Kapitel 21

604 36 4
                                    

Ariadnes perspektiv:
Jag gick upp till mitt rum och som tur var så låg Alexandra och sov.Då slapp jag bli utfrågad i kväll, det skulle hon nog göra när jag vaknade imorgon. Men det var inget jag orkade tänka på, för så fort jag lade mig i sängen så somnade jag.

Jag vaknade tidigt på morgonen dagen därpå. Jag smög upp och satte försiktigt på mig kläderna och gick försiktigt ut därifrån. När jag kom ut sken morgonsolen starkt och man hörde hur fåglarna kvittrade. Jag andades försiktigt in luften och man kände doften av alla blommor som var planterade utanför byggnaden. Det kändes som att det skulle bli en underbar dag. Jag hade över en timme på mig att göra nånting innan min privatlektion med Alec började. Jag bestämde mig för att ta en promenad i skogen.

När jag hade gått ett tag så blev det helt tyst, alla fåglar slutade kvittra. Jag började höra att kvistar bröts bakom mig. Enligt mina instinkter så började jag springa.

Jag hade aldrig sprungit så här fort någon gång, och det kändes som att jag aldrig ville sluta heller. Jag hörde fortfarande att det var något bakom mig. Men jag vågade inte vända mig om för att se vad det är. Jag sprang bara längre och längre in i skogen.

Skogen blev bara mörkare och mörkare och man såg skuggorna lägga sig under alla träd.
Det var då jag fick panik.

Kom igen nu Ariadne, du är en Gud för gudsskull. Du borde inte få panik. Du är säkert mycket starkare än den som jagar dig.Försökte jag intala mig själv.

Då kom jag på att jag inte hörde nånting bakom mig. Hjärtat stannade till, vad hade den tagit vägen tänkte jag. Plötsligt så kom det något snabbt emot mig.

"Varför sade jag att det skulle bli en underbar dag?"

Queen of the GodsWhere stories live. Discover now