Skolprojekt Saga

Saga

Det fanns en gång, för mycket länge sedan, ett lyckligt land som hette Soldal. Landet styrdes av ett vist och ärat kungapar, och riket blomstrade under deras ledning. Både kungen och drottningen älskade sitt rike, de gjorde allt för att dess innevånare skulle må så bra som möjligt. Men av allt älskade de sin lilla dotter, Månsken.

Prinsessan Månsken var sannerligen ett förunderligt barn. Hennes ögon glittrade som stjärnor, och hennes svallande hår glänste som månen själv. När hon gick ut på promenad kom sångfåglar och satte sig i hennes hår, och sjöng de vackraste för prinsessan.
Men trots att vår prinsessa var given dessa överjordiska gåvor, så var hon aldrig skrytsam eller högfärdig. Varje dag smet hon ut ur slottet, för att vara med folket i staden. Hon lekte med de fattiga barnen, hjälpte de som behövde hjälp och satte alltid ett leende på även de ledsnastes ansikten. Vart hon än gick möttes hon med kärlek, ty folket ansåg att hon var den största gåva som givits till kungariket.
-Titta, där kommer vår vackra prinsessa! hördes titt som tätt när hon sprang genom staden.

Vår berättelse börjar den dag då Månsken fyllde sju år.
I det kungliga slottet var det fullt upp. Det skulle ordnas en stor bankett, och Soldals sju mäktigaste feer skulle vara där för att skåda in i barnets framtid. De skulle välsigna henne mot allt ont som skulle kunna hända, ty både kungen och drottningen var gamla och oroade sig mycket för framtiden. De visste att deras tid skulle ta slut, och då skulle Månsken ensam få regera över kungariket.

Så kom dagen för banketten. I tronsalen hade det dukats till fest, och gästerna hade redan börjat strömma in. Hela slottet var dekorerat med prinsessas älsklingsblommor, och borden dignade av de läckraste maträtter. Detta skulle sannerligen bli en fest det skulle talas om i generationer.
Alla hade nu samlats i tronsalen, och inväntade spänt feernas ankomst. Där fanns alla möjliga personer, från regenterna av grannlanden till Månskens närmaste lekkamrater, ja alla sorters folk.
Då plötsligt blev hela salen tyst. Ett himmelskt ljus fyllde rummet, och så stod de där, som hämtade ur en dröm. De sju feerna neg, och bredde ut sina skimrande vingar.

-Vi har kommit för att ge prinsessan vår välsignelse, började den första fen.
-Hon kommer, så som vi alla gör, att möta stora svårigheter i sitt liv, fortsatte den andra fen.
-Men med vårt beskydd skall hon klara sig igenom dem, log den tredje fen.
-Och hon skall leda vårt land till ära och storhet. Den femte fen fladdrade med sina vingar.
-Vi skall nu skåda in i hennes framtid, sa den sjätte fen högtidligt.
-Låt oss börja. Den sjunde fen höjde en lång, vit trollstav.
Långsamt svängde hon trollstaven, och ur spetsen strömmade en dimma av små, små stjärnor. Den magiska dimman lade sig, tills hela salen glittrade som Vintergatan själv.
För alla vanliga människor som satt i salen såg det bara ut som en massa glitter, ty vanligt folk kan inte se magi som den egentligen är. Men feerna kunde tyda dimman, och i den såg de barnets framtid.
Då hördes ett ljud som om glas krossades, och dimman försvann i ett blink.

-Vad är det som pågår? hojtade kungen. Varför avbröt ni besvärjelsen?
Men feerna svarade inte. De var helt bleka i ansiktena, som om de sett något förskräckligt. Till slut började de sjunde fen tala, och hennes röst darrade då hon pratade.
-Vi skådade in i prinsessans framtid, och såg då bara hemskheter. Sju års olycka kommer att drabba vårt land, och hon är orsaken...
-Men! ropade den fjärde fen. Jag vet hur vi ska skydda både henne och landet!
-Skämtar du? Dina besvärjelser slår alltid fel. JAG ska rädda landet! Den andra fen skrattade.
Så vips hade alla feer startat ett hetsigt gräl. Alla ville de skydda Soldal från sju års olycka, men ingen kunde komma överens om hur.
-Stopp! skrek drottningen. Ingen av er får skada Månsken!
Men kungen, vis som han var, kom med ett förslag.
-Vad sägs om att ni alla får var sitt år på er att bota Månsken från förbannelsen. Om inte den första lyckas, är det nästas tur. Den som lyckas får halva kungariket, och så mycket guld de vill ha. Men ni får inte skada henne!

