Desolation Outpost🇸🇪

13/2

Det senaste dygnet skulle ha fått vem som helst att tigga om förflyttning tillbaka till Tellus.

Med ögonen slutna skalar jag av plagg efter plagg - värmejacka, stridsjacka, stridsskjorta, ulltröja. BH-n behåller jag på, mitt andra skinn i ett könsintegrerat logement. Obsidian-grus regnar mot mina kängor när jag skakar ut persedlarna, slätar till, viker in. Räta veck och raka kanter.

Lederna tigger om vila, men straffkommendering är det sista jag behöver efter ett dygns patrulltjänst på murarna. Tjugofyra timmar som veteranernas hackkyckling, bitande isvindar, permafrost, minimala ransoner, nagelspräck i tårna och ett decimeterlångt jack i låret - fredag den trettonde levererar som förväntat.

Händerna skakar när jag fumlar med bältet. Möjligen har jag förlorat mer blod än jag trodde, eller så tar utmattningen ut sin rätt. Knappt hinner jag registrera strömbrytarens knäppljud förrän Matt MacDaniels röst träffar mig som en lågmäld örfil.

- Avrapportering, Sparks. Du är sen.

Automatiskt rätar jag upp mig i givakt, fortfarande utan att öppna ögonen. Master Chief MacDaniel är inte en man jag vill stöta mig med.

- Allt under kontroll, sir.

Mina tänder klapprar som maracas i kylan. Jag anstränger mig för att viska, vill inte väcka upp resten av gruppen. MacDaniels tunga steg dunkar tre gånger mot golvet när han korsar logementet för att stanna framför mig. Hans granskning är nästan fysiskt kännbar, ändå ser jag inte upp. Slutligen drar han ett djupt andetag.

- Skador?

- Ingenting allvarligt, sir.

- Ja eller nej, Sparks.

Motvilligt slår jag upp ögonen, för att se rakt in i bröstknappen på MacDaniels fältskjorta.

- Ja, sir.

Han griper min prydligt vikta ulltröja och trycker plagget i min hand.

- Sjukflygeln. Se till att doktor Yedas lappar ihop dig. Utgå.

De senaste tjugofyra timmarna vältrar sig över mig med orkanstyrka. Yrseln sänder ljusblixtar framför ögonen, men så fan om jag vill bekräfta veteranernas uppfattning att xx-kromosomer inte platsar på Desolation Outpost. Alltså biter jag ihop och lyfter tröjan.

Ett andetag senare faller jag baklänges ned på min underslaf, dunkar bakhuvudet mot sängramen och blir liggande som en sopsäck. Jake Morgans snarkningar kommer av sig i överslafen, samtidigt som MacDaniel lutar sig över mig.

- Status?

Jag dröjer med svaret, och rycker till när han tar mig om hakan. Det monotona tonfallet är märkligt lugnande.

- Sanningen, Sparks.

- Ett jack i låret, sir. Jag ska se till det.

- Du hade din chans. Av med byxorna.

Ett hysteriskt fnitter bryter ut över mina läppar.

- Charmigt. Sir, avslutar jag snabbt när MacDaniel höjer på ett mörkt ögonbryn.

Jag sänker blicken och återupptar kampen med bältesspännet. Efter ett par sekunder föser han undan mina händer. Oceremoniöst knäpper han upp mitt bälte och drar ned värmebyxorna till knävecken. Uniformsbyxorna går samma väg. Jag biter ihop tills käkarna skakar där jag huttrar på britsen, lortig, blodig, halvnaken och alldeles för medveten om hans beröring.

Master Chief Matt MacDaniel ansvarar för min grundutbildning på Vintergatans skitigaste utpost. Han är omkring tio år äldre än jag, minst en och nittio lång, med breda axlar och överarmar grövre än mina lår. Det kortklippta håret är mörkbrunt, liksom skuggan av skäggstubb över hakan. Hur fan kan en ärrad och väderbiten man se så bra ut?