Idnis vingar

Draken Idnis

Klockan var inte många minuter efter fem när jag drog av mig täcker och klev upp ur sängen. Jag gick tvärs igenom mitt sovrum, och fram till garderoben. Jag drog ut en av lådorna. Snabbt valde jag ut ett par mörkgröna tygbyxor och en sliten vit blus. Sen satte jag upp mitt långa, blonda hår i en yvig hästsvans, och så samlade jag ihop mina saker stoppade dem i en sliten gammal tygväska. Sen så gick jag. Att gå till drakstallet tar ungefär en kvart, en kvarts vandring igenom skogen. I drakstallet finns alla byns tjugosju drakar. Det speciella med drakar är att de är indelade i element. Bland drakarna finns fem element: eld, luft, vatten, trä och jord. Min favorit bland byns drakarna heter Mithrin, hon är av elementet jord, som gör henne till en skogsdrake. Det jag tycker mest om med henne är hennes vackra, mörkgröna fjäll. Idag är jag på väg till stallet just för att träffa Mithrin. I väskan har jag en stor köttbit, som börjat lukta ganska så illa som är till henne. En massa flugor har samlats kring väskan, och jag får hela tiden vifta bort dem. Jag går igenom skogen, och går över en smal porlande bäck. Redan från hundra meters avstånd ser jag de enorma rödmålade stallen torna upp sig. Drakstall behöver vara väldigt stora, för att drakarna är väldigt stora, det är därför de är placerade ute i skogen. Jag går närmare, och märker då att det är ovanligt många här, för att vara så tidigt på morgonen på en lördag. Jag går vidare, och plötsligt hör jag ett fruktansvärt vrål, ett vrål som måste tillhöra en stor drake, men det som förvirrar mig är att jag inte känner igen vrålet från någon av våra drakar. Jag skyndar mig runt husknuten, och nu förstår jag vad ljudet kommer ifrån. På gårdsplanen framför ingången står en jättelik turkosglänsande drake. Överallt står draktämjare. Några försöker lugna den jättelika draken, medan andra skräckslaget tittar på från avstånd. "Lucy! Lucy vad bra att du kom". Jag vänder mig om. Bakom mig står Figni, en av arbetarna i stallet.
"Ska jag hjälpa till?" frågar jag. "Gärna" svarar han. Jag tar tag i ett av repen som håller draken i styr, och så börjar vi dra. Att lyckas lugna ner en vild och nyinfångad drake visar sig vara något svårare än vad jag tänkt mig. Flera gånger tappar jag det tjocka repet, men tar snabbt upp det igen.

