Error || o.r

1.

Som sagt, är inget fan, men har inte något emot dem, nej. Men det är nog Omar som drar mig in, sakta och säkert ( ;) ), in i TFC (du fatta, ides bara inte skriva allt, lol)..

~~

Den 1 juni, 2015, kom det en flicka tillbaka till hemstaden där hon föddes den 4 november 1998. Hon är 16 år, snart 17 år, om 5 månader. Hon hade längtat tillbaka så otroligt mycket, och kunde aldrig sluta prata om det till hennes vänner som hade nog tröttnat på det, men trots det så skulle de sakna henne mer än annat. Det var igår den sista dagen för hennes vänner att säga adjö och farväl, men för henne var det aldrig ett farväl - bara godnatt. Tjejen heter Carolina, och har aldrig varit lyckligare än detta. Hon hade alltid sagt ›godnatt‹ istället för hejdå för att det låter som att man ska aldrig ses mer igen. Hon hade ett brett leende på hennes smala, fylliga läppar som var färgade med röd läppstift.

"Gumman, snart är vi där", sa hennes mor som hade räckt fram en flaska loka, med hennes favorit smak - hallon och blåbär.

"Tack, mamma, och det var bra", svarade hon kort. Det var inte bara hemstaden som hon längtade efter, efter en speciell person som bodde där och hade varit hennes barndomsvän sedan hon var 3 år. Hon såg ut mot fönstren och började se hur de närmade storstaden. Hennes läppar blev bredare och kunde hålla sig tillbaka och sa det högt › äntligen hemma! ‹ och det här är verkligen hennes hem - det fanns inget bättre hem än detta. Stockholm var hennes enda och riktiga hem.

/Stockholm i mitt hjärta/

Hon såg sitt hus, hon kände direkt igen det, det där är ju hennes hem! Bredvid huset, så bodde faktiskt den speciella personen. Pappa parkerade bilen, och stängde av bilen helt, hon hoppade ut och sträckte på sig och vände sig om för att kolla på huset. Wow, det hade verkligen förändrats! Sist när hon var här, det var när hon bodde här, var husets färg röd men nu är huset vit och det passade verkligen. Hon var mer än glad - hon var lycklig.

"Vad tycker du om huset, gumman", undrade hennes mamma som log en aning brett.

"Underbart, jag älskar det", svarade Carolina och skrattade glatt.

"Vad bra att du gillar det", sa hennes far med ett brett leende.

Vinden var kall och det blåste till ganska rejält.

"Okej, det är nog bäst att gå in, så vi alla inte blir förkylda", sa hennes far, Thomas.

"Det där var väl en gode bra idé ifrån dig, pappa", svarade Carolina och skrattade högt. Carolina sneglade snabbt till huset bredvid, hon bet sig svagt om hennes underläpp - är han hemma eller är han borta? Hon visste inte. Hon vände undan blicken och följde hennes föräldrar in till huset. Det såg lite annorlunda inomhus än det såg ut utomhus - där färgen på huset var det enda annorlunda. Men inredningen var helt olikt, de har byggt om, ser Carolina, men det såg mycket finare ut. Köket såg mycket fräscht och fint ut. Detta så mycket bra ut och hon var nöjd hur det såg ut. Dags att kolla till hennes rum, hur det såg ut eller om det ser ut som det nästan hon hade lämnat det. Hon öppnade dörren och gapade svagt. Rummet såg mycket större än hon kom ihåg.

"Åh, herregud, mamma", utbrast Carolina med ett stort leende på hennes läppar. Hon älskade rummet direkt, det såg så bra ut, vita väggar och en fönster och skrivbord och hennes säng och sängbord. Deras grejer hade kommit fram och de som hade tagit hand om sakerna verkade veta vars hon ville ha sakerna.

Hennes mor, Ulrika, kom upp och såg på hennes dotter kolla igenom hennes skrivbord där varenda sak hon hade lagt dit och glömt ta ut innan de for iväg.

"Ah, jo, Wilnur kom nyss förbi, och sa att hon bjöd oss över till middag, som ›välkommen tillbaka hit‹ och din barndomsvän är där, Omaaaar", sa Ulrika och drog ut på Omar, och blinkade flirtigt med ena ögat och fnittrade. Carolina himlade med ögonen och skrattade lågt, hur barnslig kunde hennes mamma bli. Men hennes kinder hade blivit till en svag nyans av rosa. Hon skulle få träffa Omar, det har varit allt för länge sedan de såg varandra - sista gången de såg varandra var när de båda var kanske 9 år? Vad har pojken gjort under dessa år?

Omar Rudberg.

~~

Omg, det blev väldigt kort än jag trodde, men hoppades att det räckte och att det blev bra för att det är ganska nytt för mig att skriva om en svensk pojke, och sådant. :)

Så skriv gärna vad ni tycker om den, eller så.

Som sagt, så vet jag lite om Omar, och de andra killarna, så om jag skriv något fel, så rätta mig gärna! :'D

Tack så mycket, så ska vi se om det blir ett nytt kapitel.