My Own Bad Boy 2

Kap.1 - Welcome Home

Adrians perspektiv 
Idag skulle Lizzie äntligen komma hem efter varit borta 3 månader i Europa. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av henne, av oss. Vart vi stod i vilken fråga som helst, men jag skulle möta henne hemma. Hennes pappa och hans fru Evelina hade fått sin arbetstid i Spanien förlängt och skulle stanna där ytterligare 1 år. Så Lizzie skulle bo själv hemma det kommande året. Just nu satt jag inne på Espresso House med mina grabbar. Vi satt och snacka och de andra kollade in en massa gärrisar. Men varje gång jag såg en snygg brud så kunde jag inte sluta tänka på Lizzie. Hela sommaren hade gått, jag hade tagit studenten och börjat jobba. Inte tänkte jag plugga vidare. Helt otroligt, Adrian Grankvist, jag hade kärat ner mig i nån brud! Jag kollar klockan och drar från de andra.

Jag står utanför hennes port. Hon borde vara hemma vilken minut som helst nu. Jag ser henne komma emot mig med någon snubbe jag aldrig sett. Hon ser mig inte förens de är tio meter ifrån mig.
"Välkommen hem." Säger jag så obrytt jag kan. Lizzie ser på mig sorgset, och snubben ser på mig granskandes.
"Tack." Säger hon uttryckslöst.
"Så vem är ditt sällskap?" Frågar jag på.
"Hej jag är Paul." Säger han och sträcker fram handen.
"Adrian, men nu frågade jag inte dig." Svarar jag irriterat. Paul. Tror han att han är nåt. Han bryter som en italienare. Hade Lizzie valt nån annan? Det ska vi ändra på. Vad som än krävs och hur länge det än krävs.
"Adrian." Säger Lizzie uppläxande och ser på mig varnade.
"Ja min sköna?" Säger jag och ser hur Paul blir svartsjuk.
"Lägg av nu. Varför är du ens här?" Säger hon trött.  
"Ja du har ju trots allt varit borta tre månader, och inte ens ett vykort har man fått av dig. Började nästan undra om du dött nånstans där i Europa." Säger jag skämtsamt men vasst. Hon ser skamset ner på sina fötter.
"Jag går upp och packar upp, låter er prata lite. Ni verkar behöva det." Bryter Paul in med och smeker Lizzies arm innan han försvinner upp i trapphuset. Vi står tysta en stund och stirrar på varandra.
"Vad fan Lizzie! Känner du ens honom? Ska han fucking dela lägenhet med dig, är du dum i huvudet? Förlorade du alla dina hjärnceller i Europa eller?" Skriker jag på henne. Jag klarar inte av att behålla mitt lugn längre.
"Nej det gjorde jag inte idiot! Ja jag känner honom, jag har fan till och med träffat hans familj för guds skull. Lägg dig fan inte i mina val. Du har inget med de att göra längre." Svarar hon mig surt. 
"Jag kunde ha haft om du valt oss. Istället kommer du hem med nån jävla okänd italienare istället!" Fortsätter jag skrika på henne.
"Så det är vad det här är om. Oss? Men Adrian för i helvete, inse vi har ingen framtid tillsammans. Det gjorde du klart för mig på flygplatsen." Skriker hon tillbaka men man ser att hon är på väg att brista. Allt jag vill är att dra in henne i min famn och trösta henne. Men hon hade ju någon annan för det nu.
"Som du vill Lizzie, men du ska få se att du gjorde fel val. Du får se." Säger jag lugnare nu och lämnar henne utanför hennes port.

Lizzies perspektiv 
Han lämnar mig och jag ser efter honom. Jag kollar upp mot mitt fönster. Paul står där och ser ner på oss. Jag suckar och går in i trapphuset. Jag trycker ner hissen och drar in mina väskor jag har.

"Så vem är Adrian?" Säger Paul neutralt och ser på mig. 
"Han är bara nån kille jag känner." Säger jag tyst.
"Så vad gjorde han här?" Fortsätter Paul.
"Varför bryr du dig?" Svarar jag och suckar.
"Därför han såg rätt hotfull mot dig, och jag vill inte att något ska hända dig." Säger han och jag ser på honom.
"Det var gulligt av dig. Men han är ingen fara för mig. Tro mig." Säger jag och går in med mina resväskor på mitt rum.
Fan. Fan. Fan. Jag trodde jag var över Adrian, varför kände jag då som jag gjorde när jag såg honom? Skärp dig nu Lizzie! Paul som jag hade träffat i Italien var underbar. Han var snäll, omtänksam, gullig, ansvarsfull och pålitlig. Vi hade möts på en bar när jag och tjejerna var ute. Han hade bjudit upp mig och vi hade dansat hela kvällen. Sen hade vi lunchat ihop dagen efter, och efter det sågs vi varje dag. Så när jag, Johanna, Sanna och Lina skulle hem var det en självklarhet att Paul skulle med oss. Han hade varit så gullig och ändå är jag här tänker på Adrian. När ska jag nånsin lära mig?! Adrian och jag måste vara över, vi kan inte ha nåt.  

Jennifers perspektiv  
Jag vaknar upp till hans ansikte. Utan att tänka ler jag. Han gör mig så lycklig. Nu förstår jag vad Lizzie pratat om. Hon hade gillat killar tidigare men hennes Adrian var tydligen speciell. Men de var toxic för varandra. Fast han gjorde henne lycklig, så som hennes bästa vän borde jag stötta det. Men det bästa jag kunde göra med det var att vara förstående. Han rör på sig och gäspar.
"God morgon sömntuta." Säger jag och skrattar lite.  
"Mmm, god morgon." Säger han sömnigt.
"Vi ska på grillfest ikväll. Lizzie kom ju hem igår." Säger jag.
"Jaha, jag kan komma ihåg vagt att du nämnde nåt om det." Säger Carlos fundersamt.
"Ja, men vi har en del att göra så upp och hoppas sömntuta!" Säger jag och ger honom en puss på kinden innan jag reser mig från sängen.
"Okej då." Suckar han men ler mot mig.