Upp och nervänd

Ett nytt hus

Hellu, alla söta!! Detta är min nya berättelse Upp och nervänd ((: Ge den gärna en chans!
//Mlille_

Mitt namn. På pappret skulle jag skriva mitt namn. Endast mitt namn. Resten skulle mamma skriva.   Varför ville de att jag skulle skriva på? Det var väl inte jag som skulle adoptera ett barn? Men jag såg inte någon anledning att säga emot häller. Jag tog tag i bläckpennan som mannen mitt emot mig sträckte fram. Clara Blomdahl skrev jag så fint jag kunde. Egentligen heter jag inte Clara, jag heter Clarissa, men ingen kallar mig det längre. Pappa kallade mig alltid Clara, och när han dog blev det inofficiellt mitt namn. Bara Clara. Och sedan var det inget mer med det.
Mamma fyllde i resten av alla papper och diskuterade massa extremt ointressanta frågor med mannen i den där snofsiga kostymen. Inte ett leende visade han under hela konversationen. Men det gjorde kanske inte jag häller.
Sedan hade vi visst adopterat ett barn. Jaha.
Jag och mamma hade pratat länge om att adoptera en liten flicka, en lillasyster, och så var processen igång. Jag skulle få en lillasyster. Mamma hade också bestämt att i samband med adoptionen skulle vi flytta. Flytta ifrån mina vänner, som jag inte har. Flytta ifrån min pojkvän, som jag inte har. Flytta ifrån alla goda minnen från mitt hus och skola, som jag inte har. Flytta ifrån den stad jag älskat, men egentligen aldrig tyckt om. Vad hade jag att förlora?

Flyttbilen körde upp bredvid huset och stannade bakom mammas bil. En medelålders man satte igång med att bära in stora flyttlådor i huset. Låda efter låda. Jag kunde lätt urskilja vilka kartonger som var mina, jag hade nämligen målat med stora markeringspennor på dem så att jag skulle kunna hitta dem lätt. Smart.
Att jag hade gjort det var inget jag ångrade, för nog var det en hel del lådor.
När flyttgubbarna var klara åkte de bara därifrån. Lämnat oss med vad som verkade som tusentals flyttlådor intrycka i hallen. Mamma som var väldigt svag och liten kunde knappt lyfta en låda, vilket ledde till att jag, som faktist var både längre och starkare än mamma fick bära runt alla lådorna och möblerna i huset. Det var inte ett enkelt jobb...
När jag äntligen var klar var det redan kväll och höstens klara stjärnhimmel bredde ut sig ovanför de få, få molnen som svävade runt där uppe. De var längre bort än jag någonsin skulle kunna nå. Mamma berättade alltid att när jag var yngre ville jag alltid försöka nå stjärnorna. Då brukade pappa ta med mig upp på balkongen och sätta mig på sina axlar, sedan sträckte vi oss så långt vi bara kunde och fantiserade om att vi faktist kunde nå de där små glittrande prickarna ovanför oss. För mig var det verklighet. Det gick att nå dem, om pappa bara stod längst upp på tåspetsarna, och om jag bara sträckte ut mina små armar så långt jag kunde emot dem. Då gick det. Det gick fortfarande, om pappa bara varit där. Då skulle vi nå dem. De sista lådorna som stod kvar i hallen var de som tillhörde mig. Jag drog med mig dem in i det som skulle bli mitt rum. Det var större än det jag hade haft i vårt gamla hus. Dock hade det gamla rummet dessutom sne-tak så det uppfattades mindre än det faktist var. Men jag var nöjd med planlösningen i vårt nya hus, möblerna gjorde det mysigt och modernt på samma gång. Där skulle vi bo, jag, mamma och min adopterade lillasyster.
"Älskling, kan du packa upp dina saker innan imorgon? För då ska vi åka och hämta din syster." Skrek mamma ifrån vårt nya, stora kök. Mamma hade valt ett stort enplanshus. Alltså fanns både sovrum, badrum, vardagsrum och kök på en och samma stor våning. "Jadå! Jag skyndar mig." Skrek jag tillbaka och bar in den sista flyttlådan på mitt rum. "Tack, habibi." Avslutade hon. Jag stängde dörren efter mig och öppnade kartongen. Jag hade helt glömt bort hur mycket jag faktist packat med mig dit. Mamma hade hjälpt mig att bädda sängen med rutiga lakan och stora kuddar, över det la jag alla mina gosedjur. Ja, jag var sjutton år och ja, jag hade fortfarande gosedjur.. Hur mycket prylar, kläder och inredning jag än plockade upp kändes lådorna fortfarande oändligt fulla. Jag satte bilder av mig, mamma och pappa på de hyllor vi satt upp tidigare samma dag. Jag såg så lycklig ut då, då pappa var hos oss, då jag hade låtit mitt kastanjebruna hår blekas av solens vaga strålar och växa sig så fruktansvärt långt, nästan till svanken och då mina grön-bruna ögon glittrade så lekfullt vackert.
Jag plockade upp ett sista foto och placerade det bredvid de andra. Det var ett foto av mig och Bay lekandes i en pool för kanske tio år sedan. Bay var min hund, min alldeles egna aidi, han dog bara ett halvår efter pappa. Jag saknade de så.
"Dags att släcka, Clara habibi." Viskade mamma och öppnade försiktigt dörren till mitt rum. Habibi betyder älskling på arabiska och ska egentligen användas till pojkar, men mamma brukar säga att det är något hon inte bryr sig om. "Jag ska. Ge mig en sekund att byta om bara." Svarade jag tyst och kramade om min lilla mamma. Hon kysste min panna till svars och lämnade sedan mitt rum. Mammas utseende var motsatsen till mitt, hon hade lockigt, blont hår och ljusblåa ögon och en helt annan kroppsbyggnad. Folk som inte kände oss hade aldrig gissat att vi var släkt över huvud taget.    När min adoptivsyster kom skulle vi ha ett tredje utseende i mixen.
Jag hämtade en ljusblå pyjamas ifrån min nya, vita Ikea-garderob och bytte snabbt om. Jag drog för gardinerna och kröp sedan ner i sängen. De kalla lakanen fick mig att rysa och dra ännu en filt över kroppen, ovanpå täcket. Vi hade ännu inte fått värmen i huset att fungera.. Nog var huset modernt, men inte något vidare tekniskt. Inte än iallafall. Men inte förens då tänkte jag på hur fruktansvärt kallt det var. Decemberkylan kittlade de delar av min frusna kropp som vågade sig utanför duntäckets varma beskydd. Jag lurade min hjärna att glömma bort kylan genom att tänka på hur morgondagen skulle bli, jag skulle få träffa min syster för första gången. Det enda vi visste om henne var att hon var att hon var tio år, kom ursprungligen från Sydafrika och hade bott i Sverige i drygt fem år på ett barnhem utanför Stockholm. Dagen efter det var också spännande, då skulle vi börja skolan, jag och min syster. Jag skulle börja på tvåan på gymnasiet bland människor jag aldrig tidigare träffat och min syster skulle börja fyran på en mellanstadieskola som låg precis bredvid min.

