Idnis vingar

Navine

Jag slår upp ögonen. Det är söndag, jag är ledig och ska träffa Figini vid sjön. Jag går ur min säng och bäddar den slarvigt, innan jag går bort till garderoben. Jag väljer en ljusblå blus och ett par vita byxor som slutar vid knäna. Så ställer jag mig framför spegeln med hårborsten i handen, och kammar snabbt ut håret innan jag flätar det. Så går jag ut i köket. Mor är redan där och lagar frukost. Jag känner doften av nybakat bröd och kaffe. Precis när jag kommer ut tar mor ut en gyllenbrun limpa ur ugnen. "Godmorgon" säger jag. Hon vänder sig om. När hon får syn på mig ler hon. "Godmorgon" säger hon. Så kommer mina småsyskon Tom och Lilly fnissande ut i köket. Lilly håller hårt i Agnes, och Tom har sin mjukishund Sammy i handen. När mor upptäcker deras leksaker ser hon strängt på dem och säger: "Tom och Lilly, inga leksaker i köket. Gå till vardagsrummet istället" De nickar, och så springer de ut i vardagsrummet. Mor suckar, och så börjar hon skära upp brödet. "Var är far?" Frågar jag henne. "Han fick gå till jobbet för att jobba extra." Säger mor. Jag nickar, och så börjar jag duka fram tallrikar, smör, ost och mjölk. Sen kommer mor till bordet med brödkorgen och kaffekannan i handen. "Tom! Lilly! Nu är det frukost!" Ropar hon. Några sekunder senare kommer de springandes in i köket, fortfarande med leksakerna i händerna. Mor ger dem en sträng blick. De suckar, och så går de ut för att lämna dem i vardagsrummet. Jag tar ett bröd och brer det med smör och ost. Så häller jag upp kaffe. Mor gör samma sak. Så snart Tom och Lilly kommer börjar de ta för sig av brödet. "Jag ska träffa Figini vid sjön efter frukost" säger jag till mor. Hon och far har en god relation till familjen Aspsköld, Figinis familj. Figinis familj är en av de familjer i byn som har det svårast. De bor i en fallfärdig stuga i skogen, och har knappt mat för dagen. "Då tycker jag att du tar med något att äta åt er" säger mor vänligt. "Okej, jag gör i ordning några smörgåsar." "Nej, Lucy jag kan göra det. Lek med dina syskon så länge." Säger mor. Så när jag ätit upp min frukost går jag, Lilly och Tom ut i trädgården. Några minuter senare har jag blivit en stor och farlig varg ifrån bergen. Jag springer efter dem och fångar dem. "Hjälp! Hjälp en varg!" Tjuter Lilly när hon rusar över gräsmattan. "Akta dig Tom, hon äter upp dig!" Jag gör några vrål när jag jagar dem. Så kommer mor ut. I handen har hon en stor flätad korg. "Lucy! Ta nu den här så ses vi senare!" Säger mor till mig. Jag tvingas sluta leka med mina syskon, och så börjar jag gå. Vi har bestämt att vi ska träffas vid sjön, och det är en bra bit dit, så jag går fort. När jag fortfarande är i byn knastrar grus under mina bara fötter, men ju längre jag går desto mindre grus blir det, och tillslut är det ett frodigt daggvått gräs under mina fötter. Jag har då hamnat på ängen, och är ungefär halvvägs. Det är helt tyst, det enda ljud som som hörs är fågelkvitter från träden som här och var sticker upp ur den annars så släta marken. När jag kommit en bit till blir träden allt fler, och större, och så har jag hamnat i skogen. Men jag är långt ifrån den del av skogen där drakarna bor i sina stall, så det hörs därför inget drakliknande ljud. Efter ett tag hör jag ljudet av forsande vatten, och jag ser snart den stora sjön med det vackra vattenfallet åvanför. Där, på ett fallet träd precis intill vattnet sitter Figini. "Figini!" Ropar jag när jag ser honom. Han vänder sig om, och möter mig med ett leende. "Hej" säger han. Jag sätter mig bredvid honom på trädet. "Mor tog med smörgåsar" säger jag, och lyfter lite på duken som täcker korgen, men där under finns inga smörgåsar, nej där finns stekt kyckling, ägg och till och med en blåbärspaj. "Oj, jag tyckte du sa att hon gjort smörgåsar" mumlar Figini chockat, men ett leende syns på hans läppar. "Jag sa att vi bara skulle ha det" säger jag till svar. Figini skrattar till lite, men plötsligt blir hans blick allvarligare, som om han kommit på något hemskt. "Lucy, det är en sak jag måste berätta" börjar han. "Du vet att min far är fiskare, nästa gång han ska ut på havet så ska jag med." Orden väller över mig så plötsligt och oväntat att det enda jag kan stamma fram är: "Fantastiskt! Hur länge blir ni borta?" Figini harklar sig, och tittar mer i marken. "Vi kommer att vara borta i fyra månader." Jag stelnar till. Ett liv utan Figini i fyra månader!? "Oj" säger jag bara. Plötsligt hör jag ljudet av fotsteg en bit bort. Några sekunder senare dyker en person upp framför oss. "Frank?" Säger jag förvånat. "Lucy!" Säger han. Figini ser oförstående på mig. Jag harklar mig och säger: "Figini, detta är Frank. Vi träffades vid åkrarna i lördags." "Jaha" muttrar Figini. Jag märker direkt hans missnöje över att jag träffat Frank, och jag försöker därför att få Frank att gå iväg. "Lucy, jag har hört att Figini ska på fiskeresa, så om du behöver någon så kan jag gärna hjälpa till." "Hur visste du att Figini..." är det enda jag hinner säga innan han är borta. När vi är säkra på att han inte längre är nära börjar vi prata igen. "Vem var det där?" Frågar Figini. Jag bestämmer mig för att berätta för Figini om Frank. "Jag vet inte. Men han är konstig. När vi träffades första gången så var det som att han kunde läsa mina tankar." Säger jag. Återigen blir Figini alldeles likblek i ansiktet. Han säger skrämt: "Men Lucy, tänk om han är en Navine!" Jag har hört talas om Naviner några få gånger förut, och jag mins att de är farliga, och framförallt väldigt listiga. Naviner lever på andra varelsers själar. En navine tar en kropp i besittning, och när en navine väl har börjat, är det omöjligt att göra sig fri. Sakta äter naviner upp offrets själ inifrån tills att den har förlorat allt. Några av naviners främsta förmågor är tankeläsning och formskiftning. När jag får höra att Frank kanske är en navine blir jag så rädd, att jag nästan ramlar ner, och utan att jag kan hjälpa det börjar jag gråta. Tårarna rinner längs med mina kinder, och jag lyckas hulka fram: "Figini, du får inte åka! Du får inte!" Figini ser sorgset på mig. Han säger: "Lucy jag måste! Det här är min dröm, och far har kämpat i evigheter för att få med mig på en av resorna!" Jag fortsätter att gråta en lång stund. Men så slutar jag. "Figini, nu slutar vi oroar oss och har en fantastisk dag istället!"

