Felix.
Den enda andledningen att jag ser på serien är för att Felix avgudar den och föreslår jag någon annan film eller serie slutar det med att Felix valt den ändå.

"Så du är okej?" frågar Felix försiktigt och tar bort sin varma hand. Jag blir genast besviken, hans närhet gör mig så trygg.

Jag nickar och ger utan anledning ifrån mig ett skratt.

"Bra", flinar han och reser sig från soffan. Felix styr stegen mot fönstret som är ungefär tre meter bort från där vi sitter.

"Då kan jag säga att man säger 'bör' inte 'borde'", retas han med ryggen mot mig.

Jag tar smått irriterande tag i en kudde som jag omedvetet suttit på, och kastar den det hårdaste jag kan på honom. Alltid ska han rätta mig.
Med ett skratt tar Felix upp den mjuka, fluffiga, gröna kudden som landade på golvet efter att ha träffat honom i nacken.

"Du, det är en fest i helgen hos en av mina kompisar. Vill du hänga på?" säger Felix glatt och förväntansfullt efter att ha suttit sig brevid mig i soffan och lagt kudden på en fotölj en bit bort.

Jag tänker just glatt medge att jag hemskt gärna följer med, men jag hejdar mig. Jag måste fråga vilken kompis det är hos, för det misstaget har jag redan gjort en gång.

"Vilken kompis?" frågar jag och försöker låta så diskret som möjligt medan jag drar upp telefonen ur byxfickan.

"Oscar", svarar Felix och jag fryser till is.

Det går inte, jag kan bara inte. Kom igen Bea, kom på en lögn.

"Jag kom just på att jag ska sova över hos min kompis hela helgen. Hon har varit i Thailand ett par månader och kom hem i tisdags", flyger ur mig.

Det var den största lögnen jag någonsin dragit. Faktum är att jag inte har någon annan vän än Felix, jag har egentligen aldrig behövt en. Han är den bästa vännen man kan ha, det går att säga vad som helst till honom utan att det sprids vidare. Man kan lita på honom till hundra procent och när man känt honom i över tio år är det svårt att inte vara beroende av honom. Det är därför han är världens bästa människa som vandrar på denna jord.

"Åh, vilken kompis? Varför har jag inte hört talas som henne förut?" frågar han glatt och förvånat på samma gång.

Jag svarar inte utan klickar mig in på appen Instagram och skrollar genom flödet utan att gilla en enda bild. Att ignorera Felix är det sista jag vill göra men jag kommer inte på ett vettigt svar. Vi två pratar verkligen med varandra om allting, därför tar det inte lång tid för Felix att bli misstänksam.

"Bea?"

Med en nick lägger jag ifrån mig mobilen och tittar med mod in i hans ögon. Hans vackra, blågröna ögon. Fint glittrar de i det svaga ljuset från taklampan som hänger över soffbordet i glas framför oss.

"Jag vet att du ljuger. Varför?" frågar Felix lugnt vilket tyder på att han inte är arg än. Vilket är bra då jag och de som känner honom vet hur arg han kan bli. Som när vi såg på något TV-pogram där de räddar oskyldiga hundar som blivit illa behandlade av sina idiotiska ägare. Det krävdes ett tag till att lugna ner honom, dock slutade det med att både jag och Felix skrattade åt hans reaktion.

Jag öppnar munnen för att svara men det kommer endast ut ett antal tysta pip. Om jag ändå kan svara med ett "Jag vet inte", eller kanske berätta sanningen. Men det kommer inte ut ett ord, jag vill inte förstöra Felix och Oscars starka vänskap som jag förstått att de har. Det skulle totalt förstöra honom.

"Bea, tänker du svara? Annars får du gå ut", säger Felix stadigt plötsligt med en irriterad och sårad ton på rösten.

Vad ska jag svara på det? Jag skulle kunna berätta sanningen men se Felix hamna i en depression, som jag vet han skulle få -eller bryta kontakten med Felix för att han ska inte ska bli sårad.

"Hejdå", säger jag och försöker låta så självsäker som möjligt men såklart spricker min röst på "då".

Jag tar upp mobilen som jag lagt på soffbordet och reser mig upp från soffan. Platsen jag mår så bra på, brevid Felix.

Med osäkra steg går jag ut från vardagsrummet och in i hallen för att ta på mig mina skor. Inte en enda blick slängde jag på Felix när jag gick förbi honom och ut ur rummet men det behövde jag inte göra för att veta att han följde mig med blicken.

Kom ihåg, för hans skull.