Noveller

Försent

Det hade regnat hela kvällen, ett tröstlöst hällande, typiskt för hösten, men strax efter midnatt blev det uppehåll. Även om Alex var tunnklädd, med tanke på årstiden, var kylan hennes minsta problem. Hon pustar ut när hon äntligen kommer fram till det lilla skjulet. Hon kramar ur sin blöta tröja så gott det går innan hon kliver in. Dammet yr när hon stänger igen dörren, och rök kommer ut med hennes andetag. Hon går fram till elementet och suckar när hon lägger handen mot den kalla metallen. Kerstin brukar låta det stå på även på natten ibland. Hon vet hur Alex har det, att hon sover i skjulet när det inte går att vara hemma. Det finns till och med en liten extrasäng där inne. Hård, men funkar om man är desperat, vilket Alex är när hon kommer hit mitt i natten. Alex hade lovat Kerstin att det var bättre nu. Hon hade sagt att hennes mamma hade lovat henne att verkligen försöka, och då skulle Alex göra likaså. Men det är så lätt att lova saker med ord. Att göra det sen är det svåra. Hon letar fram en dammig bok som hon lämnade här i somras. Den tar hon med sig och går ut. Bort till stallet. När hon öppnar de tunga dubbeldörrarna till stallet, är det helt tyst. Det är det nästan aldrig. Hon tittar in hos Mirre och han kollar nyvaket upp på henne.

-Förlåt gubben. Du kan fortsätta sova, säger Alex och går in i boxen till Mirre.

Hon sätter sig nära honom för att få känna hans värme. Mirre lägger bara ner huvudet igen om somnar om. Han är van vid att Alex är där. Så många gånger hon suttit här och gråtit, varit arg och ledsen på sin mamma, varit trött och kall. Det är ingen ny grej.

Hon öppnar boken och börjar läsa. Efter bara några rader börjar allt flyta ihop till en sörja och Alex kan inte inte läsa vad det står. Hon är för trött. Hon lämnar boken i boxen, säger hejdå till Mirre och går sakta iväg tillbaka till skjulet. För även om hon är trött, vet hon att hon inte är påväg till en trygg och skön sömn.

Hon låser dörren till skjulet och sätter sig på sängkanten. Sveper filten runt axlarna och lägger sig på madrassen. Det är så kallt, hur trött Alex än är så kan hon inte somna. Hon tänker på sin mamma. Tänk om hon hade fått en annan mamma. Då hade hon inte behövt ligga här och frysa. Det spelar ingen roll att hennes mamma faktiskt vill vara en bra mamma nu. Att hon vill lösa allt. Alex har förstorat förtroendet till henne helt och hållet.

När hon skulle börja tvåan blev hennes mamma sjuk. Alex hade ingen aning om vad som var fel. Hennes mamma sa bara att hon var sjuk, att hon behövde hjälp. Alex har tre småsyskon. De vad de 5, 4 och 2 år gamla. Alex mamma vad alldeles för sjuk för att ta hand om sina barn. Alex var äldst, så hon fick ta allt ansvar. Varje dag fick hon vara sin mamma. Hon gjorde allt för att hennes syskon skulle må bra. Så mycket att hon inte hade tid att gå till skolan. När hennes ursäkter var slut hjälpte hennes mamma till med att komma på nya. Tillslut kontaktade sociales hennes mamma. De sa att Alex var tvungen att gå till skolan och hon spelade ängel. Låtsades som att hon var en sån mamma som vill det bästa för sina barn. Så som en mamma ska vara.

Hon började gå till skolan, men fick spendera resten av sin tid som mamma åt sina syskon. Och så var det fram tills att hennes lärare tyckte att hon verkade stressad i skolan, och skickade henne till skolkuratorn. Kerstin. Det är hon som äger stallet där Alex har Mirre, och hon som var den första som Alex berättade för. De fick hjälp, och det blev bättre, men det tog tid. Nu kämpar hennes mamma med att vara en bra mamma åt de andra, men inte åt Alex. Alex vill inte ha henne som mamma, hon har haft sin chans.

Nu när Alex är 14 år förstår hon att hennes mamma var deprimerad. Inte alls allvarligt sjuk i alla de konstiga sjukdomarna som hon sa att hon hade. Alex blundar och försöker tänka på bra saker. Hon orkar inte vara ledsen mer. Hon tänker på Mirre, hennes älskade häst. Hon blir alltid glad när hon tänker på honom. Mitt i de glada tankarna somnar hon trots kylan.

