Upp och nervänd

En ny familjemedlem

"Här är det!" "Habibi, ser du? Nu är vi här!" Tjatade mamma och pekade på den stora byggnaden som vi sakta närmade oss. "Jag ser. Tack." Mumlade jag ointresserat till svars. Mamma klev exalterat ut ur bilen och tittade med uppspärrade ögon på mig. Sedan gick vi in i vad som verkade som huvudentrén. Direkt när vi satte en fot innanför byggnaden kom en man i kostym fram till oss. "Goddag, ni måste vara Erica och unga Clara Blomdal?" Sa han arrogant och på oss genom sina extremt fula kontorsglasögon. Jo, han var verkligen ett praktexemplar av ful. "Ja, det är vi!" Svarade mamma glatt och vinkade lite nervöst. "Då så, följ mig." Fortsatte den fula mannen. Lilla mamma fick nästan jogga för att hinna med i den fula, och märkvärdigt långa mannens takt. Jag, som var en dryg decimeter längre än mamma hade inte alls lika svårt med det. "Anne-Marie, de är här nu. Hämta Minou!" Hojtade mannen till en kvinnlig kollega i lika fula, svarta kontorskläder. Minou. Min blivande lillasyster hette Minou. Mammas ögon såg stora och glittriga ut, likt ett barns på julafton. Kollegan, Anne-Marie kom gåendes emot oss och inte förens hon var bara några meter ifrån oss såg vi att bakom henne gömde sig en liten flicka, min syster. "Vill ni var så goda och följa med till vårar kontor?" Frågade Anne-Marie artigt och gjorde en gest med händerna emot ett rum bredvid oss i korridoren. "Givetvis!" Svarade mamma glatt och följde med in på kontoret. I rummet fanns fyra stolar. På ena sidan bordet satte sig jag och mamma, och på den andra Anne-Marie och Minou, min syster. "Då så! Det här är Minou." Sa Anne-Marie och la handen på Minous axel. Mamma granskade den lilla flickan noggrant och log sedan mot henne. Minou hade något så fasligt vackert hår! Långt, mörkt och alldeles fluffigt så kallat 'afro-hår'. Hon hade även mörk-mörkbruna, glittrande ögon och fylliga, små läppar. Hon var så söt, min syster. Mamma granskade noga Minou och log sedan något kolossalt. "Vilken underbar liten flicka!" Sa hon sedan glatt. "Tackar!" Svarade Minou genast och la handen på hjärtat. "Ni vet redan hur gammal lilla Minou är och vart ifrån hon kommer va?" Sa Anne-Marie och riktade sig till mamma. "Jodå, det skulle jag nog påstå." Svarade mamma med blicken fäst på Minou. "Så bra!" Började Anne-Marie. "Vi tänkte bara informera om att Minou här, har blivit kallad Minou ändå sedan hon kom hit till Sverige. Anledningen är suddig, med så är det iallafall. Hennes originella namn från Sydafrika var Adanya, men hon föredrar att ha Minou som tilltalsnamn." Avslutade hon. "Japp." Påpekade Minou. Mamma harklade sig och sa sedan: "jo, ja. Minou är ett jättefint namn! Adanya också, vi ska tänka på detta. Tack." Anne-Marie kollade skeptiskt på henne. "Har du något du skulle vilja säga, fröken Clara?" Sa hon och vred huvudet långsamt åt mitt håll. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade varit tyst i en kortare evighet. Inte sagt ett ord, inte delat en mening. Så hade det alltid varit, jag är typen som gillar att lyssna. Det är som terapi att höra andra människor prata, bara prata, om precis vad som helst. "Nä, jo.. Eller att. Nope, det tror jag väl inte." Mumlade jag pillade med skjortärmen. Lilla Minou log mot mig, på ett sådant sätt som bara små barn kan göra. Jag log nästan omedvetet tillbaka. "Men då så! Eftersom att ni redan skrivit på alla papper och fixat med allt, så borde hon bara vara eran nu." Sa Anne-Marie till sist och reste sig upp. När sedan Minou reste sig lättade en tyngd från min kropp. Nu hade jag fått en lillasyster. Mamma sträckte fram en hand mot Minou och hon skakade den lätt. "Jag heter Erica, och jag är din nya mamma."
"Hejsan! Jag heter, som du redan vet, Minou." Svarade Minou artigt och skuttade sedan fram till mig. "Hallå, syster! Eller Clara, om du hellre vill det." Sa Minou och kramade mig. "Hej.." Syster, syster, syster. Ordet fortsatte att eka inuti mitt huvud. Syster. Det liksom värmde i hela hjärtat, hela kroppen av att bli kallad syster. Bara ett ord, ett ord som betydde så mycket mer för mig än för någon annan. Ett tomrum i min kropp.
Men det var Minou, min syster som fyllde tomrummet. "Ska vi gå till bilen? Jag tänkte att vi kunde stanna på vägen hem och köpa glass? Om ni två vill alltså." Sa mamma och började gå mot utgången av byggnaden. "Gärna för mig!" Sa Minou glatt och hoppade efter mamma. Hur kunde den där lilla nioåriga flickan redan vara så världsvan? Så van vid oss, mig och mamma, och så van vid anpassningar och förändringar. Hon verkade ju så mogen, så vuxen. Inte alls som en nioåring. "Javisst." Mumlade jag.