*bank bank bank* "Vi ska vara där om en halvtimme, Clara. Vakna!" Ropade mamma och bankade med handflatan på min dörr. Sakta öppnades mina tunga ögonlock och jag tittade mig omkring. "Va?" Mumlade jag innan jag uppfattat vad mamma sagt. "Jag kommer.." Fortsatte jag sedan. Jag övertalade mina ben om att kliva upp och gick sedan mot garderoben igen. Jag tog på mig ett par sönderslitna jeans, en skjorta och svarta hängslen. Efter det klampade jag iväg till badrummet. Jag öppnade två dörrar innan jag äntligen hittade toaletten, det skulle visst ta ett tag innan jag hittade ordentligt i det nya huset. Som om jag aldrig gjort något annat i hela mitt liv omringade jag mina ögon med en svart kajal och mascara och avslutade sminkningen genom att fylla i mina ögonbryn. Men än så behövdes inte. Jag sket liksom i om min hud såg slät ut eller om mina läppar var glansigt rosa. Mamma som inte varit vaken mycket längre än jag förberedde två koppar snabbkaffe, som vi egentligen inte tycker om. Både jag och mamma dricker vanligtvis bara bryggkaffe, men eftersom att vi hade ont om tid var det inte ett alternativ den dagen. "Vill du ha skinka på mackan?" Ropade mamma sedan. "Ah, två skivor!" Svarade jag och kom inrusandes i köket. På några sekunder dukade jag bordet och satte mig på min plats. Ja, min plats. I vår familj hade vi bestämda platser, och där skulle man sitta! Mamma la ner mackorna på våra tallrikar och satte sig på sin plats mitt emot mig. "Har du läst här att de ska bygga om skolan efter jul?" Mumlade mamma med ögonen djupt nere i tidningen. "Nä.." Mamma brydde sig egentligen inte om något svar, tiden då hon läste sin tidning var helig och man fick inte under några omständigheter störa henne. Det hade jag lärt mig. Jag tog det sista bettet på min skinkmacka och gick sedan från bordet. "Sätt dig i bilen om du är klar, Clara gumman. Jag kommer alldeles strax.." Sa mamma bestämt utan att lyfta blicken från tidningen. "Okay, skynda dig.." Suckade jag och tog på mig mina vinröda palladium kängor. Ännu hade snön inte fallit, men kylan berättade att det inte var länge kvar tills vi skulle få se himmelen öppna upp sig och låta snöflingorna falla hejdlöst till marken. Min tumme nuddade den lilla knappen på bilnyckeln och den klickade till. Jag sparkade uttråkat i gruset på uppfarten och klev sedan in i mammas silvergråa Ford. Det tog ytterligare fyra minuter innan mamma öppnade, stängde och låste ytterdörren för att sedan skynda sig till bilen. "Sådär ja! Då åker vi." Sa mamma glatt och satte på sig sitt säkerhetsbälte. "Ah.." Mumlade jag trött till svars. Mamma startade bilen och det bar av mot barnhemmet. "Älsklingen?.." Började mamma bekymrat och sneglade på mig från förarsätet. "Ja, vadå?" Svarade jag förvirrat. "Har du borstat håret idag?" Sa hon lite generat. Oj, shit! Hon hade rätt.. Jag hade inte borstat det, jag hade inte ens rört det sedan jag vaknade. Ojdå. Jag fällde ner spegeln ovanför mig och såg upprört in i den. Några månader tidigare hade jag färjat det svart, men färgen höll på att blekas ut, så mitt axel-korta hår såg brun/svart/röd/grått ut.. Inte den finaste kombinationen kanske, och speciellt inte när det var rufsigt och oborstat. Det såg helt ovårdat ut, vilket det i och för sig var.. Desperat försökte jag kamma till det med fingrarna, vilket var nära omöjligt. Jag suckade tyst. Mamma log skevt mot mig och skakade på huvudet. "Vi är framme om fem minuter, det kvittar habibi, du är vacker ändå." Sa mamma tröstande och svängde av på en mindre väg. Hon hade delvis rätt, det spelade ingen roll hur mitt hår såg ut, men vacker var jag väl inte direkt. Förresten skulle vi ju bara träffa min syster, som jag bara skulle leva med resten av mitt liv.