Fiskmåsen Olle

A/N: Innan du läser denna konstiga lilla berättelse så läs detta:

Så, detta är en fantasy-berättelse som jag skrev till skolan men sen bestämmde jag mig för att lägga upp den här på wattpad. Jag vet att den är sämst och att den är jättekort men den fick bara lov att vara 2 sidor lång så det är den. Den får vara dålig och kort! Haha ;)

Fiskmåsen Olle

-Jeg er en måge. Sa jag till en man som bara gick rakt förbi mig.

-Ja ja da! Sa jag.

Ingen bryr sig om att jag är en talande fiskmås. Kanske de inte förstår mig, jag kan prata danska och kinesiska, det är ju nästan samma sak. Jag kan prata svenska också såklart men jag föredrar kinesiska eller danska.

Usch en fiskmås! Vem tänkte det! Just det jag kan läsa tankar också.

Den kommer emot mig! Jag fortsatte gå i samma riktning.

-Aaaah! Bort din äckliga fiskmås! Skrek en kvinna och sprang iväg.

Jag har gjort mitt jobb: att skrämma folk. Jag hatar människor, de bara skriker och försöker skrämma bort en. Jag fortsatte att gå runt på bryggan. Idag ska jorden runt kryssningen börja och det är fullt med folk på bryggan, MIN brygga. Kryssningen börjar här i min lilla stad: Fiskarebyn. Jag hade tänkt åka med kryssningen, sitta på taket och se världen.

-Kryssningen börjar om tio minuter. Sa en kvinnoröst ur högtalaren.

Jag tog min plats uppe på taket och lite senare körde båten ut ur hamnen. Jag satt uppe på taket och såg hur människorna på bryggan blev mindre och mindre.

-Wow! Mamma kom och kolla på solnedgången! Skrek en liten flicka.

-Inte nu Denise, mamma jobbar. Sa hennes mamma och höll en Ipad i handen.

-Men mamma den är jättefin... Sa Denise.

-Stör mig inte sa jag ju! Sa mamman.

Jag tycker faktiskt lite synd om Denise. Människor jobbar så mycket att de missar de fina stunderna med sina barn. Mamman gick in och Denise stod helt ensam och kollade på solnedgången. Jag flög ner till henne och satte mig på räcket.

En fiskmås? Jaha, lite sällskap iallafall. Tänkte hon.

-Hej! Sa jag.

-Kan du prata? Och svenska. Sa Denise.

-Lite men mest danska. Sa jag.

-Hur kan du prata? Frågade hon.

-Vet inte riktigt. Sa jag.

-Okej, men tack för sällskapet iallafall. Sa Denise.

-Det var så lite! Sa jag.

Vi fortsatte att kolla på solnedgången utan att prata. Till slut gick Denise in och jag flög upp på taket där jag sen somnade.

Jag vaknade av vatten? Det var stora vågor och båten var full av vatten. Jag flög och kollade på alla människor som hade panik. Några luftbåtar och annat flöt runt i havet. Det var fullt med barn och ett var bekant. Denise. Om de på båten dog så ville jag inte att hon skulle dö. Hon var den första människa som pratat med mig. Barnen klättrade upp på taket för att vågorna inte kom så långt upp. Ett barn halkade på trappan och ramlade ner i det mörka havet. Jag flög upp bland barnen för att inte bli blöt och drunkna. Jag tror att någon trampade på mig för det blev svart.

När jag vaknade hade det slutat att storma och jag låg inte på båtens tak utan på sand? Framför mig fanns en ö, det var rosa palmer, gräset var neongrönt, sanden var riktigt gul och buskarna var blåa. Jag flög till båten som satt fast i sanden.

-Titta där är ju en ö! Sa Denise.

-Och hur hjälper det oss? Vi kommer att dö! Sa en pojke.

-Där finns det säkert mat! Jag hungrig. Sa Denise.

Jag flög in bland palmträden för att leta efter mat att ge till Denise men jag hittade ingenting.

-Och vad gör du här då? Frågade en väldigt liten Fjäril.

-Jag letar efter mat att ge till en liten flicka vid namn Denise och de andra barnen. Sa jag.

-Det hittar du inte här! Men låt mig visa dig var du kan hitta både rent vatten och mat. Sa fjärilen.

Jag följde efter fjärilen och såg massa bananer och ett stort vattenfall. Fjärilen började plocka baner och jag förstod inte hur men EN liten fjäril kunde bära en hel klase bananer. Jag tog två klasar och upptäckte att de inte vägde något alls. Jag och fjärilen flög till barnen och lämnade av allting. Barnen hade byggt vindskydd på stranden och några föräldrar som överlevt var också på stranden.

På kvällen grät alla människorna och ville hem. Jag ville också hem. Hem till min brygga. Jag flög till fjärilen och frågade:

-Fjärilen hur kommer jag hem?

-Följ mig! Sa han och började flyga.

Vi kom till ett ställe fyllt med hallon. Tror jag.

-Om ni äter dessa krymper ni och då kan du ha barnen på din rygg och flyga hem! Sa fjärilen.

-Tack! Sa jag och flög till stranden med bären.

Jag gav ett bär till varje barn och till de få vuxna. Alla krympte och sen hoppade på min rygg. Jag började flyga och allt gick bra tills jag blev trött. Jag landade i vattnet och en stor fisk kom och svalde en av de vuxna.

-Nej! Mamma! Sa en liten flicka och började gråta.

Jag fortsatte att flyga så att ingen annan skulle bli uppäten av en fisk. Tillslut hörde jag människoröster och såg min kära brygga. En efter En blev människorna stora och trillade av min rygg. Hallonen hade slutat värka. När alla trillat av och landat på bryggan såg jag hur en människa kom simmandes.

-Mamma! Sa en liten flicka!

-Hej Meja! Sa mamman.

-Åt inte fisken dig? Frågade Meja.

-Nej, Jag blev stor och fisken dog. Sa hon.

Jag började gå mot slutet av bryggan. Det var solnedgång.

-Vänta Olle! Skrek Denise. Tack för allt!

-Det var så lite. Sa jag och fortsatte att gå mot solnedgången.

SLUT!