Barnhemmet.

Den tomma blicken

Där Jag bor finns det två andra hus med två andra familjer.  Vi har inte träffats än men jag tror att jag lär känna dom snart. För imorgon kväll så blev jag och mamma bjudna på middag hos familjen Bergdahl.  I den familjen finns Emma hon är 11 år och mamma tycker att jag ska vara med henne men... jag vet inte hon verkar vara lite för ung för mig! hon är ju bara 11 år. Och jag är ju liksom 13 år satt jag vet inte om jag vill vara med henne! 

- gumman kan du följa med mig till affären? frågar mamma.

jag svarade tillbaka.. 

- Nej tyvärr mamma jag ska kolla om det finns fler böcker som blod barn som jag kan läsa. 

- okej gumman, säger mamma och skrattar lite lätt. men bli inte beroende nu! 

haha skrattar jag tillbaka.  

när mamma har gått så ställer jag mig vid bokhyllan.  Jag kollar om det finns några andra spännade böcker som bara måste läsas. jag tröttnade efter en stund och gick upp på mitt rum för att ringa min kompis Amanda. 

vi pratade ganska länge och efter en stund hörde jag att mamma kom. Man hörde ljudet i köket att hon packade upp varor och fot steg. efter 5 minuter började jag undra varför mamma inte sagt nått. Hon borde sagt nånting, iallafall ett hej. 

Vera gick ner för trappan och kikade in i köket. Hon kunde inte se mamma, inte heller någon påse eller några varor i kylen. Vera undrade var mamma var och vad det var som lät. Hon såg att ytter dörren var öppen. Vera sprang dit för att kolla, Utanför bakom ett träd såg hon en liten pojke, han var ganska blev och han hade blont hår kanske 4 - 5 år. Vera tänkte att det var väl Emmas lillebror som gick fel eller bara var lite nyfiken så hon tänkte inte mer på det.  

2 timmar har gått och mamma och jag gör oss i ordning för middagen hos familjen Bergdahl. Jag satte på lite concealer, mascara och puder. Jag satte på en vit blues och mina svarta favorit jeans. Mamma bad mig att gå ut och plocka några blommor som vi skulle ge till dom, jag gick ut en bit i skogen för jag vet att det ligger ett stort hav av blommor. Jag plockar dom vita och dom som luktade godast! efter ett tag när jag ska gå tillbaka så ser jag den lilla pojken igen,  han springer i blom havet och har skrattar. Pojken går närmare mig och tillslut står jag öga mot öga med den lilla pojken. Han sa att jag var vacker , jag tackade så mycket och gav han några blommor. på något sätt kände jag ett obehag och att pojkens blick såg tom ut, som om han tittade på mig fast han såg mig inte. det var en konstig känsla. 

mamma ropade på mig, 

- älskling är du klar? för vi ska gå om 5 minuter. Skrek mamma på mig.

jag vänder mig om för att se efter mamma, och svarar. 

- ja jag är strax klar.  

när jag vänder mig om igen för att kolla till pojken var han borta. jag fattade ingenting, det var som om han precis var här och sen bara gick upp i rök. jag ställde mig upp och kollade omkring mig, ingen liten pojke någon stans, ehh tänkte jag för mig själv.. han måste ha gått hem. 

När jag gått till mamma sa hon att blommorna var fina men måste gå så vi inte blir sena,  vi stod utanför Bergdahls dörr och knackade på.  Då öppnade Emmas mamma Malin dörren och välkomnade oss in. Det var stort och vitt i deras hus, jätte fint faktiskt. dom hade blåa detaljer på kuddar och ljus stakar men annars var allting vitt. Det doftade alla möjliga dofter och speciellt äppelpaj från köket. 

Emma kom ut från sitt rum och hälsade på mig också hennes pappa. Men jag undrade lite var pojken var? han kanske sov eller något. så jag sa inget.  när vi ätit och nästan var klara blev jag jätte kisse nödig. jag ursäktade mig och frågade vart toan var,  så jag gick upp för trappan och tog första dörren till vänster. när jag var klar var jag bara tvungen att ha en snoka lite, och se var den lilla pojken låg och sov, det fanns 3 dörrar var av en var toaletten. jag skulle precis öppna en hög brun dörr, men den var låst så jag kollade den sista som fanns kvar. där inne satt han på en säng. 

- hej, ska inte du äta med oss andra, frågade jag. 

- nä jag är inte hungrig, kan du hämta min mamma? sa han ledset samtidigt som han grät. 

- jag det kan jag, vänta här!  

jag sprang ner till dom andra och avbröt deras prat med ett ursäkta, det blev helt knäpp tyst. 

- din son vill att du ska gå upp till honom. 

det var helt knäpp tyst och sen svarade Malin. 

- Men vi har ingen son . sa hon och log mot mig, 

- men vem var det som satt på sängen i erat sov rum da? frågade jag med en snäll men ändå kaxig röst. 

jag gick upp för trappan med Emma för att bevisa att dom visst har en son och annars skulle dom berätta vem det var. när jag öppnade dörren fanns det ingen där. det var inga streck på täcket efter att någon hade suttit där och det var is kallt i rummet.