Om jag bara kunde se mig själv

Utan spegelbild

-Uggh... Perfekt- samma varje dag!
Jag stod framför spegeln och suckade.
En tom spegel...
Varje morgon sedan jag var fyra hade jag gått upp med förväntan att få se mig själv en ynka gång.
Men den drömmen verkade inte vara på min sida.
-"Non visibilis" va? Vem döpte en sjukdom till "Non visibilis"?
-Den borde heta "nonsens", frustade jag fram mellan mina sammanpressade läppar.
Jag vet att jag ser dum ut när jag står framför en spegel och letar efter mig själv, fast att jag inte kan se det.
Jag slängde på mig den slitna hoodien med texten: "London" på och ett par gamla jeans.
Jag gick med tunga steg och en obehaglig känsla i kroppen ner för trappan.
Efter några minuter av frustrerade tunga steg över knarrande trappsteg som väckte hela huset så satt jag nere vid det knarriga bordet på nedervåningen.
Spindelväv en dinglade retsamt i taket, jag var nära att riva sönder ett av frustration.
Varför kunde jag inte bara vara som alla andra?!
Varför föddes jag med denna dumma sjukdomen?!
Jag bankade i bordet så att bordsbenen skakade av en liten kackerlacka.
-Hur är det med dig?
Det var Fanny.
Hon var min enda vän.
Mina föräldrar hade dött när jag var liten så nu hade jag bara Fanny och hennes föräldrar till sällskap.
-Helt okej... Sa jag och tog en tugga cornflakes och blängde ner i bordet.
-Försök inte! Sa Fanny och skrattade till. Jag ser ju på dig att det inte är okej.
Jag log, att Fanny alltid skulle genomskåda mig.
-Jag är bara besviken... Besviken att jag inte kunde födas som er, utan en dålig sjukdom! Mitt leende försvann.
Fanny log.
-Men det är sjukdomen som gör dig till... DIG!
Jag älskar Fanny, hon är min bästa vän.
-Ät upp nu så går vi till skolan!
Fanny stod redo vid bordet.
Jag tog några snabba tuggor och sprang ut i hallen.
På krokarna hängde regnjackor med lerfläckar och skor med söndriga sulor.
Jag tog på mig min svala vårjacka och ett par bruna skor met sulor som var så svettiga och illaluktande att det nästan börjat flytta in en kackerlacka i en av de.
Jag skakade ur den och skyndade mig fram mot Fanny.
-Skynda dig nu! Man får inte komma försent, tillade Fanny.
Vi sprang ut i den varma vårsolen och tog våra ärvda cyklar.
Denna dagen skulle kanske inte bli så dålig ändå.