Error || o.r

2.

Carolina såg på sin mor, middag hos Omar's hus? Blir jäkligt intressant hur det blir, men väldigt spännande. Carolina kollade på spegeln som hon hängde upp mot väggen, hon hade tagit fram sina kläder från en låda, plus från en resväska, där hon hade packat i andra saker som hon behövde ta med sig hit. På sig hade hon en lång kjol, som når till skenbenet, och en blus som var instoppad i kjolen, hon satte på sig ett armband och ett hårband - väldigt fin hårband som var ljusrosa som var formad till en rosett. Outfiten passade hennes långs bruna hår som når till hennes midja.

"Carolina!", ropade Ulrika. "Kom nu, annars kom vi försent"
"Ja, mamma! Jag kommer!", ropade Carolina tillbaka och satte dit någon Victoria's secret. Sedan gick hon ner till hallen där hon valde sina favoritskor - ett par svarta Toms. Hon var färdig och beredd. Det är nu, äntligen, de skulle få träffa varandra igen. Nervöst var det, inte lite. När de kom fram till dörren till deras hus så knackade Thomas på, och den andra Thomas öppnande upp. Alltså Omar's pappa, som också heter som Carolina's pappa.
"Ahh, Thomas", sa Thomas.R och kramade först om Thomas sedan Ulrika och när han märkte mig så log han brett.
"Men, är det inte Carolina! Va stor du har blivit", sa Thomas.R och gav henne en stor, bamse kram. Carolina skrattade kort och besvarade kramen kort.
"Ja, tiden går fort", svarade Carolina med ett svagt leende.
"Väldigt sant", sa Thomas.R. "Men kom in, inte ska vi stå härute och frysa ihjäl" Sedan skrattade han och stängde dörren efter dem.
Ulrika och Thomas gick och hälsade till Wilnur. Carolina hängde med och hälsade också. Carolina var mest nervös inför att träffa Omar, än att träffa de andra. Sedan hörde hon fotsteg, hon vände sig om när fotstegen hade stannat tvärt och där stod han - Omar Rudberg.

Wow, han hade verkligen vuxit till och blivit någorlunda snyggare. En svag rodnad spred på hennes runda kinder. Han såg lite på henne, sedan på hennes föräldrar men hälsade kort till dem.

"Sätt er ner, middagen är klar", sa Wilnur med ett leende. "Kom då, Omar"
Omar nickade till och gick till en ledig stol, som var just bredvid Carolina. Hon hoppades att han skulle prata med henne, kanske så skulle de kunna prata om hur de har haft sig och vad de har gjort och sådär. Såna saker.

Middagen gick helt okej, Carolina och Omar fick göra vad de ville, men Carolina skulle få vara med Omar. De satt under tystnad i hans rum, om inte Carolina hade fel så var det ganska pinsamt. För ingenting hade sagt något under dessa 10 minuter.

＞ Vad ska jag säga? ＜

Var det mesta som Carolina tänkte på. Hur i friden tänkte hon nu? Hon kanske skulle börja med att säga, 'Hej', eller? Åhh, väldigt frustrerande. När Carolina skulle just säga något så hann Omar före henne och de orden som kom ur hans läppar fick henne nästan att ramla från sängen.

"Vem är du?"

Hon kollade på Omar, skämtar han med henne eller var han seriös? Fullkomligt seriös?

"Skämtar du med mig?", svarade Carolina.

Omar kollade på henne och skakade på huvudet, han verkade seriös, och han var seriös och är seriös.
Carolina kände sig sårad, under de åren som de har inte varit med varandra hade hon kommit ihåg honom ändå fram tills nu. Men vad har han gjort som har fått honom att glömt bort henne? Men hon blev samtidigt sårad och arg.

"Skitstövel", sa Carolina och går ifrån hans rum med irriterande steg, hon borde inte alls ha sagt det, men sagt och gjort så gick det inte alls att ångra det. Hon sa till att hon skulle hem för att hon blev trött och ville sova.
Carolina gick med irriterande och bestämda steg hem, hon låste upp dörren med nyckeln som hon fick av Ulrika. Carolina stängde dörren, hon tog av sig skorna och gick direkt till sitt rum och slängde sig mot sängen.
Han kom trots allt inte ihåg henne, fastän de hade sagt att de skulle absolut inte glömma bort varandra, men han gjorde det motsatta - han glömde bort henne totalt och frågade henne, 'vem är du?'
Hon vände sig på rygg och kollade upp mot taket, undra om han hade någon flickvän, för jäklar vad snygg han hade blivit. Alltså, hjälp.
Hon suckade lågt, hon slöt ögonlocken och innan hon visste ordet av hade hon somnat till med kläderna på.

