-Har du badkläderna? Undrade pappa medan han packade ner sillen och potatisen.
-Ja, men vi får klara oss med bara en handduk är jag rädd, skrattade jag tillbaka medan vi gick ut till skulle åka till Furilden för att äta lunch, fast det egentliga målet med utflykten var att hitta de åsnor pappa någon vecka tidigare sett. Vi båda var djurvänner ut i fingerspetsarna. Det var lite av vår grej kan man säga. Jag kopplade pappas telefon till aux-sladden och satte på vår gamla spellista, den vi gjort förra sommaren. Vi nynnade båda med medan pappa navigerade på de små stigarna. Solen sken och jag satte på mig de guldfärgade solglasögonen. Efter ett tag passerade vi ett rådjur. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det hade sett... konstigt ut på något sätt. Jag sneglade på pappa som inte verkade ha sett det, koncentrerad som han var. Vi parkerade vid ett litet raukfält och packade ur matsäcken. Det blåste lite men det var mest skönt.
-Vi.. körde förbi ett rådjur förut och jag tyckte det såg "off" ut på något sätt, Sa jag till pappa som hade munnen full av sill. Han tittade frågande på mig.
-Ögonen såg liksom... fel ut, sa jag trevande. Just då ringde pappas telefon och han svarade. Jag skakade av mig det hela och åt upp min mat under tystnad. Pappa avslutade samtalet och vi slängde in allt i bilen.
-Nu letar vi rätt på åsnorna, eller vad säger du!! Sa pappa glatt och jag nickade tyst med huvudet lutat mot rutan. Min magkänsla sa emot. Något kändes väldigt fel. Jag kunde inte släppa rådjurets ögon. De hade på något sätt sett.. mänskliga ut. En del av mig ville fråga pappa igen, men jag var tyst. Ett rådjur med människo-ögon? Nu fick jag lägga ner. Jag hade bevisligen bara inbillat mig. Plötsligt stängde pappa av bilen, helt utan vidare. Vi var mitt på grusvägen och jag tittade på honom
-Varför stängde du av?
-Det gjorde jag inte, bilen la bara av. Pappa vred om nyckeln. En, två och tre gånger. Inget hände. Vi tittade på varandra.
-Vad i helvete? Sa pappa medan han för vad som kändes som tusende gången vred om nyckeln. Min känsla av olust växte för varje sekund. Varför skulle vår bil, som aldrig krånglat förut plötsligt lägga ner mitt ute i ingenstans?
Pappa vred om nyckeln ännu en gång och bilen gav äntligen med sig och startade. Han skyndade sig att köra, så vi inte skulle vara fast mitt i ingenstans om bilhelvetet fick för sig att sluta fungera igen. Vi åkte till platsen där pappa sett åsnorna första gången, men där var de inte. Vi gick ur bilen och letade lite men gav upp och vände. Det hade börjat mörkna och vi bestämde oss för att bege oss hemåt. Jag lutade huvudet mot rutan och blundade. Obehaget var nästan borta. Jag hade kommit fram till att solljuset helt enkelt fått mig att se fel. Jag hade inte heller haft på mina glasögon när jag såg rådjuret.
-DÄR! Utropade pappa exalterat och pekade. Jag lyfte huvudet, och där stod mycket riktigt tre stycken åsnor i sällskap av fem hästar. Jag blev genast exalterad och började hoppa upp och ner där jag satt. Vi hoppade ur bilen och gick närmare. Ingen av djuren reagerade när vi gick närmare vilket vi båda verkade tycka var konstigt. När vi var runt två meter bort vände de sig om, på samma gång. Vi båda hoppade till och stirrade på varandra. Det var något som inte stämde. Djur var inte sådär synkroniserade. Vi tittade på djuren igen och drog samtidigt efter andan. Deras ögon lyste, vilket de definitivt inte gjort innan. Och som om inte det var nog, så hade SAMTLIGA djur mänskliga ögon. Illröda galna ögon. Pappa och jag stod som förstenade. Vi båda ville springa men benen rörde sig inte. De tre åsnorna tog ett steg framåt och öppnade sina munnar. Samtliga hade människotänder. De fem hästarna ställde sig som en mur bakom dem.
"Kom närmare" sa den mittersta åsnan. Den bräkte fram orden och jag och pappa bara stirrade. Vad i hela helvete var detta? Det var som om vi var fastvuxna i marken. Djuren kom närmare och jag kände i samma sekund hur jag kissade på mig. Hästarna började plötsligt gnägga i kör. Det lät hemskt och jag knep ihop ögonen. Några minuter senare hördes det ett mullrande runt oss. Djur i mängder kom utspringandes från skogen. Rådjur, rävar, grävlingar, ekorrar och älgar. Samtliga djur såg normala ut. Jag såg pappa i ögonvrån. Som på en given signal bröt hela ängen ut i en kakafoni av ljud. Vart man såg stod det djur, och det kom bara fler och fler. De alla stirrade på oss. En vit gestalt kom ut ur skogen, den gick med tunga steg och marken skakade. I ett rep släpade den två åsnor. Djuren såg vettskrämda ut och skrek desperat. De nådde fram till oss och gestalten stirrade på oss.
"Det är dags, klappa djuren" väste den och pekade mot åsnorna. I den sekunden förstod jag. Människor hade åkt hit i hopp om att träffa söta djur, men istället blivit bestulna på sina själar. Anledningen att alla andra djur var normala var att ingen hade rört dem.
"PAPPA LÅT BLI" skrek jag och kände i samma stund hur jag kunde röra på mig. Pappas hand var påväg mot en av åsnorna. Jag greppade hans hand vilket verkade få honom att också vakna. Vi sprang i panik mot bilen. Åsnorna och hästarna satte av efter oss. Gestalten vrålade öronbedövande. Jag tackade högre makter att vi glömt stänga bildörrarna när vi slängde oss in i bilen. Pappa vred om nyckeln men fick försöka några gånger. Sekunden senare kände jag hur tänder borrades in i min sko. Jag vrålade av smärta samtidigt som pappa fick igång bilen och satte gasen i botten. Min sko hade inte varit knuten ordentligt och drogs av. Pappa drog in mig i bilen och jag smällde igen dörren med en hård smäll. Vi båda grät. I backspeglarna kunde jag se åsnorna och hästarna jaga oss. Pappa låg i 90 och gruset yrde. Han väjde för stenar och träd. Vi såg den stora grushögen en bit fram och pappa gasade på ännu mer. Hela tiden stirrade jag i backspeglarna. Djuren saktade ner ju närmare vi kom grusberget och till slut stannade dem. Den åsna som huggit mig i foten stod med min sko i munnen.
"DE HAR STANNAT" Skrek jag i falsett till pappa som saktade ner och tittade bakåt för att försäkra sig om att djuren verkligen stannat. Och mycket riktigt stod de där, uppradade på ett led, likt soldater.
Vi lutade oss mot varandra och storgrät. Vi sa ingenting då vi var tomma på ord. Efter någon minut accelererade pappa och körde över bron som anslöt Furilden och fastlandet. Vi sa ingenting på hela resan hem. Tystnaden sa nog
