Astrid vaknar av det starka tjutet från telefonens alarmklocka. Hon dyker efter telefonen, stänger snabbt av alarmklockan och lägger sig bekvämt tillbaka i sängen.
Det är måndag morgon och bara tanken på att behöva gå till skolan får henne nästan att må dåligt. Hon har aldrig tyckt om skolan men efter incidenten förra våren har det bara blivit värre.
Mamma säger att hon behöver hjälp, typ gå till en psykolog eller något men Astrid har alltid vägrat. Hur skulle någon tant kunna hjälpa henne att få vänner. Hon överväger att stanna hemma "idag också" men när hon hör mammas irriterade morgonton i köket drar hon slutsatsen att det inte är någon idé att ens försöka.
Ungefär en kvart senare lyckas hon äntligen ta sig upp ur sängen. Hon tar på sig ett par mörkblå jeans och en stor mossgrön hoddie, och så lite mascara för att dölja de svullna ögonen. Hon springer ner till köket, häller snabbt i sig ett stort glas oboy och springer ut mot bussen i hopp om att hon inte redan missat den.
Hon sätter sig på sin vanliga plats ungefär i mitten av bussen och tar fram sina hörlurar. Hon sätter på en av hennes hundra spellistor. Äntligen kan hon slappna av lite, hon lutar sig mot fönstret, tar ett djupt andetag och tittar ut på de nakna träden. Det är bara mitten av oktober och ändå fins det knappt ett enda löv kvar i de stora björkarna.
Astrid går in i klassen, sätter sig på sin vanliga plats och tar fram matteboken ur väskan. "Godmorgon, hoppas ni alla haft en trevlig helg. Vi har ny sittordning så ni kan alla börja med att flytta er till era nya platser" säger deras matematiklärare Anna och pekar mot sittordnigen på tavlan samtidigt som hon reser sig från sin stol för att stänga dörren.
Astrid samlar ihop sina saker och flyttar sig till sin nya plats. mittenplats precis bredvid fönstret, ganska bra ändå tänker hon. Ända tills hon hör en ironisk röst bakom sig "Men Råttan, sitter du här". Astrid behöver inte ens svänga sig om hon vet redan vem det var. Tilde sitter precis bakom henne och fnissar för sig själv. Astrid tar ett djupt andetag och fortsätter på någon gammal täckning hon hittade i sitt mattehäfte.
Så fort klockan slog ett tog hon sina saker och nästan halvsprang ut till busshållplatsen, hon behövde bara ta sig bort, bort från alla ljuden, bort från de vidriga skratten och blickarna, bort från verkligheten. När hon äntligen kom hem sprang hon raka vägen upp på sitt rum. Hon satte sig ner på golvet och när tårarna väl började rinna slutade de inte. Hon sträckte sig in under sängen och plockade ut ett litet glittrigt skrin.
"Det var aldrig meningen att det skulle bli så här" tänkte hon för sig själv medan hon öppnade skrinet. den fysiska smärtan är bara så mycket lättare att hantera än smärtan inombords, det ger liksom en känsla av kontroll. Hon satt där ett bra tag, lutade sig mot den mjuka sängen och kände hur blodet rann längs hennes arm.
Hon kände en sån obeskrivlig lättnad, som om allt som tyngde henne bara lyftes bort för en kort stund.
Ända tills hon hör att någon öppnar ytterdörren, "shit det måste vara mamma" Astrid ställer snabbt tillbaka skrinet under sängen och ställer sig upp från golvet.
Hon hör mammas steg komma upp för trappan och mot hennes dörr. Mamma öppnar dörren och säger att hon måste komma ner och plocka i diskmaskinen innan pappa och Signe kommer hem. Signe är Astrids lillasyster. Hon är fem år och världens sötaste.
"hur var skolan idag" frågar mamma väl nere i köket. "helt okej, vi har ny sittordning på matte" svarar Astrid och lägger ner några fat i en låda.
Efter skolan på tisdagen, när Astrid sitter på sitt vanliga ställe i gungorna och väntar på bussen hör hon plötsligt ett mjukt "Hej" och när hon lyfter blicken sitter det en flicka, kanske ett par år yngre än hon själv i gungan bredvid. "Hej, vem e du?" frågar Astrid "jag heter Hanna, varför sitter du här helt ensam?" säger flickan. "Jag väntar på bussen" svarar Astrid snabbt och tar mer fart i gungan "Jag har aldrig sett dig förut, går du också i skola här?"
"nej, jag är inte härifrån" svarar flickan.
