Drönare stöpta som urtida trollsländor

Epigraf

Ur tjärnens mörka vatten,
mot ytan stiger den
och snart strax under bladen
skymtas den i dagen.

Torkar, svajar på ett strå,
gör det liv, vi ej förstå.
Bakom alla bommar, låsen,
ljuder snart den sista stråfen.

Sårbar ges den ingen frid,
nykläckt bidar den sin tid.
Vetgirig och hungrig, spröd,
sprider snart med ondskan död

******************************

Jag bara måste sätta mig och gör så med ett brak, men rastlös och obekväm pallar jag inte heller med att sitta. Innerligt sne på allt mitt hattande och djupt nersjunken bland kuddar och pläd, försöker jag åter resa mig. Mödosamt med mina händer hårt pressade mot armstöden lyckas jag i andra försöket. Detta samtidigt som jag buttert muttrar något ohörbart. Märkligt men typiskt mig att jag i min irritation drar mig till minnes något som ytterligare spär på mitt redan misserabla humör. Den här gången handlade om en oförätt som resulterat i att jag under en tid blev kallad "surgubbe". Äh jag vill inte gå närmare in på vad saken gällde, men ibland är det fasiken befogat att bli vred. Inser dock, kan inte förneka, att jag numera kan sägas förtjäna denna något mindre åtråvärda titel. Så är det och om detta råder inget som helst tvivel! Jag har ta me fan ont överallt och är sur som bara den på allt och alla. Endast en människa går fri från min vrede och det är fasiken inte jag. Jag älskar henne mer än ord kan beskriva...

Stel av ålder och kyla står jag där på vår balkong, något kutig och med mina bara fötter mot den blåvitrandiga trasmattan. Jag tar ett djupt andetag, stäcker mig lite och ser mig sedan omkring, först kort ut över gården och sedan bortåt mot horisonten. Det tycks ta ett tag innan mina ögon har vant sig vid det relativa mörker som råder där ute. De frostade skjutglasen gör det inte direkt lättare att se vad som händer. Min blick flackar sökande efter något som jag kan ta till mig. I mörkret anas lite diffust några konturer, men jag kan inte riktigt tro mina ögon och blir mest konfunderad. Att blinka för att se lite bättre tycks inte hjälpa... Pulsen stiger... Mitt hjärta slår plötsligt så hårt, så hårt att det känns som om bröstkorgen skulle sprängas.

Ett surrealistisk scenario fyller så mitt inre. Några drönare, stöpta som urtida trollsländor flyger som projektiler förbi. Ljudet från ytterligare en hop drönare närmar sig, avlöser med sina lågmält frasande vingslag de som i ilfart just swishat ur mitt blickfång. En mycket tätt sammanhållen konstellation trollsländelika drönare alla med ett vingspann på närmare en meter har anlänt, fyller med knaster och fras ut den tystnad som råder. Synkade som en flock flyttfåglar och samordnade, med vad som ger intryck av att vara ett kollektivt medvetande söker de av omgivningen. Några av de grönskimrande maskinerna gör en avstickare in bakom gården på andra sidan och en bil som jag kort innan tyckt mig höra rullar snart ljudlöst fram bakom hörnet i glipan mellan huslängorna. Utslagen med stendöd motor glider den helt nedsläckt tyst ner i diket och sedan smidigt vidare djupt in i det täta buskaget på andra sidan vägen. Jag kan tydligt höra hur några grenar knäcks av bilens framfart, men sedan hörs inget mer. Inget mer än väggurets monotona tick tack kan svagt urskiljas bakom mitt bankande hjärta och alla de skenande tankar som denna händelserika morgon genererat.

Avstickarna återvänder så tillslut till gruppen. Bara några ögonblick senare bryts abrupt den tystnad som råder av ett ihärdigt ljud från bilens signalhorn. Visuellt, för mitt inre, gestaltas i ett ryck av förskäckelse föreställningen om vad som kan ha hänt. Bilden av föraren som död eller medvetslös kan antas ha fallit framstupa över ratten lyser upp synkront med pulsens slag och flimrar som om malfungerande synapser förorsakat ett glapp nånstans där inne i mitt dunkande huvud.