//

Det var morgon, och Carolina vaknade av sig själv och kollade på klockan - 06.30. Alltid lika tidigt också. Carolina satte sig upp och märkte nu att hon hade på sig sina kläder från igår och suckade lågt.
"Typiskt, borde ha tagit av mig kläderna först innan jag skulle sova", mumlade Carolina för sig själv, hennes föräldrar sov säkert. De kom troligen hem ganska sent, skulle hon tro. Carolina reste sig upp från sängen och tog av sig de kläder hon hade på sig och tog på sig hennes favorit byxor, nu när hon skulle ut och jogga en halvtimme. Hon tog på sig en sportbehå och tog bort hennes smink och tog på sig lite mascara på hennes långa ögonfransar och målade svagt hennes ögonbryn.

Hon gick ner till hallen och tog först sig en ordentlig frukost - fil med havre, jordgubb. och hallon flingor, en macka med skinka och ost och gurka och apelsinjuice, plus ett grönt äpple. Hon tog en vattenflaska med sig ifall hon skulle bli törstig som hon egentligen inte bruka bli när hon tar en sådan ordentlig frukost. Hon tog på sig sina Nike skor och låste upp dörren, men hon kom att hon glömde mobilen och hörlurarna. Hon hämtade de sakerna snabbt och satte in hörlurarna och stängde dörren efter sig. Carolina valde en låt som hon gillade rätt så mycket, men det är inte precis sportig låt men det får henne att jobba eller springa - 'No control' med One Direction. När hon kom ut så fick hon syn på något, hon såg Omar med tre andra killar - ganska snygga, men för Carolina, var det bara Omar som var snygg. De tre killarna, plus Omar märkte henne och ena killen såg mycket imponerad utav att se henne, men hon vände undan blicken och började gå. Men hon hann inte långt innan hon hörde någon ropa, inte vilken röst som helst ropade efter henne men den rösten ropade inte mitt namn.

"Tjejen, vänta", sa Omar och när jag vände mig om så vinkade han hit henne. Hon blev irriterad hur han kallade henne för 'tjejen', själv tänkte hon, jag har ett namn, Omar, ett namn! Men istället för att gå iväg så fick hon dit för att höra vad han ville säga till henne. Något onödigt, antog hon.

"Om det är något oviktigt så orkar jag inte med detta", sa Carolina direkt när hon kom och hade en tom och irriterad blick. "Plus, så heter jag inte 'tjejen' utan Carolina, kom ihåg det. Carolina"

Omar såg på henne och nickade kort.
"Alltså, det som hände igår, jag vet inte riktigt vad som hände", började Omar, men Carolina visste vars den här konversation leder till.
Så hon avbröt honom.

"Säg det inte, jag vet redan vad du tänker säga", mumlade Carolina. "Förlåt att jag kallade dig för skitstövel, men du är fortfarande en skitstövel för mig"

Just då, när hon sa det så började han le en aning brett och skrattade.
"Okej, då är jag väl en skitstövel för dig", svarade Omar. På något sätt, så klickade det till. Att det klickade till något speciellt för Carolina. Hon trodde att det var slutet på allt, men hon hade fel, det är början på allt, en ny start.
"Carolina, det här är Felix, Oscar och Oscar, men vi kallar honom för Ogge", presenterade Omar och log mot henne. "Felix, Oscar och Ogge, detta är då Carolina"

"Ja, vi vet", svarade Felix med ett leende och hälsade till henne.
Det gjorde de andra lika dant som Felix gjorde, riktiga trevliga killar, kunde hon väl erkänna och att de var relativt snygga.
"Var du påväg att springa?", undrade Ogge och studerade Carolina's kropp och ansikte.
"Ja, det var det jag tänkte innan någon speciell skitstövel ropade mig hit", förklarade Carolina med ett leende på läpparna och sneglade på Omar, med ett svagt flin på läpparna som kom direkt efter leendet.
"Då hänger vi med", kom Felix upp som ett förslag, men Ogge och Oscar protesterade, inte Omar, han stod och studerade Carolina när hon stod och pratade med killarna. Jo, någonting kände han för henne, men han trodde inte riktigt att det var såna känslor, för det här var ju första gången de träffades och hur kunde de klicka till sådär snabbt?

"Omar, skynda dig!", ropade Felix, och Omar kom tillbaka till verkligheten och skrattade kort när han märkte att de hade börjat joggat med Carolina, så han hängde med efter dem. Med ett brett leende på sina läppar.

Carolina Wallin