Höstkvällen

Jag minns ingenting när jag vaknar upp. Minns ingenting om varför jag just nu befinner mig i ett mörkt, kallt rum, med endast en liten svagt lysande glödlampa hängandes i taket. Jag tittar mig omkring i rummet men ser nästan ingenting. Mina ögon verkar bara inte kunna vänja sig vid det dunkla mörkret. Sakta reser jag mig upp, försiktigt för att inte stöta i något dolt föremål som kanske gömmer sig i skuggorna. Men så fort jag så mycket som rör en muskel känner jag det starka stinget av smärta i mitt högra ben. Jag biter mig i läppen för att inte skrika högt samtidigt som benen ger vika under mig och jag faller handlöst ner mot det hårda stengolvet.

"Kom nu Allyson!" ropar Rebecca utifrån hallen.
"Ja, annars kommer vi för sent!", kontrar Cassandra.
Jag hade dragit med det mörka läppstiftet över läpparna i mer än fem minuter nu. Det var egentligen inte särskilt fint men jag brydde mig inte så mycket om hur jag såg ut ikväll. Jag hade satt på mig mina vanliga, något slitna jeans och motvilligt, en fin glittrig topp. När Rebecca hade kommit springandes i korridoren, tidigare i skolan idag, och jublat över hur en av killarna i hennes klass bjudit henne på fest, hade jag inte varit det minsta entusiastisk. Senaste gången vi hade varit på en stor fest hade det bara varit varmt och trångt och inte alls roligt. Men Rebecca kunde inte sluta tjata så till slut valde jag ändå att följa med.
"Ja, jag kommer", säger jag samtidigt som jag går mot hallen där min jacka hänger.
"Det kommer att bli jättekul, Allyson, jag lovar", säger Rebecca.
"Mm", svarar jag och drar på mig jackan och mina svarta höstkängor.

Ute är det iskallt.
Cassandra och Rebecca är i full fart med att prata om hur roligt det ska bli att gå på festen, samtidigt som jag går alldeles tyst bakom dem. De pratar om en massa olika saker. Om vilken häftig musik som kommer att spelas, om vilka populära ungdomar som kommer att vara där och om vilka danssteg de ska använda. Enligt mig är det bara slöseri med tid. Det kommer inte att dröja länge innan någon tjurig, gammal gumma ringer till polisen för att klaga på den höga volymen.
"Jag borde ha tagit en varmare jacka, det är jättekallt", säger jag, i ett försök att avbryta deras livliga konversation.
"Vi är snart framme", snäser Cassandra tillbaka och fortsätter sedan att prata med Rebecca.

Efter ett tag kommer vi in på en gata med namnet: Hökvägen. Vi kan höra den dunkande musiken - enda från början av gatan - som blir starkare ju närmare vi kommer det gula huset. När vi är framme vid gången - som leder till ytterdörren - kan man känna vibrationerna från musiken i marken och jag får ont i öronen av att bara stå utanför.
Huset ser gammalt ut. Med sprucken färg och mossigt tak. Persiennerna är nerdragna för de små fönstren och ytterdörren står på glänt. Det ser inte direkt inbjudande ut. Snarare tvärt om, som ett hus som man skulle springa förbi om man gick på gatan. Rädd för vem som skulle kunna tänkas bo där.
När vi kommer in - eller rättare sagt pressar oss in bland den dansande folkmassan - går det inte att undgå stanken av svett och parfym. Det är väldigt varmt vilket, otroligt nog, gör stanken ännu värre. Det är precis som förra gången. Jag kanske ändå kan övertala Rebecca och Cassandra att vi kan ha lika roligt hemma istället, om inte roligare. Det kan väl inte bara vara jag som känner mig en aning illamående, tänker jag. Men när jag tittar bak mot dem ser jag deras nöjda och tillfredsställda ansikten. Typiskt!
"Fortsätt fram Ally!" ropar de i kör.
Dumt nog gör jag som de säger. Ju längre in vi kommer, desto högre hörs musiken. Den är så hög att jag knappt kan höra mig själv tänka och jag är nästan rädd för att det finns en risk att mina öron snart trillar av.
Min blick far stressat omkring i rummet men stannar sedan på en lång man. Trots att den dämpade belysningen gör att mannens ansikte inte riktigt går att se, syns det tydligt att han stirrar på mig. Jag får genast en obehaglig känsla i magen och plötsligt känns allt väldigt övermäktigt - den höga musiken, stanken, värmen och mannens blick. Jag vänder mig hastigt om och tränger mig fram mot ytterdörren samtidigt som den obehagliga känslan växer sig starkare.
Efter någon minut är jag ute, men jag stannar inte för att vänta på Cassandra och Rebecca, utan fortsätter ut från tomten, vidare ner för gatan.

När Hökvägen inte längre syns till bakom mig, saktar jag ner farten en aning. Men trots att jag är några kvarter bort från gatan kan jag ändå inte slappna av. Bilden av mannen i den svarta huvtröjan och hans skrämmande, intensiva blick är det enda jag kan tänka på.
Tankarna virvlar runt i mitt huvud som ett blåsigt åskoväder.
Plötsligt hörs fotsteg bakom mig. Jag kan knappt andas när jag tittar bak och ser mannen komma gåendes not mig. När jag börjar springa både gråter och skriker jag.
"Hjälp mig! Hjälp mig någ..."
Jag hinner inte avsluta meningen för i nästa sekund sjunker min fot ner i en grop i asfalten och jag faller ner mot marken.

Jag vaknar upp i det mörka rummet igen. Den här gången, överväldigad av de otäcka minnena från den kyliga höstkvällen. Nu minns jag varför det smärtar i det högra benet och varför jag inte är hemma.
Plötsligt öppnas en dörr, som jag genom mörkret tidigare inte kunnat se. Jag blir tvungen att blunda när en våg av ljus bryter igenom mörkret. När jag efter en stund öppnar ögonen igen, ser jag en mörk gestalt stå i dörröppningen. Jag slutar helt och hållet att andas när jag får syn på det vassa föremålet i gestaltens hand. En lång stund står personen bara och stirrar på mig. Vettskrämt stirrar jag tillbaka. Efter ett tag börjar den gå mot mig och det går inte längre att ta miste på den svarta huvtröjan.

Vad tyckte du om Höstkvällen?
Lägg gärna till en kommentar och berätta vad du tyckte!