En Romans I Grått ~ Drarry

| Prolog |

Regnet föll som i floder över de mörka fälten och gårdsvägarna. Nattens täcke hade lagt sig över himlen för flera timmar sedan, och inte en själ syntes till över flera mils avstånd bortsett från den ensamma lilla blåmes som hoppade omkring bland all gyttja. Löven prasslade högt i den hårda vinden, och träden själva vred och vände på sig. En strimma av månljus visade sig plötsligt på andra sidan av ett stort, mörkt moln och lyste upp den stora, dunkla herrgård som tornade upp sig mot skyn mitt bland alla enorma fält och skogar.

Och där, på den lilla gårdsvägen kopplad till den enorma herrgården, dök oväntat en kvinna upp från ingenstans. Hon var iförd en lång, svart kappa och hade en luva uppfälld över huvudet som skydd mot regnet. Ändå var hennes mörka, toviga hår alldeles genomblött då hon lyfte händerna mot sin luva och drog den bakåt, ner mot nacken. Hon skyndade sig fram bland de rinnande pölarna och stannade till vid den stora järngrind som separerade herrgården från resten av omvärlden. Efter att ha grävt otåligt i fickan drog hon upp en lång, tillböjd stav och sträckte ut den framför sig. Med en oljudlig viskning svepte hon staven längs gallret och som på ett magiskt sätt drogs det långsamt åt sidan, in bland de höga, vältrimmade häckarna. Återigen fortsatte hon snabbt fram på den nu grusfyllda vägen, upp längs kullerstenstrappan och fram mot den stora porten till herrgården. Hon förde en hand mot dörrkläppen och lät den dunka mot dörren tre gånger i tre ekande knackningar. Det tog en stund, men sedan hördes snabba fotsteg där från andra sidan. Det klickade till högt från ett lås och dörren drogs upp försiktigt. En liten, fladdermusörad figur iförd ett trasigt täcke visade sig i dörrkarmen och bugade sig plötsligt ner djupt vid synen av sin besökare.
"Fröken Lestrange...", fick den lilla husalfen fram nerifrån marken. Kvinnan fnös till och knuffade honom ur sin väg medan hon skyndade fram över dörrkarmen och in i hallen.
"Hämta hit Lucius och Narcissa.", väste hon ur sig medan hon började fumla av sig sin långa, nerdräpta kappa. Alfen nickade ivrigt och började genast rusa upp för stentrappan några meter bort.

Det tog ett tag innan det hördes återkommande steg i trappan, och en man och en kvinna båda iförda slarvigt påknäppta rockar kom nergåendes mot sin besökare.
"Vad är det för bud du har att komma med såhär sent i natten? Jösses, du ser ut som något katten släpat in...", väste den blonda, magra kvinnan ifrån sig irriterat utan ett ord av en hälsning.
Bellatrix Lestrange lyfte förvånat på ögonbrynen och stod tyst ett ögonblick innan hon öppnade sin mun.
"Mörkrets herre har försvunnit.", började hon och stannade till för att observera deras reaktioner. Det förvånade henne att ingen av dem såg speciellt förvånade ut. "Det sägs att hans mäktiga krafter tillslut besegrats... att han är död."
Inget svar kom. Malfoy-paret stod båda rotade ner i marken, utan att röra på en muskel.
"Vem... vem sägs ha lyckats besegra honom?", stammade tillslut den långhårige mannen fram med vidgade ögon.
Bellatrix svarade inte direkt, utan lät den spända tystnaden fylla omgivningen. En blond liten pojke visade sig plötsligt i trappan, något som ingen verkade lägga märke till.
"Ma... mamma?", viskade han fram i mörkret i ett försök att få kontakt med sin mor. Men återigen var det ingen som hörde honom. Otåligt fortsatte pojken nerstapplandes för trappan mot de tre vuxna som stod och stirrade på varandra i tystnad.
"Vem besegrade honom efter alla dessa år?", frågade återigen mannen den mörkhåriga kvinnan, nu med en svagt otålig ton på rösten.
Bellatrix hade en blick av förnekande, men öppnade till sist sin mun igen.

"En pojke vid namn Harry Potter."