Den där gången då Lycka tog slut

TWO

Mina ögon öppnas... Jag är inte död.

Fan! Trodde att jag äntligen skulle få slippa denna skiten utan att behöva göra det själv.

Framför mig står... Jag ser en kille. Nu vet jag vem det är! Det är Felix. Killen som mobbat mig i 2 år. Killen jag alltid hatat. Men aldrig riktigt pratat med.

Han vände sig om. Allt gick i slow motion. Jag möttes av ett par glansiga par av gråa ögon. Säkert 1000 olika nyanser. Han ansikte var vackert. Hur hade jag aldrig märkt det.

"Vad gör du? Är du galen?"

"Jag försökte dö". Orden slinker ut från munnen utan att jag hinner tänka.

"På grund av mig?" .Han närmar sig försiktigt. Hans röst är svag, så jag måste vara helt still för att höra någonting.

"Ja"

Han står nära mig. Vad ska jag göra? Jag ser in i hans ögon och drunknar direkt.

Han drar snabbt och oväntat in mig i en kram.

Jag säger inget, jag bara vänder huvudet och börjar gå. Jag funderar på hur jag ska säga det jag ska säga. Att jag har känslor för Felix. Det tror jag att jag har. Den jag absolut inte får gilla, den gillar jag.

"Felix"

"Ja"? frågar han och våra blickar möts. Jag går fram till honom och min hand söker sig till hans.

"Jag tror jag gillar dig Felix, förlåt men jag kan inte hjälpa det". Min röst darrar och Felix verkar märka det. Men han förvånar mig. Mer än något av allt det andra han gjort mot mig de senaste 2 åren.

"Jag gillar inte dig, inte alls"