Tagen ensam hemma

Inlåst

Jag vaknade med ett ryck, jag kollade på klockan: 11:45. Jag hörde något ljud jag inte kunde sätta ord på. Jag gick sakta ner för de kalla trapporna med mobilen hårt i handen. Nu hörde jag att ljudet kom från hallen. Jag kände på mig att något var fel för det vände sig i magen på mig. Jag tryckte in Moas nummer i mobilen...mer hann jag inte göra förrän jag plötsligt kände en hand på min axel bakom mig. Sedan blev det helt svart. 

Mobilen rullade ner för trapporna ner till hallen där det hördes en röst ifrån mobilen. "Hallå Lou?" "Mamma!" skriker Moa, "mamma" "jag hör någons mans röst. " Det brusade till lite och sen hördes mannens röst igen, nej shit, mobilen. Sedan ett pip och helt tyst.

Jag vaknade med kisande ögon, mitt huvud värkte. Men plötsligt kom jag att tänka på var jag befann mig. I en skåpbil med benen ihopknutna av ett tunt rep som jag lätt hade kunnat knyta upp. Jag tittade mig runt, det enda som fanns på det lilla utrymmet där bak i skåpbilen var en stol. Jag satt med ryggen lutad mot den kalla plåten. Jag tittade fram, det fanns ett galler och där bakom en man, han måste ha märkt att jag hade vaknat eftersom han nu vände sig om och log ett falskt leende mot mig. Jag granskade hans ansikte med en fundersam blick.  Han hade svart skäggstubb, svart hår, bruna ögon och ett ärr ovanför sitt högra öga. Jag kände hur mina ögon blev tyngre och tyngre. 

Aj! Min kropp dunstade mot golvet, jag spärrade upp ögonen och såg mig omkring. Jag befann mig i ett litet mörkt rum med en liten lampa med ett gult svagt sken. Jag kände mina smärtor här och där i kroppen, nu började jag få svaga bilder i huvudet. Jag stod i hallen hemma och jag trillade ner för trappan och slog i huvudet, jag minns en hand på min axel. Jag bars ut med en brun säck över huvudet sen tog minnena slut. Bilder suddas ut, det senaste som jag kommer ihåg är att jag får några slags tabletter som gör mina ögonlock tyngre, sedan blir allt svart.

Det känns som jag har legat på detta kalla golv i flera dagar nu, utan vatten eller mat. Men i huvudet känns det mycket bättre och jag kan äntligen tänka klart igen förutom att det är mycket bilder i huvudet som antigen är helt borta eller väldigt svaga. Men jag är inte trög , jag fattar ju att jag har blivit kidnappad eller det tror jag i alla fall. När tanken för första gången slog mig greps jag av panik. Jag fick inte tillräckligt med syre och i detta lilla mörka rum finns det knappt någon luft alls. För varje andetag får jag kämpa.

Men, för första gången öppnas den där skruttiga dörren in till rummet. Jag drar efter andan när jag ser...