Fabriken i ingenstans

Kapitel 1

Miras perspektiv

Jag var utmattad och väldigt hungrig. Som tur var hade vi tagit med oss lite mer matsäck än vad vi egentligen skulle behövt, men nu hade vi ätit upp den maten. Vi båda stannade ständigt upp för att äta blåbär och när vi kom ut i gläntor kunde vi hitta lite smultron och vildhallon. Det var i början på augusti så det fanns otroligt många bär, men eftersom de är så små så tar det ett tag att äta sig mätt på dem. Våra fingertoppar var lila av blåbären. Efter ett tag får jag syn på en glänta längre fram och jag blir glad eftersom det betyder smultron, hallon och att det blir lättare att se var vi är.
– Samantha! Det är en glänta där framme! Nästan skrek jag fram.
– Yesss! Sa Samantha när hon såg hur gläntan började längre fram.
Vi började småspringa tills vi kom ut i gläntan, och det visade sig vara en stor äng. Långt borta på ängen såg vi hur två rådjur trippade iväg när de fick syn på oss. Ängen gick neråt i en stor backe och övergick sedan till skog och längre bort kunde man se stora berg. Vi bodde i Jämtland så det fanns fjäll och mycket skog och eftersom jag bodde en bit från närmaste ort så var det nära ut i naturen. Vi stod stilla ett tag och tittade ut över den otroligt vackra utsikten men Samantha avbröt tystnaden.
– Uhh.. Va?! Mira?
– Jaa? Svarade jag.
– Ser du där borta? Frågade hon samtidigt som hon pekade mot skogen framför oss.
– Vadå? Frågade jag som inte riktigt såg var hon pekade.
– Där! Det är rök där. Ser du inte? Sa Samantha och fortsatte peka.
– Ja där! Men what? Rök mitt ute i ingenstans? Sa jag och tittade förbryllat mot röken.
– Det kanske bor någon där som kan hjälpa oss att komma hem! Utbrast Samantha hoppfullt och innan jag hann svara hade hon gripit tag i min hand och sprang neråt mot skogen.

När vi gått i kanske 10 min såg vi en liten grusväg som vi började följa och lite längre fram kunde vi skrymta en stor byggnad. När vi nästan var framme började vi höra röster och vi tittade med stora ögon på varandra och började gå snabbare. När vi såg varifrån rösterna kom så stannade vi. Där gick kanske fem personer, i smutsiga kläder och bar på stora säckar som de kastade upp på en släpvagn. Vi tittade på dem och sedan på byggnaden som vi då kunde se att det var en fabrik. Plötsligt fick en kvinna syn på oss. Hon tittade på oss med skräck i blicken samtidigt som hon mimade "nej" och skakade på huvudet. Sedan började hon gå in i fabriken.
– Jag tror vi borde gå härifrån, sa jag och backade sakta bort bakom väggen så att de borta vid fabriken inte kunde se mig.
– Varför? Det kanske finns telefon där så att vi kan ringa hem, sa Samantha och tittade undrande på mig.
– Jag tror inte vi borde vara här. Vi kan hitta hem själva, svarade jag.
– Men ååh! Jag tänker i alla fall gå in, sa hon och försvann runt hörnet.

Då var första kapitlet slut :) Det här är min fösta bok på wattpad så detta blir spännande! Tack för att du läst :D
/TwilightLinnea