Dagen för avfärd

Dagen för avfärd (del 1 och 2)

Slowmo killing cat in heat (Del 1/3 på Soundcloud)

Molntäcket spricker upp och nattens strilande vårregn övergår snart i ett knappt märkbart duggregn. Det är dagen för avfärd och Leonard tittar ut genom köksfönstret med en kopp nybryggt kaffe i handen. Inget utöver det vanliga händer, som om detta vore en högst ordinär dag fast så inte alls är fallet.
Vad han ser är en människa, en stackars sate som fast i ekorrhjulets alla måsten, okristligt tidigt tvingas rasta sina hundar. En av dessa springer gläfsande i gräset längsmed husväggen. Kanske har den fått nos på någon av de beryktade mycket välgödda gnagarna. De som genetiskt förändrats så pass att de sas tillhöra en ny art. En art som fått det passande latinska namnet Rattus norvegicus goliat och som enligt den samlade expertisen, alltså samtliga av de så kallade experterna, på goda grunder kunde antas ligga bakom den mycket råa decimeringen av vildkattbestådet. Några konkreta bevis för att så var fallet existerade inte och själv var han mycket tveksam till om detta kunde stämma. Det borde ju vara mycket enkelt att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig, tänker han.

Någon eller något hade skadat och utan att döda avlägsnat, eventuellt ätit upp, delar av deras kroppar, företrädesvis öron, ögon och tunga. Leonard hade själv sett en av de blinda katterna. Den hade legat nerblodad i gräset på gården, gett ifrån sig ett konstigt rosslande pip innan en av skitungarna hade givit den ett par sparkar i huvudet så att den tystnat permanent. Han vill helst inte minnas, men...

Det hade varit en stekhet sommardag då de flesta som kunde hade åkt ut till havet. Gården var tillsynes öde, tom på liv, men något var ändå i görningen. Leonard hade tyckt sig höra något, ett otäckt kvidande rosslande pip och när han åter kunde höra det obestämbara ljudet hade han undrat vad fasiken det är som händer. Nyfiken öppnade han då balkongdörren. Skjutglasen hade kvällen innan stängts på grund av att ett ovanligt högljutt sällskap huserat, haft en blöt, något urspårad fest, där nere strax utanför deras balkong. Den inglasade balkongen fungerade med stängda skjutglas som ett växthus och en våg av värme hade slagit emot honom. Kontrasten mellan balkongens närmare 50 grader Celsius och den svala AC reglerade luften inomhus hade gjort att han några sekunder tappat sitt fokus. Balkongens värme ackumulerande egenskaper hade överraskat honom, men efter det att den initiala shocken hade lagt sig något tittade han så tillslut ut genom skjutglasen och ner på gården. Där nere på gräsmattan, i den gassande solen, såg han två människor. Det var far och son. I gräset strax intill låg en nerblodad katt, en katt som utan öron och ögon gav ifrån sig ett otäckt ljud, ett ljud som uppstod då katten utan tunga, halvt dränkt i sitt eget blod förgäves kippade efter luft. För varje andetag fylldes långsamt men säkert dess lungor med det trögflytande allt syrefattigare blodet. Fy fan för den eller det, som låg bakom detta! Skitungen och hans farsa hade fått för sig att det nog var skonsammast om de utan dröjsmål själva tog på sig uppgiften att avliva katten. Behjärtansvärt tänkte han först, inte minst mot bakgrund av att det annars skulle ta många timmar innan djuret kunde tas ur sina plågor. När det gick upp för honom att grabbens farsa givit sin son i uppgift att avliva katten ändrade han sig direkt. Detta var ju tyckte Leonard minst sagt absurt i alla fall om man i bakhuvudet någonstans hade kattens bästa i åtanke. Tveklöst var så inte fallet! Med sin farsas granskande blickar riktade mot sig gjorde den där snart 6 åriga lilla skitungen såklart allt han kunde för att imponera. Han stod skickligt balanserande på ett ben och liksom måttade med sin stålhättade doja i luften som om han letade efter en lämplig vinkel för den nådastöt som snart skulle komma. Manövern var väl inövad, förfinad till perfektion i en av cyberrymdens många våldsbejakande simuleringar. Det märkliga ljud som efter en första något prövande spark med ökad styrka emanerade från den stackars halvdöda katten riskerade att väcka uppmärksamhet. Fadern tittade sig oroligt omkring och uppmanade påtaglig nervös sin son att avvakta med nästa spark. - Om vi förhastar oss nu riskerar vi att få problem, det vet du nog grabben och det är det fan inte värt! En besviken min spred sig snart i den lille allt otåligare förövarens anlete. Antagligen skulle de bli tvungna att avbryta avlivandet om de inte skyndade sig. Farsan hans, som med en fortsatt något orolig min höll utkik efter eventuella djurrättsaktivister, gav så tillslut ändå klartecken och inom kort avfyrades en förlösande, mycket aggressiv spark . Händelsen filmades av fadern för att de senare i slowmotion skulle ta sig en närmare titt på grabbens tekniska färdigheter och kanske ytterligare förfina sparkandets sköna konst. Om allt ville sig väl skulle de dessutom som bonus kunna tjäna en hacka på reklamintäkter. Den stålhättade doja flög som en projektil mot sitt mål och en rejäl, träffsäker och garanterat dödande spark förflyttade så den plågade katten från sitt helvete på jorden till något sällare jaktmarker. Ett gemensamt segerskrik från de två förövarna fick några måsar att lyfta från taket och detta var också slutvinjetten på den film som grabbens förebild, alltså farsan hans, lagt ut på nätet. 10 minuter senare hade "Slowmo killing cat in heat" fått ca 30000 views och över 700 likes...