Efter tre timmars slit har vi tillsammans lyckats fånga in den stora draken, och jag kan gå in i stallet för att träffa min älskade Mithrin. Jag går in igenom trädörren, och så går jag längs med alla boxarna tills att jag ser Mithirins box. Hon är en av stallets minsta drakar, och har därför en ganska liten box, men jag får ändå plats gott och väl när jag kliver in. Så fort hon får syn på mig skiner hon upp, och hennes gula ögon lyses upp en aning. "Hej tjejen" säger jag för att hälsa på henne, och så ger jag henne den stora köttbiten. Hon börjar direkt att tugga. Jag sätter mig bredvid, och klappar hennes lena fjäll. Plötsligt dyker Figni upp. "Hej, vill du gå med på en fika?" frågar han vänligt. "Visst" svarar jag, och reser mig upp. Jag ser missnöjet i Mithirins blick när jag lämnar henne. "Var inte ledsen, jag kommer tillbaka" säger jag för att muntra upp henne, och jag tycker faktiskt att hon skiner upp en aning, och så går vi. Vi bestämmer oss för att gå till bageriet, ingen av oss har ätit frukost, så vi båda är väldigt hungriga. Det är inte så långt dit, det tar bara några minuter om vi går igenom skogen. Vi går över bäcken, förbi den stora klippan, och där ligger bageriet i utkanten av byn. Vi kliver in. En liten klocka plingar strax åvanför dörren, och kvinnan bakom disken tittar upp. "Åh, hej på er!" säger hon ser oss. "Hej" säger jag. Vi går fram till disken för att titta på dagens utbud. Jag väljer en stor limpsmörgås med ost och skinka. Till det beställer jag en kopp kaffe. Figni beställer valnötsbröd och kaffe. Jag rotar igenom väskan efter pengar, och hittar tillslut ett gammalt silvermynt, men Figni är redan framme med sina pengar. Innan jag hinner protestera säger han: "Ett tack för att du hjälpte till med Idnis." "Idnis?" säger jag förvirrat. Kvinnan bakom disken ger oss brödet och vi går och sätter oss. "Ja, Idnis är den nya draken, och vet du? Hon är jättespeciell, för hon är nämligen en Helrid, en drake med alla element." "Oj!" säger jag förvånat mellan tuggorna. Jag tar en klunk ur den rykande kaffekoppen. Det heta kaffet bränner mig nästan. Jag tar den sista tuggan på mackan, och så går vi tillbaka mot stallet. När vi kommer tillbaka ser jag att de verkar ha fått någorlunda kontroll på Idnis. Just nu står hon bara på gårdsplanen helt stilla. Jag ser hur flera människor har samlats för att titta. Blandannat så står ägaren för stallen där. Han ser nöjt på den nya draken. "Visst är hon vacker?" säger han utan att släppa blicken från den stora draken. "Absolut" svarar jag. Så går jag in i stallet igen. Mithrin ser glad ut när hon får syn på mig. Hon viftar med den stora svansen. Jag ser att hon ätit upp sitt kött, så jag börjar med att lägga benbitarna i en av hundskålarna, sen bestämmer jag mig för att ta en tur med henne, så jag öppnar boxen och leder ut henne på gården. "Mithrin, sänk ner dig så jag kan hoppa upp." Och precis det gör hon. Lydigt sänker hon ner sig och jag hoppar upp. Så snart jag är uppe lyfter hon, och intar sin fulla höjd. Sen börjar hon flaxa med de breda vingarna, och jag ser sakta hur marken under mig försvinner. Vi kommer allt högre, och högre upp. Tillslut ser jag inte ens människorna, och husen är så små att det skulle kunna vara dockhus. Mithrin flyger allt längre bort från skogarna, och vi hamnar vid de stora forsande floderna och åkrarna. "Mithrin, ner" säger jag och innan jag knappt hinner reagera känner jag luften piska mig i ansiktet när Mithrin har börjat dyka. Jag ser marken under oss allt tydligare, de stora lövträden och buskarna som växer under oss. Med en duns så landar vi på den fuktiga marken. Ljudet av den forsande floden fyller mina öron. Jag hoppar ner från draken och sätter mig på en av stenarna precis in till vattnet. Jag låter mina fötter bada i det kalla vattnet. "Det ser kallt ut" säger en röst bakom mig. Jag blir så rädd att jag nästan faller av stenen, men innan jag hinner det känner jag en hand som fångar upp mig. Jag vänder mig om. Bakom mig står en pojke, säkert i min egen ålder. Han har lockigt rödblont hår som hänger ner över det runda ansiktet. Han ler, jag pressar också fram ett osäkert leende. Jag hoppar av och ställer mig mitt emot honom. "Hej, jag heter Frank" säger han osäkert till mig. "Lucy" mumlar jag som svar. Jag känner mig av någon anledning väldigt fånig i hans närvaro, han verkar känna till allt här, jag vet knappt ens vad platsen heter. "Jag måste gå" mumlar jag. Det är i alla fall en halvsanning. Det är bra om jag tar mig hem, men jag måste inte. "Hejdå, hoppas att vi träffas igen" säger han. Nej tack, tänker jag. "Åh, vill du inte träffa mig igen" säger han sårat. Jag stelnar till. "Det sa jag inte" mumlar jag innan jag hoppar upp på Mithrin och så lämnar jag platsen med ett obehaglig känsla inom mig. Kunde han läsa mina tankar, och i så fall, vad innebär det?

"Lucy! Lucy vad står du där för? Du har jobb att göra!" Jag kommer på mig själv med att bara stå och glo ut i tomma intet, som ett fån. Figni kommer fram till mig. Han ser oroligt på mig. "Är något som det inte ska?" Frågar han mig. "Nej, allt är bra. Jag bara funderar." Svarar jag. "Får man fråga på vad?" För ett ögonblick överväger jag att berätta för honom om Frank, men ändrar mig i sista sekund. "Jag bara tänkte på den nya draken." Han nickar, och så går han iväg. Jag börjar återigen skyffla jord på baksidan av ladan. När jag blir klar med det här så ska jag gå hem för dagen. Än en gång gräver jag ner spaden i jordhögen, och lägger det där det ska byggas ett nytt grönsaksland. Det är ett tungt jobb att vara draktämjare, särskilt eftersom att det bara finns ungefär tjugo kvar. Jag pustar lättat ut när jag har gjort klart arbetet. Nu ska jag bara lämna spaden i förrådet. Sen ska jag gå hem. Jag börjar gå bort mot det lilla rödmålade förrådet. Jag går in och så lämnar jag spaden där inne. Så börjar jag gå hem igenom skogen. Jag korsar bäcken, går runt träden och hem igen. Jag går in igenom det omålade staketet. Ute på gården sitter min minsta syster Lilly och leker med sina dockor. Hon tittar upp när jag kommer gåendes över grusgången. "Hej Lucy, titta på Agnes!" Hon håller upp en docka med mörka lockar och klänning i spets. "Vad fin!" Säger jag och går in i huset. Där inne går jag igenom den smala hallen. "Jag är hemma!" Ropar jag. "Hej Lucy!" Ropar mor tillbaka. Sen går jag ut igen för att leka med Lilly.