Jag kommer hem sent på kvällen efter att ha varit med Figini hela dagen. Så fort jag öppnar ytterdörren kommer doften av grönsakssoppa mot mig. "Jag är hemma!" Ropar jag. Far kommer ut i hallen. Han ler ett utmattat leende. "Hej" säger han. Jag tar av mig stövlarna, och går upp på mitt rum. I trappan sitter Lilly med Agnes i famnen. Hon borstar omsorgsfullt ut det lockiga håret. "Hej Lucy!" Säger hon när hon ser mig. "Hej" säger jag innan jag går sista biten upp för trappan. När jag kommer upp kontrollerar jag att jag är ensam, så går jag in i biblioteket. Egentligen får jag inte vara i fars biblotek, men nu är det ett nödfall. Jag öppnar den knarrande dörren, och går in. Lukten av damm och gammalt papper slår emot mig. Jag går fram till hyllan med böcker om olika varelser. Jag letar speciellt efter en bok som heter: 101 varelser i det vilda. När jag hittar boken drar jag snabbt ut den, stoppar den innanför tröjan, och går till mitt rum. Väl där sätter jag mig på sängen, och tar fram den gamla boken. Jag blåser bort en del av dammet, och öppnar den. Sidorna i boken är gulnade och slitna, och det är svårt att se vad som står. Jag bläddrar försiktigt fram till innehållsförteckningen. Så hittar jag det jag söker efter:
145- 155. Naviner
Jag letar snabbt igenom boken tills att jag hittar kapitlet. Jag börjar läsa igenom texten:
Naviner
Att naviner är något som man bör vara försiktig kring är det många som vet, men effekten av en navines krafter är något som inte lika många känner till. I detta kapitel går vi igenom dess krafter.

Naviner är ytterst ovanligt förekommande kring byar och städer, men det händer, och då krävs försiktighet. Här är några saker att tänka på:
- Varna andra i din omgivning.
- Se till att undvika att vara ensam.
- Bär alltid med dig en ask med sotsand, naviner är känsliga för det.
Med hjälp av dessa sätt kommer navinen att försvinna inom några veckor.
Jag bläddrar igenom de olika sidorna. Precis när jag ska gå tillbaka med boken faller ett pappersark ut. Jag tar snabbt upp det från golvet, och vecklar ut det. Vid första anblicken ser det ut som vilket papper som helst, men när jag tittar lite till så ser jag att det är från en tidning. Jag sätter mig vid fönstret, för att få bättre ljus. Men precis nära ska vecka ut den hörs det att någon går på övervåningen. Snabbt stoppar jag ner pappret och boken i en låda i skrivbordet. Precis då kommer far in i sovrummet. "Lucy? Det är mat." Säger han. Jag nickar, och hoppas att han inte sett något. Så går vi för att äta middag.