"Jag måste nog gå nu, min buss kommer snart" säger Astrid när hon tittar mot den stora klockan på skolan. Men när hon svänger sig mot andra hålet är hennes nya vän försvunnen, hon söker runt gungorna med blicken men Hanna syns inte till. "Vad konstigt" tänker hon högt när hon går mot busshållplatsen.
Hanna syns inte till på några dagar men så en speciellt jobbig dag dyker hon upp, på matrasten. Det satt några andra i gungorna så Astrid har satt sig på en bänk och läser en bok, så plötsligt sitter hon bara där bredvid henne. Hon böjer sig lite framåt
"As good as dead, snygg bok är den bra?"
"ja, en av mina favoriter hittills" svarar Astrid.
"Var har du varit förresten? Har inte sätt dig på ett tag" frågar hon tillbaka men Hanna bara rycker på axlarna "har väl haft annat för mig" Hanna börjar berätta något och Astrid lyssnar halvt på samtidigt som hon fortsätter läsa. Efter ett tag tystnar rösten bredvid henne och när hon tittar upp är Hanna försvunnen.
Det fortsätter så här ett tag. Astrid tycker det är lite konstigt att Hanna bara dyker upp såhär fån ingenstans och sedan försvinner lika snabbt som hon kom, det är också lite synd för hon blir alltid så mycket gladare när Hanna är där. Vem är Hanna egentligen? Astrid har funderat på det emellanåt, de har pratat ganska mycket men hon vet knappt någonting alls om Hanna. Fins hon ens på riktigt?
Så en dag kommer det hon så länge fruktat. Astrid har varit på stan med en vän efter skolan och när hon kommer hem möts hon av hennes mamma, med en liten glittrig ask i handen.
"ta av dig hoddien!" Astrid försöker protestera, men utan framgång. Mamma ser bestämd ut och till sist får hon bara ge upp och ta av sig den. Mamma ser nästan besviken ut "ja har pratat med kuratorn, du går dit första lektionen imorgon."
hon tar på sig hoddien igen och nickar som svar. Hon tar med sig sin väska och är på väg upp på sitt rum men mamma lyckas fånga in henne i en lång kram "du vet att ja älskar dig" säger hennes mamma samtidigt som hon släpper kramen. Astrid torkar tårarna som rinner ned för hennes kinder, nickar till svar och går upp på sitt rum. Hon lägger sig på sängen och bara gråter.
Ungefär en timme senare, när hon äntligen lyckats återhämta sig går hon försiktigt ner till köket för att dricka något. De andra har redan somnat och huset är helt mörkt och nästan för tyst. Hon häller upp ett glas saft och sätter sig på en pall för att dricka.
Hon fäster blicken på klockan för att lugna tankarna 21:32, hon har gråtit så mycket att hon känner sig helt tom inuti, det är nästan skönt att bara känna inget för en kort stund. När hon druckit upp saften ställer hon det tomma glaset i diskhon och går tillbaka upp för trappan och in på sitt rum.
Morgonen efter äter hon inte ens morgonmål. Hon går bara rakt ut till bussen och åker till skola. Hon sätter sig på golvet utanför kuratorns rum och väntar.
"Hej Astrid" säger kuratorn när hon kommer dit och öppnar dörren. Hon är ganska lång och har långt lockigt hår. Hon ser faktiskt ganska snäll ut, inte alls som Astrid hade föreställt sig. Astrid reser sig från golvet och går in "du kan sätta dig på en av stolarna" säger kuratorn samtidigt som hon stänger dörren.
Kuratorn tycker att Astrid ska gå till en psykolog och efter ett tag hittar hon en riktigt trevlig psykolog som hon går till en gång i veckan, hon heter Marie. Efter julen får hon också byta klass, i den nya klassen hittar hon flera kompisar och i takt med att hon börjar må bättre börjar Hanna dyka upp mer sällan och till sist ses de inte alls. Plötsligt har ett helt år gått och Astrid går ut nian.
På hösten börjar hon gymnasiet och när hon går in i sin nya klas ser hon till sin stora skräck Tilde sitta mitt i klassen med sina vänner. Hon svänger i dörren och springer ut på gården, hon behöver bara smälta det hela innan hon kan gå tillbaka in i klassen.
Hon sätter sig på en bänk och begraver ansiktet i händerna. Och så precis när hon sitter där hör hon en röst bredvid sig "hur känns det?" hon lyfter blicken och kan först inte tro det men där sitter hon, precis bredvid henne "Hanna!"