Rattus novegicus goliath (2/3 på SoundCloud)

Förmodligen ligger någon urballad människa bakom allt detta, inte Rattus norvegicus goliath, det är i alla fall så han nu tänker, och kanske, fortsätter han i sitt tänkande, den skyldige står att finna i någon avlägsen släkting till den ökände kattplågaren i Majorna. Kanske stämmer inte någon av de nämnda hypoteserna. Det troligaste är nog ändå att maskinerna velat förhindra spridningen av en parasit, en parasit som via vildkatternas fekalier kan spridas till människor. Lite märkligt förfaringsätt kan tyckas, men kanske handlade det om att något linjärprogram med ett stort antal variabler strålat samman i en punkt. En punkt där allt inberäknats, inte bara det att parasiten kunde medföra en ökad spontanitet hos värddjuret. När värddjuret var människor som skulle hållas i schack kunde en parasit som denna inte tolereras, så var det naturligtvis

Oavsett om den förväxta Brunråttan Goliat ligger bakom den råa decimeringen av vildkattbeståndet eller inte, alltså oavsett hur det förhåller sig med sanningshalten i de påståenden som florerar, de som ligger bakom rekommendationen att hålla småbarn under ständig uppsikt, så gör nog den där hunden ändå klokast i att lystra till sin husses förtvivlade anrop. Det är nämligen så att också den andra hunden ger sin husse problem och det var länge sedan deras ägare tröttnat på dem, de mycket bångstyriga byrackor till hundar som nu denna okristligt tidiga morgon tär på hans redan sinade krafter. Som om hans kroniskt vänstrande mycket hjulbenta tjärring inte var nog så det med råge blev över. De fyra små liven, skitungarna alltså, var av deras hudfärg att döma helt uppenbart inte hans och hundarna hade han den där förmodat ofrivillige hundägaren nog om möjligt än mindre lust att ta ansvar för. Det är inte så svårt att räkna ut tänker Leonard och inser att han och Cindy trots deras allt mer miserabla tillvaro ändå är förhållandevis lyckligt lottade. Den bångstyriga byrackan nummer två beter sig som om den just jagat upp grannens katt i ett träd, men det finns ingen katt, inte ens ett träd... Igen människa mer än Leonard och Cindy vet något om Bluebird, att ett gigantiskt luftskepp svävar ett hundratal meter ovanför deras huvuden, men hunden tycks ana att något är i görningen. Hundens ägare säger inget, men funderar kanske på om det inte vore skonsammast att ta sina trotjänare Lufsen och Pluto till en veterinär snarast möjligt. Leonard småler lite elakt åt allt detta, men inser också snart med visst obehag hur jäkla lätt det kan vara att förlora sig själv i något som inte går att försvara. Om det var möjligt skulle han döpa om vakuumaerostaten till Noaks ark och plocka med så många han kunde. Eller kanske ändå inte. Nä, alla jävla människor vill han nog helst slippa. Efter det något ambivalenta konstaterandet att så nog är fallet fyller han på sin kopp med kaffe och släpper allt. På sin väg genom vardsgsrummet och ut på balkongen minns han den första och enda gången han hade sett en av dem, de där stora förväxta brunråttorna. Den hade tuggat i sig blommorna i rabatten. Man hade hela tiden skyllt på rådjuren, men han insåg direkt att den skylldige var Rattus norvegicus goliat. Ha, tänk om den var vegetarian eller kanske rent av vegan... Garanterat något som man i så fall ville hålla hemligt, så klart. Inte minst de experter som angående dess påstådda blodtörstighet använt ord som "med visshet gränsande sannolikhet"...