Om jag bara kunde se mig själv

Skrothögen

Väl framme vid skolan var klockan 07:45.
-Vi borde nog gå in nu, sa Fanny och började gå in genom den stora porten.
När jag gick genom korridoren möttes jag av nervösa blickar och kommentarer.
-Där är spökflickan, viskade en femteklassare.
-Spring, väste en annan.
-Hej, sa faktist en, men efter att hon gick skakig och skrattande därifrån till ett kompisgäng fjärdeklassare förstod jag att de säkert körde "sanning eller konka".
-Bry dig inte om dem, sa Fanny som log mot mig.
-Varför är de rädda för mig?, frågade jag med en förfärad min.
-Jo, alltså... de känner ju inte dig och så men det har nog med ditt utseende att göra, sa Fanny till svar och gjorde en generad min.
Hur ser jag ut då? frågade jag nu, nästan lite argt.
-Jag är nog inte rätt person att berätta det för dig, sa hon och rodnade. Men annorlunda är bra, skyndade hon sig att lägga till när hon såg min bittra min.
Jag tänkte på Fanny, hon hade vackert brunt hår och och gröna ögon, fantastiskt skratt och ett välkomnande ansiktsuttryck till nästan varje person hon mötte. Helt plötsligt vaknade jag upp från mina djupa tankar.
Det ringde in, alla barn skyndade sig sina klassrum med glada skratt och fnitter.
Vi hade NO nu.
Några minuter senare i NO-salen skulle vi bygga en robot. Roboten skulle ha en motor som drev någonting på roboten som t.ex en lampa eller ett hjul.
Och jag måste säga att vi gjorde ett bra jobb, trots de rostiga muttrarna och söndriga metallen var det en robot- en robot på hjul med lampor och ljud.
Jag förväntade mig ett A men jag insåg att det inte skulle gå med Valle i gruppen. Han var den stökigaste eleven i vår årskurs och enda sedan i tvåan har han hamnat på expeditionen minst en gång per vecka.
Om han klarar en lektion utan att slåss med någon, lägga häftstift på lärarens stol eller lura i vikarien att vi skulle på en fotbollsmatch så fick han mycket beröm av lärarna.
Men denna gången trodde jag att det skulle gå och hoppades på det bästa... Men jag var tydligen för dum för att förstå att det var ungefär lika omöjligt att få ett A med Valle som arbetskompis som att lära en fisk att prata japanska.
Resultatet var en skrothög med hjul och slitna batterier.
Han hade gjort det... han hade vält omkull bordet.
Läraren gick runt det nu uppresta bordet med besvärad min.
-Bra barn... väldigt bra, sa han med så ironisk röst att vi trodde han ville att vi skulle förstå att han var ironisk. Fanny rodnade och täckte sin mun med den varma tjocktröjan för att dölja fnittret.
Jag tror inte att det här blir godkänt, väste jag till Fanny som såg ner i golvet och försökte dölja ett högt gapskratt.
-Vad är det för något? frågade Fannys föräldrar när vi kom hem efter skolan, vi hade visat de roboten\skrothögen. Jag bodde hos henne, eller jag kunde ju inte bo själv som tolvåring. -Skräp! svarade Fanny lite för snabbt för att inte behöva erkänna att det var en "robot". Från NO-salen, fortsatte hon. De bad någon ta med skräpet hem och slänga för att soptunnan var full och ja..., vi ställde upp som de snälla tjejer vi är, sa Fanny med ett stelt leende och huvudet på sned.
-Jaha, sa hennes mamma Amelia och nickade med förvirrat ansiktsuttryck.
Några minuter senare i vårat rum dränktes vi i skratt.
Vi tänkte på alling: den ironiska läraren, Fannys lögner, föräldrarnas förvirrade miner och skräphögen.
Jag var glad att ha en vän som Fanny, hon var som en syster för mig. Aldrig att jag bytte ut henne.