Bland träden

Dela kikare

Hubert hade återigen smugit sig utanför borgen. Det var kväll, men inte mörkt än. Borgen var inte bevakad nu i fredstider så det var lätt att smita ut. Den enda vaktstyrka som fanns bestod av fyra män och det var bara en av dem som patrullerade muren. Resten hjälpte till med sysslor på borggården. En av vakterna sov alltid i porthuset. Vakterna tjänstgjorde i borgen i fem grupper om fyra personer. Totalt hade alltså Herr Jon tjugo soldater vid borgen.

Soldaterna hade fått varsin tomt att odla på slättlandet utanför borgen och nu i fredstider var de lediga soldaterna hemma och odlade sina jordlotter och byggde på sina torp tillsammans med sina familjer. Skulle det fienden få för sig att anfalla så skulle kuststäderna hinna att varna genom det system av vårdkasar som fanns över landet. En av de vårdkasar skulle installeras högst upp i borghuset så fort som kanonerna var på plats.

Soldaterna skulle lämna det det hade för handen om vårdkasen på borgen tändes eller om borgens stora klocka började klämta. Högst uppe på borghuset skulle det sitta två klockor. Den ena, den lilla, fanns redan på plats. Den andra, stora klockan, skulle monteras samtidigt som kanonerna skulle hissas upp. Hubert hade fått höra av sin far att stora klockan skulle höras över hela slätten. Alla soldater i alla torp skulle komma springande när storklockan sattes i rörelse.

Hubert gick och letade i gräset där han tidigare hoppat ner i vallgraven. Han märkte inte att den oblyga flickan stod i skuggan till ett hus ett stenkast därifrån.

– Letar du efter den här? Hon höll fram hölstret med kikaren.

– Öh ja? Hubert förvånades inte bara av att hon hade dykt upp ur tomma intet. Han blev också överraskad av hennes tilltal. Hon var den första på länge som tilltalat honom utan ett "unge Herrn". Det kändes befriande. Senast någon hade pratat med honom utan att använda hans titel var när han lekte med de andra ädlingarna inne i Stenhamn.

– Tack för att du tog hand om den åt mig.

– Äh. Det är klart. Du räddade min lillasyster. Du kan simma. Det kan inte jag.

– Var det din syster?

– Mmm... Jag visste inte vad jag skulle göra med din... sak? Jag vågade inte gå till borgen. Jag får ju inte gå in där och hade jag gett den till någon så kunde jag ha blivit anklagad att ha tagit den. Vad är det förresten? Saken?

– En kikare. Har du inte öppnat hölstret?

– Jag vågade inte.

– Jag kan visa dig. Man kan se långt med den. Jag har fått den av min far som har köpt den på en av sina resor. Jag brukar alltid få någon present när han kommer hem från sina resor. Det här är nog det finaste jag har fått.

– Tack igen! Flickan tittade rakt på honom. Tack för att du räddade min syster. Mor skulle säkert också vilja tacka dig, men hon vågar inte.

– Nä. Jag förstår. Vill du kolla i kikaren? Man kan se långt med den. Jag sitter uppe på kurtinen och tittar efter min far. Jag tror att han kommer i morgon eller i övermorgon med kanonerna från Stenhamn.

– Jag har sett dig där uppe. Det verkar ensamt.

Hubert svarade inte. Men han kände en värme inombords som det var länge sedan han kände senast, en känsla av gemenskap och samhörighet, en känsla av att våga anförtro sig.

– Vill du följa med upp på kurtinen och kolla i kikaren?

– Vet inte. Vi råkar illa ut om vi blir upptäckta.

– Jag vet. Men jag tror nog att vi ska klara det. Om vi i stället för att gå upp på muren tar trappan upp på högsta våningen i borghuset så ska det nog gå. Ingen är där uppe i kväll. Bönderna som satte ihop kranarna till kanonerna i dag har gått hem nu.

De båda ungdomarna lyckades ta sig upp på den högsta våningen i borgen, strax under skiffertaket. Genom skottgluggarna hade de en fantastisk utsikt över slätten. Återigen sågs rök stiga upp längs vägen bortom skogen. Om det nu är far med kanonerna; varför kommer de inte närmare, undrade Hubert.

– Är det svårt att simma? Flickan sneglade på Hubert medan han tog upp kikaren ur hölstret.

– Inte om man kan, men det tog ett tag att lära sig.

– Jag önskar att jag kunde. Flickan såg drömmande på medan Hubert tog upp kikaren.

– Far säger att hans soldater kommer att ha odlat upp träsket om några år. Han säger att allt det här kommer att kunna bli bördig åker snart. Ser du nåt i kikaren?

Flickan var tyst. Hon tittade koncentrerat ut över landskapet.

– Mmm...

– Vad ser du då?

– Öh? Inget. Va? Hon var som uppslukad av det tekniska underverket.

– Vad heter du?

– Rakel. Och du?

– Hubert, men alla kallar mig unge Herrn. Jag hatar det. Kan jag få titta lite nu? Jag har inte använt kikaren här uppifrån. Jag har bara använt den nerifrån kurtinen.

– Jo. Naturligtvis. Förlåt! Jo förresten. Vad är för grönt ljus som lyser från skogen?