Casper
Jag satte mig trött upp.
Idag skulle vi tydligen åka på en "rolig" utflykt med klassen. Det stod till och med "rolig utflykt" på tavlan när jag kom dit vilket bara hade fått mig att himla med ögonen och en suck att lämna min mun."Så, idag ska vi åka på våran årliga roliga utflykt"
Och där kom det igen.Jag vet inte hur många som egentligen lyssnade, men det var inte många. Och se som lyssnade gjorde set endast för att de var trötta eller uttråkade.
Men vem var inte det. Det är ju dödstrist här inne.
Jag drog fram mitt block och en enkel blyertspenna.Mina rörelser var lätta och min hand rörde sig över pappret utan att jag visste vad jag gjorde.
När min hand slutat röra sig täcktes den förut vita sidan av ett skissat ansikte.
Ansiktet föreställde en flicka.
Hennes hår lockade sig i kraftiga stora lockar.
Ögonfransarna var långa och ögonen som många säkert skulle säga såg kalla ut glittrade.
Jag kände igen henne. Men vart ifrån.
Hennes ansiktsdrag kändes bekanta.
De höga kindbenen, tunna läpparna, lilla näsan och ögonen fick jag för mig skulle vara blåa."Casper har ett hus där"
Jag kollar upp.Konstigt nog verkar alla lyssna. De verkar, intresserade.
Jag tittar på min 'bästa kompis' Danyel som hade slängt ur sig kommentaren."Jaså, Casper. Tror du att vi kan få låna ditt hus"
Sten riktar sin uppmärksamhet mot mig."Va?"
Jag hänger inte riktigt med."Du har tydligen ett hus i Stockholm"
Sa Sten.Jag nickade sakta. Det var där jag egentligen bodde.
Byn var inte riktigt mitt hem men alla här trodde det då jag inte hade lust att berätta."Och"
Sa jag med en dryg ton."Jo, den roliga utflykten är till Stockholm i år och vi hade tänkt stanna där en vecka"
Sa Sten."Vi har inte pengar till ett hotel eller någonstans att bo?"
Det var mer ett konstaterande än en fråga.Sten nickar stelt.
"Jag vet inte riktigt om vi kan bo där"
Sa jag. Vi åker imorgon så jag har gott om tid att fråga. Ingen har packat eller ens tänkt på det. Han sa ju att den "roliga utflykten" var idag.Det hela slutade med att hela klassen nu ska bo i mitt hus.
Nästa dag står en buss utanför skolan som ska ta oss upp till Stockholm.
Jag, jag åker inte med den bussen. Jag åker i våran bil. Eller limousin.Som vanligt så är det Carl som kör. Pappa skämmer bort mig med dyra prylar. Även mamma gjorde det, men nu så är hon ju... Inte kvar eller hur man nu ska beskriva det.
Det hade börjat regna och de små dropparna landade på de tonade fönsterrutorna och den svarta lacken.Efter en dödstrist resa så var vi framme. Jag hade ätit lite choklad och druckit någon läsk. Chokladen var väl några dyra praliner från Frankrike. Att pappa ens köpte en limousin kan ses som en glamourös lyx, som han så många gånger uttryckt sig. Men det är inget om man jämför med mitt liv. Mitt 'riktiga' hem är en herrgård. Ett slott. Kalla det vad du vill. Det finns flera hundra rum, hur många som jobbar där vet jag inte ens. När bilen stannat så kommer Eron och öppnar dörren för mig. Två andra rullar ut en lång röd matta som leder ända fram till porten. När mitt huvud kommer utanför bilen är det genast någon som håller ett paraply över mitt huvud.
Jag suckar högt innan jag börjar gå mot mitt så kallade hem.
Portarna slås upp med en hög smäll och alla hoppar till. Några skriker. Alla utom jag. Jag fortsätter gå."Casper"
Rösten jag så många gånger hört låter som förr. Lite mörkare kanske.
Han skyndar sig fram till mig."Raphael"
Ett leende pryder mina läppar och likaså hans.
Vi ger varandra en kram innan han sluter upp vid sida."Så, varför du här"
Han låter glad, nyfiken, misstänksam och road på samma gång."Den roliga utflykten"
Säger jag uttråkat och nickar mot den stora bussen som står en bit från limousinen jag åkte med. Hela klassen står och stirrar upp på den stora byggnaden."Eh, ska alla dem bo hos oss"
Caspers röst är tveksam och han tittar på mig med en blick som säger "vårt hus är inget hotell och du kunde ringt för att kolla med mig först" typ."Okej, jag fattar"
Jag suckade."De får bo på tredje våningen"
Jag nickade. Tredje våningen var en våning som var sådär. Det skulle lätt passar in på ett femstjärnig hotell men jämförde man med de andra har den våningen 2 stjärnor.
Mindre bra. Raphael hade alltid varit sån. Gillade inte när det var många okända, stökiga gäster här. Särskilt inte oinbjudna.
Både jag och han hade varsin våning. Bortskämda, det är det vi är. Men vi är inte några snobbar.Nu står hela klassen innanför portarna. Mitt i den stora salen. Kristallkronan lyser upp hela salen och på båda sidorna lite längre in i salen finns en trappa. De två trapporna bildar sen en slags balkong.
Bakom så finns det en korridor och under finns det en dörr och några små glaslampor."Så Eron här kommer visa vilken korridor ni ska bo i. Ni kommer bo på våning tre. Men Danyel du kommer tyvärr få bo någon annan stans så du får följa med mig"
Jag avslutar mitt lilla tal och börjar gå mot den lilla dörren med Danyel efter mig. När dörren slår igen efter Danyels väska så andas jag ut."Du, vad äre"
"Äh, inget. Men varför ska alla bo här. De kommer göra sönder något och då blir det jag som betalar för det. Pappa kommer inte lägga ut några pengar och Raphael kommer definitivt inte föra det. Will eller Felix kanske gör det"
Jag hade gått över från att prata med Danyel till att prata med mig själv."Okeeej"
Han drog ut på e:et."Varför kan jag inte sova med de andra förresten"
Frågade han."Det kan du men, jag tänkte bara att eftersom du är mim bästa kompis kunde du få lite fördelar"
Sa jag och öppnade dörren vi nu stod framför.---------------------------------------------------------------
Okej, jag kan inte säga att jag har eller kommer skriva hela själv. Jag och min kompis skriver tillsammans och så om man vill kan man så skriva typ gästkapitel. Det kommer då stå i slutet och vem som skrev det. Förlåt för att början är lite konstig men det blir bättre.
Jag lovar. Så snälla fortsätt att läsa, skulle betyda så sjukt mycket. Jag kommer att lägga ut nya kapitel så ofta jag kan men kommer inte ha något regelbundet schema eller så.
//Kayley_romance
YOU ARE READING
Blue Eyes Blue Fire (pause)
RandomElden spred sig snabbt, de blå lågorna slickade allt de kom åt. Alla skrek, letade efter sina nära och kära, döda kroppar låg överallt. Paniken och rädslan låg som en slöja över den brinnande staden. Ingen såg henne, eller ens märkte att hon var dä...