Desolation Outpost🇸🇪

14/2

Sjukstugan platsar som förhörsrum i federationens ministerium för rättsäkerhet. Efter otaliga blodprov, en klaustrofobisk MR undersökning och förödmjukande kroppsbesiktning beordrar doktor Yedas ned mig i en stålrörssäng för att invänta labbresultaten.

Den digitala journalen över mitt sängbord blinkar ett hjärta omkring dagens datum, en påminnelse om att livet på Tellus går vidare, även om jag befinner mig 75 000 ljusår därifrån. Dagen till ära serveras decenniefärska mjukkonserver och energikakor, samt truppernas avfiltrerade urin i en sugrörsmugg. Happy Valentine's, Sera.

Så småningom slumrar jag till, men rycks ur dvalan av luftslussens rasslande. Bakom skjutväggen som omger min säng skymtar två skuggor - en tunn och krumryggad, den andre högväxt och axelbred. Mitt hjärta dunkar extraslag när Master Chief MacDaniels mörka röst uttalar mitt namn. Doktor Yedas muttrar om besökstider, och MacDaniels siluett nickar. Som på en given signal vänder de sig mot skärmen. Ser de rakt igenom det vita tyget?

En lågmäld harkling får mig att krypa längre ned under täcket. Sjukhusskjortan av glesvävd bomull känns plötsligt oanständig.

- Vaken, Sparks?

- Ja, sir.

Jag blundar, i ett försök att vinna tid. I mörkret bakom mina ögonlock skrapar hans tunga kängor mot golvet, en flashback till natten innan. Två steg för honom till min huvudgärd, sedan slamret av en metallstol.

Försiktigt kikar jag upp. MacDaniel sitter intill sängen, iförd mattgrön t-shirt och kamofärgade uniformsbyxor. Han är slätrakad och ren, kanske till och med nyklippt. Att möta honom i en roll som nuddar vid civil är underligt, nästan ömtåligt. Jag flackar med blicken, tills han lutar sig fram för att hamna i mitt synfält.

- Hur mår du?

- Bra, med tanke på omständigheterna, sir.

De mörka ögonbrynen lyfts mot taket, så jag tillägger:

- Jag testade positivt för Meralisbakterier. Ditt snabba ingripande igår hävde förloppet. Du räddade mitt liv.

- Det gläder mig.

Allvaret i hans röst gör mig nervös. Fan, Matt MacDaniel får mig att vilja slänga ranker och titlar åt helvete. Möjligen på grund av guldskärvorna i hans ögon, eller att läpparna är formgjutna för mina kyssar. Eller kanske hans arbetsmärkta händer, som borde smeka mina lår med helt andra avsikter än sårsprit och plåster?

Herregud, har zombiepesten stekt min hjärna?

- Tanners avsteg från rutinerna kommer inte att upprepas, säger han och återför mig till nuet. En rookie har inte i kloakerna att göra. Där finns värre hot än Meralisbakterier.

- Tanner såg en chans att sätta nykomlingen på plats, säger jag lågmält. Svårt att klandra honom. Jag är en börda för gruppen och för utposten. Sir.

Matt MacDaniel rynkar pannan.

- Självömkan är bortkastad tid. Du genomgår grundträning och du gör ditt bästa. Mer kan ingen begära. Jag har inget att anmärka på din prestation hittills. Men du riskerar mer än ditt eget liv när du mörkar skador för mig, Sparks. Nästa gång berättar du självmant. Uppfattat?

- Ja, sir.

Han fixerar mig med blicken för ett par sekunder, innan han stoppar handen i byxfickan.

- Jag har något åt dig.

Nyfiket sträcker jag på nacken, lagom för att se honom ta fram en hundragrams chokladkaka. Hershey mjölkchoklad och grädde, sannolikt en relik från någon permission till jorden. I den här borttappade delen av Vintergatan är en Hersheykaka värd sin vikt i guld. Plasthöljet prasslar när min tumme följer rutmönstret genom omslaget.

- Tack, sir, mumlar jag. För att du räddade mitt liv, och för omtanken.

- Ingen orsak. Du är långt hemifrån, Sparks. Första tiden på Desolation Outpost är ett helvete.

- Blir det bättre? frågar jag tyst och river upp omslaget till Hersheykakan.

Matt MacDaniel rycker på axlarna.

- Somligt blir bättre, du blir bättre. Resten vänjer du dig vid. Kom till mig när du har frågor, eller om livet är tungt. Du är inte ensam.

Jag bryter två rader choklad och ger honom den ena. Hans mungipor vinklas uppåt i ett mjukt leende som överrumplar mig fullständigt.

- Vila nu, säger han och skjuter tillbaka stolen. Jag hittar hit imorgon.

När dörren till sjukflygeln slår igen kurar jag ihop mig med Hersheykakan mot bröstet. Plötsligt skymtar en ljuslåga i det bottenlösa helveteshål som är min framtid.

Försiktigt pressar jag chokladen mot läpparna, nuddar ytan med tungspetsen. Den lena smaken exploderar i ett fyrverkeri av krämig sötma som jag inte upplevt sedan Gud vet när.

Kanske finns det hopp om livet, även på en bottenfryst isplanet.