Några timmar senare vaknar hon. Inte av solljus eller fin fågelsång. Hon vaknar av att det är så kallt att det gör ont i lungorna när hon andas. Hon skyndar in i stallet och när hon stänger igen dubbeldörrarna hör hur det prasslar i höet i en av boxarna. Hon går bort till Mirres box och öppnar dörren. Hon flämtar till när hon ser en liten pojke sitta i hörnet med henne bok i handen.

-Förlåt. Jag menade inte att skrämmas, säger han.

Han har så ljust hår att det nästan ser vitt ut och klarblåa, nästan lysande ögon. Han ser ut att vara ett par år yngre än Alex.

-Det är ingen fara, säger hon och stänger boxdörren för att sätta sig bredvid honom. Vad gör du här? Det är jätte tidigt, säger hon. Han tittar ner i höet, som att han skäms.

-Jag kan inte vara hemma med pappa. Jag har alltid älskat hästar, så jag gick hit, och hittade den här boken, säger han.

-Jag kan inte vara hemma med min mamma ibland, säger hon snabbt för att han ska förstå att han inte är ensam. Att hon på ett sätt förstår honom. Visst är den bra, säger hon och pekar på boken i hans hand. Han nickar och ler. När han tittar upp mot henne ser hon en blåtira under hans ena öga. Mirre lyfter på huvudet och frustar lugnt mot honom. Det lyser i pojkens ögon, man kan se att han älskar hästar. Alex tycker så synd om honom. Hon vill göra något för honom. Något som gör honom glad.

-Har du ridit någon gång?, frågar hon. Han skakar på huvudet och tittar på Mirre som ligger och tittar på det

-Skulle du vilja prova?, frågar hon. Hela han lyser upp.

-På riktigt?, utbrister han. Sagt och gjort, en stund senare är Mirre iordninggjord och står på gårdsplanen. Hon hjälper honom upp i sadeln och han ser lite orolig ut.

-Du behöver inte vara rädd. Mirre är jordens snällaste häst, säger hon. De bestämmer sig för att ta en liten tur i skogen. Efter bara ett par meter kollar Alex bak och ser honom sitta där med ett leende som går från öra till öra. Han ser så glad ut att att det smittar av sig på Alex. Hon skrattar tillsammans med honom utan att veta varför, hon är bara så glad. Hon kan inte låta bli att ta en bild på honom när han sitter där på Mirre och är så glad. Han är förvånansvärt duktig, för att vara första gången, och han kan till och med trava lite när Alex håller i. När de är tillbaka vid stallet hjälper hon honom ner.

-Tack. Det var jättekul!, säger han fortfarande mycket exalterad.

-Ingen fara. Kom tillbaka när du vill, säger hon. Han tittar på henne en lång stund. Öppnar munnen för att säga något, men stänger den igen. Alex klappar på Mirre och väntar på att han ska säga det han vill.

-Du borde lösa det med din mamma. Innan det är försent, säger han. Hon suckar men nickar.

-Ja du har rätt. Jag ska det. Och du med din pappa?, frågar hon.

-Det är försent. Tack, säger han och går. Hon vet inte vad hon ska säga så hon bara står och ser honom gå.

En stund senare är Alex påväg hem till sin mamma. Då flyger ett tidningsblad förbi med vinden. Det stannar en bit framför henne. Som att det vill bli läst av henne. Hon böjer sig ner och plockar upp det. Till hennes förvåning ser hon en bild på pojken. Hon läser texten under bilden med darriga fingrar.

10 åriga Hannes Berg hittades död av en sökinsats morgonen den 12 november efter att ha rymt hemifrån några dagar tidigare. Hannes pappa har blivit häktad och misstänks ha misshandlat sin son då han hittades med blåmärken och andra allvarligare skador.

Alex tar upp sin mobil för att de datumet. Hon kan knappt se eftersom hennes händer skakar så mycket. Men mycket riktigt. Det är den 14 november. Allt snurrar i hennes huvud när hon letar efter bilden som hon tog på honom. Han sitter och ler. Men Alex ser hur han långsamt blir mindre och mindre synlig. Och tillslut försvinner han helt och hållet. Som om han aldrig existerat.