Catherine Collins

2

Efter en stund har jag lyckats krångla av mig kontroll-apparaten som alla har när de sover och går sedan direkt till badrummet där jag duschar länge, tvättar håret med schampoo, balsam och inpackning, rakar till och med benen. När jag kommer ut ur duschen drar jag på mig en vit badrock i frotté och går ner för att äta frukost.

"Det var på tiden", säger Lily och kastar en blick på sitt armbandsur när jag kommer in i det stora, vita köket. Som vanligt har hon redan hunnit sminka sig och fixa håret. Mary, vår hushållerska, ger mig ett snabbt leende när hon drar ut stolen för mig innan hon själv sätter sig ner bredvid mig. På bordet har hon dukat jättefint med bröd som hon bakat, smör, ost, massor med frukt och apelsinjuice. Under frukosten säger vi inte så mycket, det är sällan jag och Lily har någon längre konversation. Även fast att jag har bott med henne i närmare 6 år känner vi inte varandra så bra, och så har det varit ända sedan jag flyttade in. Fast kanske är det så det ska vara, det kan väl inte jag veta. Min egna familj var ju allt annat än normal, enligt styrelsen som placerade mig här. Även om jag aldrig någonsin ens skulle tänka tanken att yttra orden högt är det faktiskt så att jag trivdes bättre hos min gamla familj, eller min riktiga familj, beroende på hur man nu ser det.

"Catherine..." Jag väcks ur mina funderingar när jag hör Mary säga mitt namn för säkert femte gången eller något. Moster Lily suckar och hänvisar återigen till den dyra klockan kring hennes handled genom att peka på den. När hon försäkrat sig om att hon har min uppmärksamhet yttrar hon sig med sin släpiga, tråkiga röst.

"Du behöver sminka dig, fixa håret och byta om innan skolan. Och du har knappt en halvtimma på dig", säger hon och ger mig en väldigt menande blick. Jag kan aldrig göra någonting utan att antingen Lily eller styrelsen har koll på mig hela tiden, jag är ständigt övervakad, dygnet runt alla dagar. Inte för att det stör mig, aldrig någonsin tänker jag på det. Det är ju så det ska vara. Jag har aldrig klagat, varför skulle jag? De vill ju bara att jag ska vara säker, och det ska jag såklart vara tacksam för.

Sådär! Ett tunt lager med genomskinligt läppglans från Lancome och jag är helt färdig! Det blonda, egentligen lockiga håret är uppsatt i en inbakad, lång, mycket prydlig fläta och mitt ansikte är korrigerat med hjälp av en del smink som Lily har visat mig hur man använder. Min skoluniform består av en grå-rutig, veckad kjol, vit, kortärmad blus, gråa, tunna strumpbyxor och mörkgråa knästrumpor. Ytterkläderna är också bestämda och tillhör uniformen; svarta, blanka ballerinaskor och en tunn sommarjacka. Fast dessa ändras såklart efter årstiderna och stilen på kläderna ändras också varje år beroende på vad som är modernt och inte. Det är ju trots allt stadens mest förnäma flickskola vi pratar om.

Jag knäpper på mig spårnings-armbandet och tar ryggsäcken innan jag kilar ut till den stora, vita bilen där Lily redan sitter och väntar. Så fort jag har knäppt fast mig startar hon bilen och kör iväg. "Tack för skjutsen", säger jag när vi är framme vid skolan. Jag får en nick till svar innan hon kör iväg, vidare till sitt jobb. Precis när jag vänder mig om och ska gå in i skolbyggnaden krockar jag med något och både jag och det något, eller rättare sagt den någon, som jag krockade med flyger till marken med en smäll. Det går väldigt snabbt och jag måste bita mig hårt i läppen för att inte svära högt när min högra axel slår i marken och någon hamnar över mig. Tårarna brinner bakom mina ögonlock av smärta och förnedring, men jag blinkar snabbt bort dem. Ta ett djupt andetag. Skärp dig nu, Catherine. Alla står och tittar på dig. Jag lyfter långsamt blicken och möts av ett par gröna ögon. Han harklar sig och reser sig upp.

"Förlåt mig", säger han försiktigt. Hans röst är lugn, med ett lågt tonläge och han fortsätter. "Jag borde se mig bättre för. Här, låt mig hjälpa dig upp". Han sträcker ut en hand mot mig, men i stället för att ta den sitter jag bara där och betraktar honom misstänksamt. Vad är det för fel på honom? Han kan definitivt inte vara härifrån, för här pratar man aldrig med främlingar och i så fall inte mer än nödvändigt. Vi får inte ens prata med främlingar, speciellt inte män. Det kan leda till massa olika hemskheter. Jag kan inte göra annat än sitta och gapa, aldrig har jag varit så nära en kille förut. Vad i hela friden tror han att han håller på med? Nästan all fysisk kontakt mellan könen är förbjuden, om man bortser från familjemedlemmar och gifta par, såklart. Och han sitter här och sträcker ut handen mot mig? Jag begriper ingenting. Jag sätter mig upp, fortfarande med blicken fäst på honom. Det är bara jag och killen kvar på trottoaren, så jag förstår att första lektionen redan har börjat. Han sträcker ut handen och rör lätt vid min uppskrapade axel, vilket får mig att instinktivt rycka till och rygga bakåt. När han drar tillbaka handen ser jag att hans fingertoppar är blodiga och när jag ser ner på min vänstra axel ser jag att det vita tyget har gått sönder och färgats rött av blod. Jag sänker blicken och upptäcker att de tunna strumpbyxorna har rispats upp och att mina kläder är alldeles smutsiga. Varför skulle trottoaren nödvändigtvis vara full med grus, tänker jag... men utåt visar jag ingenting som jag tänker. På utsidan är jag helt likgiltig.

"Du blöder ganska mycket, och du har fått grus i såret. Du kanske borde se om det där, annars kan såret bli infekterat". Jag säger fortfarande ingenting. Istället ställer jag mig upp och börjar rätta till mina kläder så gott det går.

"Okej. Tack", säger jag tyst innan jag börjar gå mot skolan.