Utsatt

Hem.

Hemma var det ungefär likadant. Mina föräldrar mobbade mig inte alltså men dem drack. När jag kom hem var pappa full igen. Jag hade vant mig, de hade ju varit så sen jag var 11-12 år gammal. nu var jag 15.
Jag går ut, sade jag med en tung suck. Men jag visste att det var helt meningslöst de lyssnade inte på mig, och inte på någon annan, när de hade druckit. Jag stack ut och gick Hamngatan ned till bryggan, där brukade inte Katarina och alla andra vara. där kunde jag vara ifred, dränka mina sorger i det väldiga suckande havet, gråta tyst ner i vattnet som spolade bort mina tårar. att vara ifred och gråta visste jag inte var den bästa lösningen men alla som jag hade försökt med (skolkuratorn, mamma och pappa, läraren och den enda vännen jag hade, eller hade haft som hade flyttat och bytt skola, alla dem hade bara sagt att "allt skulle bli bra" förutom mamma och pappa för dem gjorde ingenting. Det var då jag såg honom. Han som skulle rädda mig på alla sätt en människa kan bli räddad på, han som skulle komma in i mitt liv som en stjärna i ett svart hål i rymden och lyste upp det.

Hej, förlåt för jättejätte dålig uppdatering men jag har liksom haft annat att tänka på... Den här veckan veckan har jag varit i Skåne och inte haft så mycket att göra så det kan komma lite nya kapitel under veckan!
Hejdå❤️
/ Elma 💎