Så blev det som sagt. Så fort alla gäster hade gått hem sattes den första feens plan i rörelse.
-Jag ska skydda både Månsken och kungariket genom isolera henne från omvärlden helt, sa hon. Olyckan kanske kommer ifrån att hon beblandar sig så mycket med folket!
-Låt gå, sa kungen.
Och så blev det. Ett rum inreddes för prinsessan, högst upp i slottets torn. Där fanns allt som skulle behövas för att bo där ett år, men det fanns bara en liten fönsterglugg. Mat skulle puttas in igenom en liten lucka, och hon kunde prata med sina föräldrar en gång om dagen, igenom ett hål i dörren. Men prinsessan blev helt bestört...
-Kan jag åtminstone få promenera i trädgården en sista gång?
Kungen och drottningen ville ju inte sin dotter illa, så de lät henne gå på en sista promenad.

Månsken gick igenom trädgården, sista gången på ett år. Hon luktade på varenda blomma, hoppade i varenda vattenpöl och försökte att samla in så många minnen som möjligt inför den långa isolation som väntade. Solen hade just börjat gå ner och prinsessan var på väg in igen, när hon hörde något som prasslade i buskarna. Nyfiket kollade hon efter. Skämt hoppade hon bakåt, för en gammal gumma klev ut ur buskarna! Men gumman bara skrockade, och sade:
-Lilla barn, mycket ligger på dina axlar nu. Allt detta kan kännas som en börda, men du kan vända det och göra dessa sju olycksår till sju lyckoår! Men med hjärtat på rätt plats kommer du att klara det.
"Ska jag verkligen lita henne? Hon skulle ju kunna vara en ond trollpacka." tänkte Månsken. Men innan hon hann säga någonting så var gumman borta, lika snabbt som hon dök upp.

Så började den första feens år. Månsken spärrades in i tornet, och fastän det fanns många böcker, leksaker och dylikt tog det knappt en vecka innan hon blev uttråkad. Hon kunde för sitt liv komma på hur detta skulle kunna omvandlas till något positivt för riket, tills hon en dag hörde en knackning på tornets enda fönster.
Utanför låg ett garnnystan och två stickor. Hon stack ut huvudet och kollade rund så gott hon kunde, men kunde inte se någon som skulle kunna ha knackat. Prinsessan ryckte på axlarna, och bestämde sig för att kolla närmare på det mystiska garnet och stickorna. Det verkade vara ett helt vanligt garnnystan, men prinsessan fick en idé! När hon var liten hade hennes mamma lärt henne att sticka. Minnet var lite suddigt, men vid slutet av dagen hade hon lyckats åstadkomma en mössa. Garnet var dock redan slut, och när Månsken gick och lade sig vid kvällen önskade hon att hon hade mer, ty när hon stickade verkade det som om tiden gick snabbare. Hon lade mössan på fönsterbrädet, och somnade sedan.

Nästa dag när, när hon vaknade, var mössan borta! På fönsterbrädet låg istället ett nytt garnnystan. Nu insåg hon vad Månsken skulle göra. Så fort hon hade ätit frukost satte hon i gång med stickandet igen. Medans hon stickade var det som om tiden flödade snabbare, och vid slutet av dagen hade hon gjort tre par strumpor. Hon lade dem på fönsterbrädet, och gick och la sig.
Detta fortsatte länge. Hon lämnade sitt arbete på fönsterbrädet vid kvällen, och på morgonen fick hon nytt, fint garn i utbyte. Hon pratade med sin mor och far varje dag, men nämnde aldrig stickandet eller garnets mystiska uppdykande. Tiden passerade, och till slut hade ett helt år gått.

Så en vacker dag var det dags. Prinsessan kollade efter på fönsterbrädet efter nytt garn, men såg till sin förvåning att det inte fanns något där! Kunde detta vara sista dagen? Hon väntade spänt vi dörren i några minuter, tills hon hörde hur en nyckel vreds om i låset.
Så fort dörren öppnades kastade hon sig i sin fars armar.  Han tar henne och svingar henne runt, runt. Trots att de talat igenom dörren varje dag, så var det en helt annan sak att äntligen vara tillsammans igen.
-Vi vet att det är fantastiskt att vara ute igen, men det är ännu för tidigt för att fira. Först måste vi undersöka om fens besvärjelse verkligen fungerade.
Månsken nickade, vis som hon var. Hon höll sin mor och far i händerna, när de i tystnad gick mot tronsalen där den andra fen väntade.

Tronsalen var fylld med morgonljus, och fens vingar glittrade där hon stod. Hennes vassa tänder gnistrade när hon log.
-Kom, mitt barn. Låt mig se om min systers besvärjelse har funkat.
Fen la sin hand på prinsessans panna. Med sin magi kände hon efter förbannelsen, men hittade till sin förvåning inget! Men slug som fen var, kom hon på en plan.
-Åh nej, flämtade den andra fen till. Förbannelsen vilar ännu över vår prinsessa, men med ytterligare ett år av prövning kan jag befria henne!
Feen log för sig själv. När  prinsessan skulle undersökas nästa år skulle de märka att det inte fanns någon förbannelse, och hon skulle själv få äran...

Vad kommer hända de följande 6 åren? Kommer Månsken att rädda kungariket?
Fortsättning följer... (Kanske, om jag orkar.)