Varför?

Kapitel 27

Återigen så vaknar jag upp i ett vitt rum som stinker handsprit. Sjukhuset....de så kallade helvetet. Och barnet är...borta...

Jag kisar lite med ögonen och ser Felix som sitter på en vit stol i ett hörn. Han sitter vid mobilen och under tiden så rinner sakta tårar ner från hans kinder. Jag sätter mig upp i sängen och kollar mot honom,

-Felle...

Han vänder snabbt upp huvudet mot mig han lyfter handen och torkar bort tårarna från hans kinder,

-Em...

Jag vänder på mig så mina fötter nuddar golvet, jag tar satts och "hoppar" ner på golvet. Jag går mot Felix och sätter mig ner i hans knä. Jag sätter sakta handen på min mage och sakta sätter Felix sin hand på min. Jag känner hur det börjar brännas i mina ögon. Jag får INTE gråta, jag är inte svag fast än jag gjorde abort. Jag bet mig hårt i läppen men de hjälpte inte...Jag slappnade av och tårarna rann. Felix pussar min kind tar bort tårar från mina kinder,

-Em de kommer bli bra.

Jag nickar svagt och vänder mig om så vi kramas,

-Jag kan inte fatta att-t jag gj-gjorde d-det.

Han säger inget utan bara håller om mig hårt och låter tårarna rinna.

Det blir en tystnad och efter ett tag hör vi en svag vibration från bordet bredvid min säng.

Jag kastar mig till mobilen och sätter den mot örat...

-Hallå?

-H-hej...

Jag hör en svag o nervös röst.

-Vem är detta?

Det blir tyst i andra änden.

-Jaha okej hejdå!

*personen harklar till sig nervöst*

-E-emmaa...

Mina ögon spärrades upp, telefonen gled sakta ner från min hand och kraschade ner mot golvet.

Jag stod där med öppen mun och började andas hastigt.

-H-hallå?....Ä-är du d-därr?

Jag hör hennes röst....det kan inte vara hon.

-Em?

Felix kommer fram till mig, han sätter ena handen om min höft och böjer sig ner efter mig mobil.

Han tar den mot sitt öra,

-Vem är detta? säger han med en bestämd röst.

-Felix tack o lov! Kan du ge telefonen till Emma ksk?

Hans ögen spärrades också upp men han sa bara,

-Jag tror inte din dotter vill prata med dig....

Jag sätter mig sakta ner i sängen och kollar mot Felix.

Han satte på högtalaren och började prata,

-Hon e min dotter Felix, såklart hon vill prata med mig.

Jag kollar ner på mina fötter som flyger hit o dit.

-Det ser då inte ut som hon vill de.

Det blir tyst igen...

-Ge bara telefonen till henne Felix!

Jag böjer mig sakta fram och ställer frågan jag har gått o tänkt på hela mitt liv.

-Varför gav du bort mig??

-D-det...kan jag inte säga dig gumman.

-Varför?!

-Bli inte arg nu, det är svårt att förklara...

-Jag har ALL FUCKING RÄTT att bli ARG! DU GAV BORT MIG!! FÖR INGET!!!

-Men om j-jag säger det kommer du aldrig p-prata med mig ngt mer...

Vi kollar mot dörren som sakta öppnades, vi ser hur Enis, Omar och ollys huvuden sticker ut.

Dom öppnar sakta dörren och kliver in,

-Du kan få prata med din son, säger jag bestämt och ger över mobilen till Olly.

Han kollar förvånat på mig och sätter sakta mobilen mot örat, han vänder sig om och riktar stegen mot dörren. Han sätter handen på handtaget och går ut.

Omar och Oscar kollar på mig o Felix med öppna munnar,

-Var det där din mamma? sa Omar.

Jag nickar sakta och suckar, jag känner hur sängen lutar lite på den högra och den vänstra. Felix satte sig på min högra sida och Omar o Oscar på min vänstra. Felix tar sakta tag i min hand och stryker den.

Dörren öppnas och Olly kommer in igen med ett leende på läpparna,

-Hörrni...jag har goda nyheter.

-Vadå för ngt? säger Oscar med ena ögonbrynet uppe.

-Emma ska få träffa mamma...

-VA!? ropar jag till och spärrar upp mina ögon.

-Du behöver de Em, säger Felix och sätter armarna om mig.

-Men jag känner inte henne, jag hann aldrig göra de...

-Men det kommer att gå bra Emma. säger Omar och Oscar tröstande.

-Jaja..får väll hoppas på de.

-Oh btw ni/vi får gå nu, påminner Olly.

Vi ställer oss upp och tar grejerna för att sedan gå från sjukhuset.

--2 veckor senare--

Jag har fortfarande spytt upp min magsyra och mått skit, som jag gjorde då jag var gravid.

Och de var idag som jag skulle möta min så kallade mamma..vi ska sitta på Starbucks och fika tillsammans. Jag är sjukt nervös, nyfiken men samtidigt väldigt taggad. Jag ska få träffa min mamma som jag inte känner...