En vanlig dag på 2Fort

Kapitel 3. Rött mot Blått

Portarna öppnades, Administratören hördes över hela kartan: Kämpa till döden!

~Scouts Perspektiv~

Jag sprang som enligt planerna, hoppade ut från Krypskyttenästet upp på bron, då jag mötte den Blå Scouten, jag tog snabbt fram mitt gevär då jag såg den Tunga Artilleristen med sin Minigun siktandes på mig, jag bestämmde mig för att hoppa ner i kloakerna under bron, in i tunneln som leder upp till Blå bas.

~Soldatens Perspektiv~

Vad gör han?! Han följer inte planerna!
Han hann inte långt innan den Blå Scouten var uppe i hans ansikte. Han sa: Är det allt du har, pucko? Innan han tryckte av.

~Krypskyttens Perspektiv~

Piss, jag vände mig om och med ett snabbt ryck i siktet såg han Scouten komma rusande. Jag ropade HJÄLP! Men ingen var runt honom, han skulle just trycka av.

~Pyros Perspektiv~

(Här skriver jag en översättning över vad han säger :))

Vad i?!
Krypskytten hade skjutit sig själv, rakt igenom ögat, då jag såg att hans pipa var släppt emot honom, då fattade jag, Scouten hade tagit hans vapen och tryckt av i ett snab...
Bakom mig hörde jag Demomanen skrika: Brinn i helvetet!!

~Scouts Perspektiv~

Jag sprang upp ur vattnet på den lilla plattformen där en liten enda glödlampa lös upp, jag kollade bakom mig så stötte jag in i något, eller var det någon?
Jag kollade och såg att det var en Röd, men jag blev så rädd att jag var nära att trycka av då personen skrek: NEJ!

Jag hoppade bakåt, damp ner på marken och lutade mig tillbaka mot väggen.
-V..vem är du? Frågade jag, mitt huvud snurrade runt och jag såg suddigt.
-Ja...jag är Fem Scout.
Fem Scout? Jag har aldrig hört den klassen förut?
-Men, varför har jag aldrig hört talas om den klassen?
-För att jag egentligen inte är en klass.
-Va? Sa jag med en fundersam röst.
-Ja, jag finns men inte som en klass, men jag är som er alla andra.
-Men, vad gör du har nere? Det är farligt här!
-Det Blå laget tillfångatog mig och släppte ner mig här, de hotade mig med att jag skulle få en plågsam död om jag försökte fly.
Då fick jag en snilleblixt igenom hjärnan, det var därför Administratorn skickade hit mig, för mitt lag hade förlorat den gamla Scouten, så de separerade mig från mitt gamla älskade lag för att jag skulle bli ersättning för denna Scout.
Jag reste mig, jag kände hur en tår brände bakom ögonlocket, när jag tänkte på mitt gamla lag, stunderna vi hade haft, alla skratt vi hade haft, alla nätter när vi låg i sängarna och berättade historier om våra liv..
En tår rann ner för kinden, även att jag aldrig hade gråtit så kände jag nu att jag inte var värd något längre, att jag bara var ett dammoln i mitt lag.
Fem Scout torkade bort tåren, hon frågade vad det var.
Vi satte oss ner nära varandra, jag berättade allt om mitt gamla lag och hur jag blev avvisad hit till 2Fort.
När jag var klar kramade hon om mig, hennes nära värme infiltrerade hela min kropp som bara kändes som en död människa.
Hon viskade i mitt öra "Allt kommer bli bra igen, jag lovar det"
Ett svagt men känslosamt leende sken upp på mina läppar.

Hej, detta blev ett långt kapitel, hoppas ni tyckte om det och skriv gärna en kommentar om vad ni tyckte! Tack. //Maz