FLICKAN MED HÄMNDEN

1

Jag förlorade mig själv ett tag efter den där kvällen. Nu i efterhand var dom timmarna suddiga och det var svårt att se klart vad det var som hade hänt. Men det var tre namn som cirkulerade runt i mitt huvud. Dom hade gjort det länge nu. Chase. John Ferguson. Claire. Hur mycket jag försökte fortsatte mitt undermedvetna att påminna mig om att två av dom var döda. Varje sekund hela tiden blev jag påmind. Det var nog därför jag blev galen. När den där kvällen blev natt och natten blev dag kunde jag endast se Chases slutna ögon. Hans lockiga bruna hår som låg fastklistrat runt hans tinning och hans stela kropp som låg tryckt mot asfalten. Den stora röda fläcken på den blå tröjan som samlades i en ännu större fläck under honom på asfalten. Jag skulle aldrig låta mig själv glömma. Det var omöjligt.

Dagen efter var jag tyst. Jag vandrade flera timmar i skogen tills mina fötter gjorde så ont att det var omöjligt att ta fler steg. Elden hade bränt upp mina kläder och dom hängde i trasor runt min kropp. Jag hade satt mig ner på en sten och masserat mina bara fötter. Jag var så förvirrad när jag satt där. Men mitt i alla tankar och smärtan från fötterna var det som att jag faktiskt insåg vad som hade hänt. Han skulle inte komma tillbaka. Chase skulle aldrig mer resa sig upp från den där gatan han låg på. Han skulle aldrig mer kyssa mig och aldrig mer se på mig med sina bruna ögon. Han var borta för alltid. När jag tänkte den tanken bröt jag ihop. Det var då allting kom ikapp mig. Jag slutade massera mina kalla fötter och började istället att gråta. Jag gömde ansiktet i handflatorna och tårarna banade ner för mina kinder. Jag började även skrika. Skrek rakt ut gjorde jag och fortfarande har jag ingen aning om vad det var jag skrek. Det var som att min mun inte kunde forma de rätta orden pågrund av alla tårar. Från någon annans perspektiv måste det sett roligt ut. En halvnaken flicka som satt på en sten och skrek en massa trams.

När jag satt där lovade jag mig själv att aldrig glömma honom. Jag förhörde mig själv. Vilken hårfärg hade Chase? Chase hade brunt hår. Bruna ögon. Han luktade speciellt, den typiska Chase-lukten. Hans skratt var hackigt och ibland skrattade han som en liten pojke på fem år. Han var den finaste personen jag någonsin träffat. Det skulle jag aldrig glömma. Han skulle fortsätta leva i mitt minne för alltid.

Jag vet inte hur länge jag satt på den där hårda jävla stenen men det var ett tag. När tårarna var slut reste jag mig upp och gick vidare. Det kändes konstigt att inte ha något mål längre. För ett år sedan hade det här varit min dröm. Att vara ute ur min cell och borta från SCL. Men varför kändes det så konstigt? Jag borde vara glad och skratta. Jag var ju fri nu. Frihet var allt jag hade önskat mig. Men istället kände jag mig bara ensam nu. Jag var vilsen och ensam. Dessutom hade jag inte en blekaste aning om vart jag var. Visst var jag i en skog, men mer än så visste jag inte. Det slog mig helt plötsligt att jag inte visste någonting. Jag kunde ju för fan inte ens läsa.

Tretton dagar spenderade jag i den där skogen. Jag byggde en liten koja av några grenar och hittade en bäck en bit bort. Mat fanns det inte mycket av men jag hittade lite olika bär som gick att äta. För varje dag som gick blev jag mer och mer galen. Jag såg saker hela tiden. Ibland kändes det som att hela skogen var full med människor som smög på mig. Den fjärde dagen trodde jag att jag såg en vakt från SCL med ett gevär i skogen. Min hjärna sa direkt till mig att det jag inbillat mig var sant. SCL var här för att döda mig. Eftersom jag var så paranoid och hallucinerade värre än efter testerna på SCL sprang jag runt i en timme och letade efter vakten jag hade sett. Jag tände eld på träd och buskar. Skrek och ropade på vakten som inte ens fanns där.